Lannerstierna

Lannerstierna, Johan Magnus, skald, teaterförfattare, föddes d. 10 Dec. 1758, blef k. page och väckte uppseende genom ett litet skämtsamt skaldestycke, Pageaden, som spreds i afskrifter, men hvars tryckning 1777 förbjöds af Gustaf III, emedan dikten gjorde sig lustig öfver åtskilliga kända personer. Samtidigt yppade sig äfven L:s dramatiska anlag i en liten komedi på vers, Hvilan, jämväl den behandlande förhållandena under pagetiden och af personlig art (offentliggjord i kalendern "Nornan" för 1876). Efter en sådan debut var det naturligt, att L. vann ett visst rykte och att han skulle fortgå på författarebanan. Sedan han blifvit k. lifdrabant, lemnade han plötsligt hofvet mot slutet af 1779, således knappt myndig. Om anledningen dertill berättas en egendomlig sägen, som i hufvudsak bär spår af sanning. L. hade förälskat sig i en ung och skön gift qvinna, och han lyckades utverka hennes skilsmässa från en ovärdig make genom att köpa henne fri ur en hotande förnedring. Konungen skall hafva motsatt sig giftermålet, men L. stod fast vid sitt beslut. Han gifte sig 1780 och erhöll 1782 afsked som lifdrabant med kaptens rang. Ungefär samtidigt anmäldes hans "poetiska arbeten" till prenumeration, men någon utgifning afhördes ej. Kort derefter flyttade L. till Strömstad, der han antagligen sedan med få afbrott uppehöll sig. Han vandrade nu teaterförfattarens och öfversättarens under den tiden så törniga stig. Han debuterade med en tolkning af m:me La Fayettes berömda novell "Zayde" (1784) samt en komedi Magistern (uppförd 1788; ej tryckt). Sedan följde Äfventyraren eller Resan till månans ö (1790), komedi på vers i två akter med sång, en gnistrande qvick och ledigt rimmad pjes, som bibehöll sig på repertoaren ända till 1822, samt åtskilliga, mest otryckta öfversättningar efter Favart, Quétant, Desforges, Collin d'Harleville m. fl., hvilka tolkningar utmärka sig genom ett smakfullt språk och derför utgjorde stående stycken på särskildt landsortstruppernas spellistor under de följande årtiondena (så gafs t. ex. "Qvinnorna och förtroendet", af Quétant, 1792--1822 ensamt i Stockholm 105 gånger). Oaktadt dessa framgångar voro L:s lefnadsomständigheter i den lilla småstaden tarfliga nog. Hans behof, kanske lika mycket som hans vittra förtjenster, tillvunno honom 1791 en belöning af Svenska akademien. Man kan också lätt förstå, att den omgifning, i hvilken han lefde, ej var egnad att upprätthålla hans mod eller skänka honom ingifvelser. I ett par bref på vers till sällskapet Par bricole, af hvilket han under sin Stockholmstid synes varit en ifrig medlem, röjer sig också hur vantrefnaden gnagt på skaldens lynne. Utom smärre poem samt tolf teaterstycken i original och öfversättning eger man af L. äfven ett par tryckta novelltolkningar: "Tidsfördrif vid frukosten på landsbygden" (af Marmontel) och "Vinternöjen på landet" (båda utgifna 1791). Om hans lefnadsöden under hans senaste år vet man för öfrigt föga, men man kan antaga, att brödbekymmer och känslan af ensamhet alltmer undergräfde hans helsa. Hans äktenskap skall emellertid hafva varit lyckligt. L. afled i Strömstad d. 15 Jan. 1797. Hans poetiska qvarlåtenskap samlades och utgafs 1861 af P. Hanselli. Någon mer betydande plats bland de gustavianske skalderna intager L. icke. Han var blott en förhoppning, som krossades i lifvets obevekliga strid. -rn.