Kullak, Theodor, tysk musiker, f. 1818, studerade i början medicin, senare musik under Dehn, Czerny, Sechter och Nicolai samt blef 1843 musiklärare för prinsessan Anna i Berlin och 1846 hofpianist. 1850 grundade han jämte J. Stern och Marx det s. k. Sternska konservatoriet i Berlin, men utträdde derur 1855 och stiftade "Neue akademie der tonkunst", hvilken 1880 firade sitt 25-årsjubileum, med 100 lärare och öfver 1,000 lärjungar. Död 1882. -- K:s kompositioner uppgå till omkr. 130 arbeten, men äro mindre betydande än hans verksamhet såsom framstående pianist och i synnerhet pianolärare af främsta rang. Klassiska äro hans pedagogiska verk Schule des oktavenspiels, Materialien für den elementarklavierunterricht och Praktischer theil zur metode des pianofortespiels von Moscheles und Fétis. -- En yngre broder, Adolf K., f. 1823, d. 1862, gjorde sig fördelaktigt känd genom skrifterna Das musikalisch-schöne (1858) och Ästhetik des klavierspiels (1861). A. L.
1. Kullberg, Anders Karlsson af, vitterhetsidkare, ämbetsman, biskop, föddes i Strö församling, Frosta härad, af Malmöhus län d. 3 Aug. 1771. Fadern, kyrkoherden och teol. doktorn Karl Kullberg (f. 1742, d. 1808), en af Lunds stifts lärdaste, frommaste och mest afhållne prestmän, var af en bondeslägt, som tagit sig namn efter Kullen i Luggude härad. K. blef student i Lund 1788, promoverades 1793 till filos. magister och tog snart derefter examen till rättegångsverken. Efter att två gånger hafva förbigåtts vid tillsättandet af akademiska lärareplatser utnämndes han 1797 till docent i grekiska och österländska språk. Året förut hade han emellertid flyttat till Stockholm, hvarest en lysande framkomst på ämbetsmannabanan väntade honom. Dertill bidrog i ej ringa mån den bemärkthet hans namn vann derigenom att Svenska akademien 1799--1805 fyra gånger tilldelade honom pris i skaldekonsten, utmärkelser, som då för tiden voro af långt större betydelse än nu. K. blef e. o. kanslist vid justitierevisionen 1798, utnämndes 1807 till protokollssekreterare i K. M:ts kansli samt var 1809--10 handsekreterare hos kronprinsen Karl August och för en tid sekreterare vid k. teatern. Han blef 1810 expeditionssekreterare och 1812 kansliråd samt var 1812--18 medlem af tryckfrihetskomitén och 1813--19 flere gånger handhafvare af den hofkansleren tillkommande uppsigten öfver tryckfriheten. 1817 blef han en af de aderton i Svenska akademien, 1818 adlad, 1820 t. f. hofkansler med säte och stämma i statsrådet, 1822 t. f. och 1826 ordinarie statssekreterare i ecklesiastik-expeditionen, 1830 biskop öfver Kalmar stift och kyrkoherde i Ljungby prebendepastorat samt teol. doktor. 1844 blef K. jubelmagister. Död i Kalmar d. 6 Maj 1851. -- I företalet till sina Poetiska försök (2 bd, 1816) tillstår K. lika frimodigt som anspråkslöst, att han aldrig hos sig spårat någon medfödd kallelse till skald; han hade börjat skrifva vers för att såsom pristagare göra sin lycka i verlden, men uppsagt gemenskapen med sånggudinnorna, när han tyckte sig märka, att egenskapen af poet kunde utgöra ett hinder för hans karrier inom högre ämbetsmannagrader. I sjelfva verket ådagalägga K:s dikter föga af ursprunglig ingifvelse, men väl förtjensterna af en smidig och säker versbyggnad. Han var en af det sengustavianska, dygdbesjungande epigontidehvarfvets mest uppburna representanter, en vänsäll och fridsam personlighet, hvars skaplynne afspeglades i hans diktning. Bland dennas alster ega lärodikterna Ålderdomen (1802) och än mer Den husliga sällheten (1805) ett icke ringa värde. K. skattade åt tidens smak äfven med sina öfversättningar af spökballaderna "Alonzo den tappre och skön Imogine" (efter Lewis) samt af "Leonora" och "Prestens dotter i Taubenhain" (efter Bürger). För k. teatern öfversatte han tragedierna "Oscar, Ossians son" af A. V. Arnault (1801) och "Semiramis" af Voltaire (1802). Jfr "Svenska akademiens handlingar", 26:te delen. 1853 (C. A. Hagbergs inträdestal). 2. Kullberg, Karl Anders af, vitter författare, den föregåendes son, föddes i Stockholm d. 23 Aug. 1813. blef student i Upsala 1829 och utnämndes 1835 till kammarjunkare. 