Lack

Lack, sigill-lack (af Pers. lak, röd färgvätska), kem. teknol., en blandning af harts och jordartade kroppar, hvartill sättes ett för ändamålet lämpligt färgämne. Blandningen smältes under flitig omröring och formas efter afsvalning i stänger. Den vigtigaste beståndsdelen är hartset, vanligen schellack (gummilacka), i sämre lacksorter kolofonium, till hvilket blandas terpentin, för att det må blifva lättsmältare och mindre sprödt. Tillsatsen af jordartade kroppar (krita, magnesia, zinkhvitt, barythvitt, gips o. d.) afser att förekomma, att lacket vid upphettning blifver alltför tunnflytande, enär det i sådant fall rinner omkring på papperet. Genom dylik tillsats vinner säljaren äfven den fördelen att varan blir tyngre för godt pris. Färgämnet måste naturligtvis vara så beskaffadt, att det ej förstöres vid upphettning. Man använder derför mineralfärger, till rödt lack vanligen cinnober, för sämre sorter mönja och t. o. m. rödfärg (jernoxid), till blått, gult, svart o. s. v. koboltultramarin, kromgult, kol m. m. Till fina lacksorter sättas dessutom ofta välluktande ämnen, såsom benzoe, tolubalsam, storax o. s. v. Genom hopknådning af olikfärgade sorter erhålles marmoreradt lack. -- Vanligt rödt sigilllack innehåller omkr. 30 proc. schellack, 30--40 proc. terpentin, 15--25 proc. krita, gips, barythvitt e. d. och 7--18 proc. cinnober. S. J-n.