Kulspruta l. mitraljös (T. kugelspritze, kartätschgeschütz; Fr. mitrailleuse, mitrailleur) kallas en skjutmaskin, bestående af en eller, vanligtvis, flere pipor och ur hvilken en mängd projektiler kan utslungas med stor hastighet. Namnet kulspruta gafs första gången 1848 åt en dylik maskin, konstruerad af professor K. A. Steinheil i München, vid hvilket vapen centrifugalkraften nyttjades som drifkraft. -- Kulsprutidén är ingalunda ny, ehuru den först under de senaste årtiondena väckt
Fig. 1.
berättigadt uppseende till följd af den utveckling, hvartill vapentekniken hunnit. Dess urtyp är den redan i 14:de årh. uppträdande orgel-bössan l. dödsorgeln, som bestod af flere pipor af gevärs- eller större kaliber, hvilka lågo bredvid hvarandra på ett underlag och affyrades antingen samtidigt eller i skilda lag. I början lades 2 till 4 pipor bredvid hvarandra (fig. 1) på ett tvåhjuligt underrede, hvilket oftast, till servisens skydd, var försedt med en träskärm, fullsatt med hellebarder och spjut. Bekant för sitt konstnärliga arbete är den af föreståndaren för Wiens tyghus Daniel Kolmann 1678 konstruerade orgel (fig. 2), hvilken
Fig. 2.
bestod af 50 pipor för bakladdning, liggande i två rader. Orglar finnas från denna tid med ända till 144 pipor. I krig nyttjades orgelbössorna första gången 1525 i franske konungen Frans I:s armé. Ett särskildt slag utgjorde de s. k. "rapphönsmörsarna" (fig. 3). I
Fig. 3.
Stockholms artillerimuseum förvaras en orgelbössa från Karl XII:s tid, med årtalet 1708. Den har tre utborrningar af 16-lödig kaliber i samma bronsrör. Antändningen skedde med lunta, och elden leddes från en öfver mellersta loppet befintlig snäcka till de båda öfrigas fänghål. Dylika orglar kallades i Danmark "klöverblad". Af turkarna under Belgrads belägring 1440 samt senast af danskarna under 1848 och 1864 års krig nyttjades ett skjutvapen, espignolen (fig. 4), liknande orgeln
Fig. 4.
deruti att den vanligtvis bestod af flere pipor, ehuru hvar och en af dessa laddades med flere skott ända fram till mynningen. De bestodo af hufvudrör, i hvilka infördes och fästes lösa, laddade pipor, af hvilka flere medfördes i reserv. Dessa skjutvapen väckte dock ingen uppmärksamhet. -- En öfvergång från orgelbössorna till nutidens kulsprutor bildar det under amerikanska inbördeskriget (1861--65) konstruerade requa-batteriet, som bestod af 25 på en fältlavett bredvid hvarandra liggande gevärspipor, konstruerade för bakladdning. Skjuthastigheten var 175 skott i minuten. Från samma krig räknar äfven "Gatlings kanon" (se nedan) sin uppkomst; och med denna börjar raden af de många kulsprutkonstruktioner, som under senaste årtionden varit underkastade försök inom olika land och ännu undergå förbättringar.
Man kan dela nutidens kulsprutor i tvänne skilda slag, de revolverande, hos hvilka piporna ligga i en knippa parallelt med och kring en gemensam axel, hufvudaxeln, hvilkens rotation de följa, samt de, som hafva fasta pipor, liggande antingen bredvid eller i flere rader öfver hvarandra. Till det förra slaget höra bl. a. Gatlings, Gorlovs, Baranovskis, Nobels, Palmcrantz' n:r 1, Claxtons, Hotchiss' och Lowells system; till det senare höra Manceaux' system; den franska "canon à balles" samt Christophe-Montignys, Feldls, Envalls, Albertinis, Palmcrantz-Nordenfelts och Gardners system. -- Gatlings kanon (Gatling battery gun; fig. 5) konstruerades 1861 af den amerikanske mekanikern R. J. Gatling. Af densamma
Fig. 5.
finnes en mängd olika kalibrar, från 10,7 till 25,4 mm. Den har 4, 5, 6 eller 10 refflade pipor, hvilka kringvridas medelst en vef, fäst antingen på högra sidan af kammarstycket eller baktill på hufvudaxeln. Hvarje pipa har sitt lås och förses medelst patrontillföraren med patroner från ett öfver denna sittande magasin eller ur en laddtrumma, hvilken undergått åtskilliga förändringar. Största skjuthastigheten uppgår till 1,000 à 1,200 skott i minuten. En svaghet hos denna kanon är att piporna ej ligga fullkomligt stilla under skjutningen. Gatlingskanonen är antagen, i mer eller mindre utsträckning, i England, i Nord-Amerikas förenta stater, Ryssland, Turkiet, Mejico, Egypten, Kina och Japan. -- Gorlovs, Baranovskis och Nobels kulsprutor äro ingenting annat än förändringar af Gatlings och hafva blifvit antagna endast i Ryssland. -- Palmcrantz' system n:r 1 framställdes 1868 af ingeniören H. Palmcrantz från Stockholm och hade 6, 8 eller 10 remingtonpipor. Skjuthastigheten var högst 350 skott i minuten, -- Claxtons system skiljer sig från Gatlings äldre modeller hufvudsakligen deruti att den har färre delar samt att mekanismen vrides medelst en häfstång. Skjuthastigheten uppgick till 400 skott i minuten. - -Hotchiss' revolverkanon (fig. 6)
Fig. 6.