1838 aflade han examen för inträde i rättegångsverken och innehade derefter några domareförordnanden. Han öfvergaf emellertid snart ämbetsmannabanan för att egna sig åt literär verksamhet (redan vid 20 års ålder hade han debuterat som romanförfattare), företog flere utländska resor, vistades under åren 1846--56 mestadels i Kalmar och tjenstgjorde dessemellan som notarie vid riksdagarna. Efter faderns död (1851) ärfde han dennes adelskap. Död i Stockholm d. 29 Juni 1857, efter mångårigt bröstlidande. -- K. var en mycket god iakttagare och förfogade öfver en qvick, behagfullt lekande, franskt elegant prosastil, hvilken gjorde sig bäst gällande i novellen och kåseriet. En ädel känsla och en verkligt poetisk, ehuru ej synnerligen djup uppfattning röja sig icke sällan i hans skildringar. Han offentliggjorde, mest under signaturen K. K--g. bl. a. Carl Gustaf Wrangel. Romantisk skildring af trettioåriga kriget (1833), Maximilian eller en sammansvärjning under Erik XIV:s regering (1834), En ung mans memoirer (3 bd. 1835--36), En dansös' bekännelser (1836), sedemålningen Gustaf III och hans hof (2 bd, 1838--39; öfversatt på tyska 1841), den med säkra drag tecknade folklifsbilden Domaren (1842), Bref, anteckningar och skizzer från utlandet (2 bd, 1844), Syskonbarnen eller hofgunst och folkgunst (1846), En sommar i Småland (1847), Minnen från en vistelse i Stockholm åren 1844--45 af François Rouel. Öfversättning af A. O. (1847), en mystifikation, som var så väl genomförd, att den först efter flere år uppdagades, Stycken på vers (1847) och Samlade smärre berättelser och skizzer (3 bd, 1847--48). Det förtjenar nämnas, att han gaf uppslaget till de "taflor ur Stockholmslivet", i hvilkas tecknande A. Blanche senare nådde ett sådant mästerskap. K:s ganska förtjenstfulla skådespel Svenskarne i Neapel (1836) måste efter några föreställningar nedläggas till följd af en mycket bitter kritik i liberala tidningar, mot hvilka den icke så litet högersinnade författaren med förnäm öfverlägsenhet låtit sin satir spela. Han redigerade från 1836 under några år tidningen "Freja" samt lemnade bidrag till flere tidningar och kalendrar. Jfr A. Ahnfelt: "Ur Karl af K:s portfölj. Efterlemnade papper, berättelser och humoresker i urval" (1879).
1. Kullberg, Karl Anders, skald, öfversättare, född på Erikstorp i Sventorps socken af Skaraborgs län d. 26 Okt. 1815, blef student i Upsala 1835, vistades der i tio år och bosatte sig sedan i sin hembygd. Han invaldes 1865 i Svenska akademien och kreerades 1877, vid Upsala universitets jubelfest, till filos. hedersdoktor. -- K:s Dikter (1850) röja verkliga skaldegåfvor, framförallt en yppig fantasi, som hopar prunkande bilder på hvarandra. Särskildt märkas Qvinnans skapelse, Det fria ordet och 28 vackra, ehuru högeligen konventionella Sonnetter till Julia. Han har dessutom diktat Prins Gustafs drapa (1853) samt tid efter annan poem, som införts i tidningar och tidskrifter. Om K:s stora formtalang vittna i främsta rummet hans utmärkta öfversättningar af Tassos "Befriade Jerusalem" (2 bd, 1860; episoden "Armidas ö" belöntes 1857 med Sv. akademiens stora pris), Ariostos "Den rasande Roland" (4 bd, 1865--70) och Petrarcas "Canzoner, ballater och sestiner" (1880). För sina förtjenster såsom öfversättare fick K. 1860 Karl Johans pris af Sv. akademien samt 1865 och 1871 Letterstedtska priset af Vetenskapsakademien. Hans inträdestal i Sv. Akademien gifver en flärdfri och träffande karakteristik af företrädaren, B. E. Malmström.
2. Kullberg, Nils Axel, urkundsutgifvare, den föregåendes kusin, föddes i Falköping i Okt. 1824, blef 1842 student i Upsala och promoverades 1851 till filos. doktor. Efter tjenstgöring såsom e. o. tjensteman i Ecklesiastikdepartementet och, hufvudsakligen, i Riksarkivet befordrades han i sistnämnda verk 1865 till andre och 1874 till förste amanuens samt 1877 till arkivarie. Död i Stockholm d. 10 Mars 1884. K. utgaf en förteckning af Svenska Riks-Archivets pergamentsbref från och med 1351 (omfattande tiden 1351--1400; 3 dlr, 1866--72), med angifvande af deras innehåll, samt Svenska Riksrådets protokoll (omfattande tiden 1621--33; 3 dlr, 1878--85). Bägge dessa publikationer, som röja fin urskilning och stor forskareflit, intaga en utmärkt plats bland svenska källskriftsamlingar. Sedan 1881 var K. ledamot af Vitt. hist. och ant.-akademien.