Kultur

Kultur (Lat. cultura, af colere, egna omvårdnad; odla), odling, bearbetning, uppbrukning; sammanfattningen af de arbeten, med hvilka åsyftas att afvinna jorden kulturväxter (se d. o.) för menniskans och husdjurens behof; ans, skötsel (t. ex. af skog), afvel (af husdjur, bin, silkesmaskar o. s. v.); i allmänhet arbete på utvecklingen och förädlandet af ett föremål, som har inneboende anlag dertill; resultatet af ett sådant arbete; utbildning, bildning, förfining, förädling, utveckling af de menskliga anlagen; mensklighetens eller ett enskildt folks fortskridande från det låga naturtillståndet till civilisation; det samfällda bildningsförloppet, helheten af de förändringar, hvilka genom menniskans intelligens och arbete alltjämt åvägabringas i det menskliga lifvets vilkor, inrättning och ledande bevekelsegrunder. -- Kulturen står i det närmaste samband med förbättrade vilkor för det materiella lifvet (fasta boningsplatser, eldens bruk, uppkomsten af samhälle, jordbruk, egendom, slöjd, arbetets delning, handel, skrifkonst, samfärdsmedel, penningväsende, försvarsväsende, helsovård, lyx, offentliga nöjen, allahanda uppfinningar, som skaffa menniskan trygghet och bekvämlighet). Till sin egentliga kärna är emellertid kulturen en sedlig-intellektuel utveckling och yttrar sig såsom sådan i mildare seder, renare gudsbegrepp, förnuftigare lagar, utpräglade samfunds- och statsformer, erkänd folkrätt, fredlig samverkan mellan nationerna, odlandet af vetenskaper, literatur och konster, ordnadt uppfostringsväsende, filantropi, ökad hänsyn till den individuella personlighetens rätt, finkänslighet och välvilja i menniskornas inbördes förhållanden o. s. v. Redan i tidiga skeden af de historiskt betydande folkens lif hafva sanningsidealet, rättsidealet, skönhetsidealet och det religiösa idealet börjat arbeta sig fram, och begreppet om mensklighetens ideella samhörighet har i nyare tider alltmera klarnat. I dessa andliga makter äro kulturströmmens källor att söka. Skeft är deremot att till rang af kulturens orsakskälla vilja upphöja "kampen för tillvaron", hvilken naturligen är egnad att företrädesvis främja sjelfviskhetens och våldets kulturfientliga drifter samt inom menniskoverlden endast fyller den uppgiften att verka såsom ett (måhända för all tid oumbärligt) eggelsemedel för framåtskridandet. Endast så till vida som den brutala kampen för tillvaron och striden om makten tvungits att lemna rum för de till idealen hänvända, positiva utvecklingskrafterna, har en verklig civilisation kunnat göra sig gällande. I sjelfva verket sträfvar kulturen att förvandla striden för tillvaron till ett arbete för tillvaron. De hänsynslösa former, som striden för tillvaron fortfarande ikläder sig, vålla emellertid kulturmenniskan många lidanden, till arten mera invecklade än de, som drabba naturmenniskan, och bittrare kända i samma mån som den förra ser ett högre mål för sig. Och icke nog dermed. Kulturen sjelf, hvilken beslutsamt vändt ryggen åt det råa naturtillståndet för att kämpa sig fram till ett harmoniskt tillstånd af förädlad natur, löper dervid fara att förirra sig på onaturens och förkonstlingens afvägar. Många af de nya s. k. högre och ädlare behof, som sålunda alltjämt frammanas, köpas alltför dyrt, i det att de ställa sig i vägen för de enklare, sunda behofvens tillgodoseende. Samhällsmenniskans lycka motverkas icke minst af en alltför långt drifven arbetets fördelning. Kulturen kräfver nämligen för sina arbetsfält specialister, och individernas ansträngda utbildning dertill gör dem lätteligen ensidigt utvecklade, andligen och kroppsligen förkrympta. Korrektivet mot kulturens felsteg ligger i vördnad för naturen och insigt i hennes lagar. De senare böra vara måttgifvande för de former, i hvilka kulturidealen söka förverkliga sig. Det står i kulturens makt att efter hand bota sina egna brister; hennes väsende är icke sjukdom, utan den högsta helsa, hennes väg visar oaflåtligt framåt, och hon behöfver icke vara tveksam om sitt mål.