Lake Superior

Lake Superior [lek sjuplriör] l. Öfre sjön, den vestligaste och högst belägna af de fem canadiska sjöarna i Nord-Amerika, den största sötvattenssjö på jorden, ligger mellan Canada samt unionsstaterna Minnesota, Wisconsin och Michigan. Sjön har en areal af 83,627 qvkm. (ungefär 15 gånger större än Vänern), längden i ö. och v. utgör 585 km., största bredden 250 km., största djupet öfver 250 m. och höjden öfver hafvet omkr. 182 m. Större delen af vattenytan tillhör Förenta staterna. Med Huron, som ligger omkr. 6 m. lägre, står L. S. i förbindelse medelst S:t Mary's river. Emedan flere forsar, kallade Saults de S:te Marie, hämma segelfarten på en sträcka af 3 km., har Förenta staternas regering anlagt en sidokanal, så att L. S. nu är ända från hafvet tillgänglig för fartyg. L. S. ligger nära vattenskilnaden mellan Hudsons vik och Mississippi samt mottager inga större tillflöden, men väl hundratals mindre åar. Störst äro S:t Louis river i vestligaste viken och Nipigon river på norra sidan, från Nipigonsjön. Nämnda S:t Louis är endast 20 km. aflägsen från Mississippi, och Hudsons viks vattenområde närmar sig medelst Albany river L. S. på 6,5 km. afstånd. Kusterna äro, i synnerhet i n., rika på fjordar och vikar, klippiga, branta, på flere ställen ända till 400 m. höga. Vikarna med framför liggande öar (bl. a. Isle Royale i n. v. och Apostla-öarna i s. v.) erbjuda fartygen skydd under de häftiga stormar, som uppröra sjöns klara och ovanligt kalla vatten. Af synnerlig vigt äro stenkols- och malmtillgångarna vid sjön, särskildt dess outtömliga kopparmalmlager, hvilka göra södra stranden af L. S. näst efter Chile till det rikaste koppardistrikt på jorden. Sjön upptäcktes 1641 af de franske missionärerna Raymbault och Jogues. Den första stadigvarande missionsstationen anlades 1668 vid Saults de S:te Marie, der 1671 en stor församling af missionärer och franska ämbetsmän från Canada tog sjön och dess omgifning formligen i besittning för Frankrike. Förekomsten af koppar var redan 1659 bekant för jesuiterna, men först 1845 kom bergverksdriften regelbundet i gång, hvarefter trakterna kring sjön började bebyggas och blefvo närmare kända.