Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Kunckel

Ämne: Utländska skalder och lärda · Skalder och dramatiker

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 9 (1885), sp. 250 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Kunckel (Kunkel), Johann (såsom svensk adelsman hette han von Löwenstern-Kunckel), kemist, f. 1630 nära Rendsburg, död d. 20 Mars 1703 å Dreissighufen vid Pernau, var länge anställd såsom alkemist hos tyska furstar, sist, från 1679, hos kurfursten Fredrik Vilhelm af Brandenburg. Efter dennes död (1688) kallades han till Sverige, der han blef bergsråd och 1693 adlades. -- Sjelf trodde K. på de vises sten, men uppgaf aldrig, att han funnit honom. Andra alkemisters bedrägerier blottade han och opponerade sig mot tron på alkahest, palingenesi o. d. Likaså bestred han den gängse åsigten om svafvels förefintlighet i alla metaller, men tillerkände i stället denna rol åt qvicksilfver. Vigtökningen vid förbränning förklarade han icke kunna bero på upptagande af någon vägbar eldmaterie. Hans märkligaste undersökningar gälla fosforn, hvilken han för andra gången upptäckte, och i synnerhet glasberedningen, på hvilket område han uppfann eller åtminstone för första gången i stort framställde rubinglas samt uppdagade det af venezianerna hemlighållna tillverkningssättet för aventuringlas. K. införde användningen af glasblåsarebordet och uppvisade, att metalloxider kunna reduceras på kol af en blåsrörslåga. Salpeter-eter uppdagades af honom, och han gäller äfven såsom upptäckare af tennsvafla och knall-silfver. Bland hans större skrifter märkes Ars vitraria experimentalis oder vollkommene glasmacherkunst. En ofullständig samling af hans skrifter utgafs 1721 under titel "Fünf kuriose chemische tractätlein".