Lamiska kriget

Lamiska kriget. Vid underrättelsen om Alexander den stores plötsliga frånfälle (323 f. Kr.) trodde grekerna stunden vara kommen att afkasta det macedonska oket. Ett stort antal grekiska stater slöt sig tillsammans och uppsatte under athenaren Leosthenes' befäl en förbundshär, till hvilken athenare och etoler lemnade de största kontingenterna. Till resningens qväfvande anryckte Antipatros, som vid denna tid förde styrelsen i Macedonien; men han blef slagen vid Herakleia i Tessalien och inneslöt sig i det närbelägna, starkt befästa Lamia, der han länge belägrades af de förbundne grekerna. Af denna orsak har kriget erhållit namn af det lamiska. Sedan Leosthenes stupat, och då den macedonske fältherren Leonnatos framryckte till Antipatros' undsättning, måste belägringen häfvas, och Antipatros drog sig tillbaka mot den macedonska gränsen för att invänta de betydliga förstärkningar, som tillfördes honom af Krateros. Vid Krannon i mellersta Tessalien kom det å nyo till strid (5 Aug. 322), i hvilken de förbundne grekerna ledo ett nederlag, som visserligen ej var alldeles fullständigt, men som dock bröt deras motståndskraft. När Antipatros sedermera erbjöd sig att underhandla med hvarje stat särskildt, ledde detta inom kort till förbundshärens upplösning. Antipatros framryckte mot Athen, som måste sluta fred på synnerligen hårda vilkor, bl. a. att mottaga en macedonsk besättning i Munychia samt utlemna Demosthenes, Hyperides och andra talare, hvilka eggat folket till resning mot Macedonien. Deremot erhöllo etolerna jämförelsevis goda fredsvilkor, emedan andra krigshändelser plötsligen kallade Antipatros till Asien. A. M. A.