Krucifix

Krucifix (Lat. crucifixus, fäst på kors, korsfäst), en bildlig framställning af den korsfäste Frälsaren ("Kristus på korset"), antingen målad eller utförd i trä, sten, metall o. s. v. Det allmänna språkbruket använder namnet mest om fristående bilder af det senare slaget. Krucifix förekommo ej i den gammalkristna kulten och konsten. Dels lefde nämligen Kristus i de äldste kristnes föreställning snarare såsom herden och herren än såsom den dödade försonaren, dels ville de kristne måhända undvika att genom dylika bilder gifva näring åt det hedniska föraktet för "den korsfäste guden" och derigenom prisgifva åt smädelsen det för dem heligaste och dyrbaraste. År 1856 upptäcktes på en mur på Palatinus i Rom en hånande teckning af ett krucifix, föreställande en menniska med åsnehufvud, hängande på ett T-formadt kors. Denna teckning, som torde förskrifva sig från omkr. år 200, är den äldsta kända krucifixframställning. En mycket gammal sådan är äfven den afbildning, som förekommer i en i 5:te århundradets sarkofagstil hållen relief på en kopparport, tillhörande den omkr. 430 grundlagda S. Sabina-kyrkan i Rom. Från samma tid är måhända äfven en i British museum i London förvarad elfenbensrelief, framställande Kristus på korset. Dernäst i ordningen kommer en krucifixbild i en syrisk evangeliehandskrift, förfärdigad 586 af munken Rabulas från klostret Zagba i Mesopotamien, hvilken handskrift nu finnes i biblioteket i Florens. Ett i den kristna konstens historia för sin höga ålder kändt krucifix är en i Monza befintlig emaljerad afbildning i guld (eller koppar?), hvilken påfven Gregorius den store (590--604) skall hafva förärat långobard-drottningen Teodolinda. Detsamma säges också hafva varit förhållandet med tvänne på samma ställe förvarade oljeflaskor, på hvilka korset och kristusbilden äro framställda åtskilda. Dessa afbildningar representera troligen en öfvergångsperiod. På de äldre krucifixen framställes Kristus vanligen iklädd en fotsid klädnad, hvilken på de yngre krucifixen blir allt mindre och mindre, till dess att från 10:de årh. endast ett skynke om höfterna återstår. På några af de äldre krucifixen hvila den korsfästes fötter på ett från korset rätt utstående bräde (suppedaneum) i enlighet med ett bruk hos romarna vid korsfästning, men i strid med den gamla vanliga föreställningen om Kristi korsfästning. Det vanliga är att fötterna på krucifixen äro fästa vid korset med hvar sin spik, hvilken typ än i dag är den österländska kyrkans. Vid slutet af medeltiden förekom allmänt i den vesterländska kyrkan den nu gängse afbildningen med den ena foten lagd på den andra och båda fötterna sålunda fästa med endast en spik. Den österländska krucifixtypen är lidandestypen (med hufvudet och underlifvet böjda åt höger). Den äldre vesterländska krucifixtypen framställer den korsfäste idealt, med ett smärtfritt ansigtsuttryck och gestalten rak. Mot slutet af medeltiden började äfven inom vesterländska kyrkan den österländska typen med några förändringar göra sig gällande. Från 11:te årh. framställes den korsfäste såsom död. Som öfverskrift på korset förekomma på de äldre krucifixen olika beteckningar. Den vanliga beteckningen på de moderna vesterländska krucifixen är INRI (Jesus Nazarenus Rex Judaeorum, "Jesus från Nazaret, judarnas konung", enl. Joh, 19: 19). På utförligare krucifixafbildningar förekomma flere typiska figurer. Jungfru Maria och apostelen Johannes, två soldater, en hufvudskalle vid foten af korset (en symbol, som tolkas olika) äro de vanligaste. På de äldsta krucifixframställningarna förekomma nästan alltid sol och måne afbildade. Dessa symboler kunna häntyda på den förmörkelse af naturljusen, som enl. evangelierna inträffade vid Kristi död. Andra sannolika tolkningar saknas icke, t. ex. den att solbilden betecknar den gudomliga naturen hos Kristus, hvilken meddelar sitt ljus åt den menskliga naturen (månbilden). -- Den lutherska kulten och kyrkliga konsten gjorde äfven krucifixen till sin tillhörighet såsom till andakt stämmande kyrkoprydnader, under protest mot den katolska kyrkans användande af dessa bilder såsom föremål för tillbedjan. Den reformerta kyrkan (med undantag af den engelska episkopalkyrkan) förkastade från början allt användande af dylika bilder. J. P.