Labyrintodonter

Labyrintodonter (af Grek. labyrinthos, irrgång, och odus, tand), paleont., äro en utdöd grupp af groddjurens (amfibiernas) ordning. De hafva fått sitt namn deraf att deras tänder i tvärgenomskärning visa emaljen i labyrintlika veck; men då denna karakter ej återfinnes hos alla hithörande former, kallas gruppen numera vanligen stegocefaler. Från de nu lefvande groddjuren skilja sig labyrintodonterna, eller stegocefalerna, derigenom att de hafva ett väl utveckladt hudskelett. Hufvudet är nämligen täckt af hårda glänsande benplåtar, och 3 större sådana finnas vid bröstregionen, hvarjämte bukregionen är täckt med smärre, i rader liggande bensköldar eller fjäll. Hufvudet har äfven flere ben, som saknas hos de nu lefvande groddjuren. Tänderna hafva oftast labyrintlik struktur; kotorna äro bi-konkava. Kroppsformen är oftast salamanderlik, med stjert och extremiteter väl utvecklade. Några former, som förts hit (såsom Ophisderpeton), hafva ormlik kropp och synas hafva saknat extremiteter. De flesta äro små, dock finnas former, som i storlek öfverträffat krokodilerna. De förekomma i synnerhet i stenkols- och permiska systemen, men äfven i trias, hvaremot de former, som anförts från jurasystemet, äro tvifvelaktiga. Archegosaurus (se d. o.), för så vidt den är en fullt utvecklad form, synes hafva stått lägre än de öfriga; den hade persisterande gälar och ofullständigt förbenadt skelett. I trias är Labyrinthodon l. Mastodonsaurus det vigtigaste slägtet, och till detta hänför man numera vanligtvis de handlika spår, som träffas i vissa sandstenar och som till en början gåfvo anledning till uppställande af slägtet Chirotherium (se d. o.). B. L-n.