bildar ett nytt utvecklingsstadium af revolverande kulsprutor deruti att till densamma nyttjas sprängprojektiler, hvilket förut var fallet endast med 25,4 mm. Gatlings kanon. Hotchisskanonen har enklare och starkare mekanism, fullkomlig orörlighet af pipan vid eldgifningen samt endast ett lås till alla piporna. Dessa äro 5, med 37, 40, 47 eller 53 mm. kaliber. Patrontillföraren emottager patronerna från ett magasin och för dem derefter framför låset, som ligger bakom nedersta pipan. Vid den österrikiska 47 mm. kulsprutan affyras skotten medelst ett särskildt, under kammarstycket befintligt trycke, vid de öfriga deremot medelst vefven på högra sidan, hvilken sätter hela mekanismen i verksamhet. Skjuthastigheten är 60 till 80 sprängprojektiler i minuten, motsvarande ungefär 1,200 sprängstycken och skrot. Denna kulspruta är införd i synnerhet vid flottan eller fästningsartilleriet i Frankrike, Tyskland, Holland, Ryssland, Danmark, Nord-Amerikas förenta stater, Italien, Grekland, Chile, Kina, Österrike, Brasilien, Argentinska republiken samt, till mindre antal, i flere andra stater. -- Lowells batterikanon (fig. 7), som f. n. (1885) försökes i Förenta staterna, liknar endast till det yttre de föregående och borde derför knappast räknas till det revolverande systemet. Den har 4 gevärspipor, af hvilka dock endast en i sänder användes så länge, tills den af skjutningen blifvit för varm. Patrontillföringen regleras af två tandade hjul, hvilka emottaga patronerna ur ett magasin och derefter föra dem framför låskolfven. Största skjuthastigheten är 368 skott i minuten. -- Den af fransmannen J. F. Manceaux konstruerade kulsprutan, Manceaux' mitraljös, påminner i hög grad om de primitiva orgelbössorna, men synes hafva utgjort en prototyp till "canon à balles". Den har 21 gevärspipor i tre rader öfver hvarandra jämte
Fig. 7.
lika många lås. Slutstycket, som är rörligt kring en länk, pressas mot piporna medelst en tryckskruf. Patronerna äro af papper. Genom ett slaglås antändes en af patronerna, hvarefter elden ledes in i en kanal till de öfriga piporna. Som det påstås, skulle några dylika mitraljöser hafva användts i striderna vid Orléans och Le Mans under 1870--71 års krig. -- Canon à balles l., efter tillverkningsorten, mitrailleuse de Meudon (fig. 8) kallas den
Fig. 8.
under 1870--71 års krig uppträdande franska kulsprutan, på hvilken fransmännen ställde så stora förhoppningar. Att dessa så föga uppfylldes berodde mycket på den hemlighetsfullhet, hvarmed mitraljösen omgafs före kriget, och hvarigenom såväl befäl som trupp voro fullkomligt okunniga om dess användande. Inom en mantel af brons ligga 25 gevärspipor af 13 mm. kaliber och med Whitworths refflor, d. v. s. loppets genomskärning utgör en regulier sexsiding. De för fästningsbestyckningen afsedda mitraljöserna hafva 80 pipor. Skjuthastigheten är 125 till 150 skott i minuten. I Frankrike tillhör den numera "materiel irrégulier". -- En annan, i Bruxelles samtidigt konstruerad kulspruta, Christophe-Montignys mitraljör (fig. 9), liknar den förra i så hög grad, att man ej kan säga hvilkendera som utgör original. Piporna äro 31 à 37 och ligga i 7 rader om olika antal pipor. De äro sexkantiga, med 14 (i Österrike 11) min. kaliber samt 5 reiflor. Mekanismen röres medelst antingen -- som vid den förra -- en tryckskruf eller en vinkelhäfstång.
Fig. 9.
