Lackera

Lackera (ang. härledningen se Lack), förse ett föremål med en färgad, glatt och glänsande öfverstrykning, hvilken fullständigt skyler föremålets naturliga yta. Lackering är ett slags mellanting mellan målning och emaljering. Materialet i lackergods plägar vara trä, papiermâché, läder, tenn, jern eller bleck (i Japan äfven lera, ben o. s. v.). Till lackeringen nyttjas i Japan och Kina ett slags lack, i Europa lackfernissor blandade med färgämnen. Den europeiska lackerindustrien är en härmning af den japanska, hvilken sistnämnda, troligen införd från Kina, räknar öfver 1000-åriga anor samt utmärker sig för sina alsters ojämförliga glans, hållbarhet och skönhet. I Europa öfverdrager lackeraren godset 2--4 gånger med en grundning af t. ex. blyhvitt, mönja och umbra; det spacklas derefter och får torka (i varmluftsrum eller ugnar), slipas med sandsten och vatten, sedan med sandpapper l. rifven pimsten, grundas å nyo, strykes med oäkta "japanlack" eller färg, som är angjord med bernstens- l. kopalfernissa, slipas å nyo, strykes några gånger med den rena fernissan, poleras med brändt fårben eller trippel och afputsas ofta med puder. Hvarje lager af öfverstrykningen måste torka fullständigt och glattslipas, innan det nästföljande anbringas. Bestrykningen sker mycket snabbt, jämnt och försigtigt, med sorgfälligt undvikande af dam och fuktighet. I det att lackfernissans lösningsmedel afdunstar, qvarstannar hartsen (lacket) såsom ett tunt, glänsande öfverdrag. Till sist dekoreras ofta ytan med bladguld, bronspulver o. d. För metallgods är förfaringssättet något enklare än för trä. I vagnmakeriet brukas till vagnarnas lackering mycket sega färger och många (12--15) öfverstrykningar. -- Japanerna taga sitt lack från trädet Rhus vernicifera, hvilket hos dem odlas i vidsträckt skala. Man aftappar träden (hälst omkr. början af Sept.) medelst inskärningar i stammen. Dervid utsipprar en mjölkhvit kåda, som under luftens inverkan snart antager en mörkbrun, nästan svart färg. Ur grenarna fås ett hårdare lack, hvilket nyttjas för grundningen; detta grenlack (sesjime urusji) blandas med brändt lerstoft och kaolinpulver samt angöres vid behof med färgämnen (cinober, berlin-blått o. s. v.). Lacket anbringas på föremålen medelst en träspatel och utbredes med en flat, styf borste. De olika lagren slätslipas dels å slipsten, dels med träkol och vatten; poleringen sker med pulveriseradt hjorthorn. Emedan det japanska lacket ej innehåller något lösningsmedel, bringar man det att hårdna icke genom varmluft, utan genom att föremålen insättas i mörka trälådor, hvilkas väggar hållas fuktiga med vatten. Fina varor strykas 15--18 gånger. Till lackeringen sluter sig ofta inkrustering (af perlemor, elfenben, nefrit, metaller) eller målning, förgyllning, försilfring o. s. v., allt utfördt med den otroliga omsorg, smak och omvexling, som är så egen för japanernas konstslöjd. Ofta fästas färgade inläggningar, perlemor, små bladguldbitar eller tennfolium på den första grundfernissan, öfvertäckas sedan af de följande lagren och bringas i dagen genom en slutligen företagen slipning. Den japanska lackeringen är så seg, att den ej lätt brister, om föremålet böjes eller brytes, och så hållbar, att den icke tager skada af varma soppor, heta spritdrycker och te, som japanerna pläga förtära i lackerade koppar och tallrikar. Lackeringens hårdhet tilltager med åren; derför skattas arbetena högre, ju äldre de äro. Ett enda sådant representerar ofta den skickligaste slöjdidkares möda under flere månader eller t. o. m. år. För hållbarheten är en solid grundning det vigtigaste; denna utgöres emellertid i det dussinarbete, som japanerna börjat utsläppa i marknaden, af simpel limpasta. Oäkta s. k. japanskt lackergods utgår numera från fabriker i Tyskland, Frankrike och Danmark.