Skjuthastigheten är lika med den förras. I Österrike tillhör den fästningsartilleriet. Italienska flottan har en dylik med 31 pipor af 10,35 mm. kaliber. -- Under 1870--71 års krig medförde bajerska armékåren en af ingeniör Feldl från Augsburg inventerad kulspruta, Feldls mitraljös. Den utgör egentligen ett Werdergevär med 4 pipor, hvilka ligga bredvid hvarandra. Laddningen sker ur lodrätt stående magasin, ur hvilka patronerna af egen tyngd nedfalla i tillföraren och derifrån införas i kamrarna. Mekanismen röres medelst ett ratthjul på sidan, och piporna affyras en i sänder medelst särskilda slaglås med hane, tills magasinet blifvit tömdt. Skjuthastigheten uppgick till 300 à 400 skott i minuten. -- Åren 1872--73 inventerades af dåvarande kaptenen G. Envall en infanterikulspruta, som till det yttre röjer stor likhet med Palmcrantz-Nordenfelts utan att ega hennes enkla mekanism och säkerhet i mekanismens arbete. -- Österrikiske öfversten v. Albertini konstruerade 1869--70 en mitraljös (fig. 10), som efter åtskilliga
Fig. 10.
förbättringar kan räknas bland de främsta af detta slags kulsprutor. Den består af 10 bredvid hvarandra liggande gevärspipor med hvar sitt lås. Patrontillföringen sker ur dubbelt så många lodrätt uppstående magasin, i hvilka patronerna ligga vertikalt, medelst en tillförare, som genom en rotationsrörelse bringar 10 patroner i sänder i vågrätt läge till piporna. Skjuthastigheten utgör 600 skott i minuten. -- Den förutnämnde ingeniören Palmcrantz konstruerade 1868 en kulspruta, hvilken efter åtskilliga förbättringar dels af inventorn, dels af firmans nuvarande innehafvare, T. Nordenfelt, erhållit en fulländning, som åtminstone hittills låtit den intaga främsta rummet bland nutidens kulsprutor. Den har erhållit åtskilliga namn, såsom Palmcrantz-Winborgs kulspruta n:r2, Repeter-kulsprutan (la mitrailleuse à repetition), Svenska kulsprutan (la mitrailleuse suédoise) samt Nordenfelt-Palmcrantz' eller endast Nordenfelts kulspruta (Palmcrantz' system), Nordenfelt's machinegun (fig. 11). Ingeniören Palmcrantz konstruerade
Fig. 11.
egentligen den 4-pipiga 25,4 mm. samt 10-pipiga af gevärskaliber; de öfriga har Nordenfelt, efter Palmcrantz' död, 1880, dels förenklat, dels helt och hållet nykonstruerat, dock enligt systemets principer. Dessa kulsprutors mekanismer tillverkas vid Karlsviks fabrik i Stockholm, hvars föreståndare för närv. (1885) är Th. Winborg, hvarefter de sändas till Nordenfelt i England för att förses med pipor och lavettage. Piporna tillverkas numera af bästa engelska gjutstål samt äro refflade. Beträffande mekanismen skiljer man vid detta system mellan tre olika slag: med färre än 4 pipor (2 pipor af 25,4, 31,75 eller 38,1 mm. och 2 och 3 gevärspipor), med 4 och 5 25,4 mm. och 10 à 12 gevärspipor, samt slutligen med 5 och 7 gevärspipor. De skilja sig för öfrigt inom de olika landen med afseende på kaliber, ammunitionsslag och lavettage. De 28 modeller, som tillhöra detta system, skulle man äfven kunna skilja med afseende på verkningsförmåga i 3 grupper: lätta och tunga gevärskulsprutor, antitorpedo-kanoner samt lätta och tunga granatkanoner. Mekanismen röres medelst en hafstång. Skjuthastigheten är vid de större kalibrarna 100 à 200 sprängprojektiler samt vid gevärskulsprutorna från 300 ända till 1,000 à 1,200 skott i minuten. Den är använd i England, Turkiet, Italien, Brasilien, Österrike, Ryssland, Sverige-Norge, Spanien, Kina, Japan och Argentinska republiken. -- Gardners mitraljös konstruerades 1874 af dåvarande kaptenen i Förenta staternas armé W. Gardner. Denna kulspruta har gevärskaliber samt 1 à 2 pipor. Mekanismen är ganska enkel. Skjuthastigheten utgör för de en-pipiga 180 och för de två-pipiga 350 skott i minuten. Det bolag, som 1880 öfvertagit tillverkningen, har förbättrat densamma under namn af Pratt-Whitneys mitraljös (fig. 12). Skjuthastigheten vid denna har ökats till 400 à 500 skott i minuten. Den försökes i England. -- Till de flesta kulsprutor utgör servisen 3 à 4 man. Lavettagen äro tämligen olika, beroende på deras olika
Fig. 12.
användning. -- Försök hafva gjorts, ehuru utan framgång att konstruera kulsprutor, i hvilka i stället för krut sammanpressad luft eller ånga användes såsom drifkraft. -- Se vidare Maskinkanon. H. W. W.