Larchevesque [larsjövä'ck], Pierre Hubert, fransk bildhuggare, föddes i Nîmes (Languedoc) 1721 (enligt annan, osäkrare uppgift, 1718), blef lärling hos Edme Bouchardon i Paris, erhöll 1744 stora priset i dervarande konstakademi samt begaf sig s. å. som k. pensionär till Rom. Der studerade han fem år efter antiken, men återvände efter dessas förlopp till Paris, der han genast erhöll flere både offentliga och enskilda uppdrag. Sedan den nämnde Bouchardons yngre broder, Jacques Philippe B., 1753 aflidit i Stockholm, der han varit k. hofstatybildhuggare i tolf år, öppnades underhandlingar med L. att öfvertaga nämnda befattning; och i Mars 1755 slöts genom Ulr. Scheffer med honom ett kontrakt, deri honom tillförsäkrades en ganska hög lön och andra förmåner. L. kom till Stockholm på sommaren s. å. Han skulle egentligen fullända altartaflan i slottskapellet samt fortsätta dekoreringen af rikssalen med allegoriska statyer, hvilka arbeten begynts af hans företrädare. Det förstnämnda arbetet, hvilket aldrig rätt intresserade honom, förde han ej till slut. Af rikssalsfigurerna fullbordade han sju stycken, liksom de öfriga uppsatta på stora kornischen. De äro: Rättrådigheten, Försigtigheten, Troheten, Religionen, Tapperheten, Handeln och Åkerbruket, de tre sistnämnda genier, de öfriga sittande qvinnofigurer. Till följd af sjelfva uppgiften äro dessa arbeten dekorativa och sakna högre konstvärde. Det blef också genom en verksamhet i helt annan riktning, som L. skulle skapa sig ett namn i Sveriges konst. Han erhöll nämligen i uppdrag att utföra Gustaf II Adolfs ryttarestod (besluten af rikets ständer) och snart derefter äfven Gustaf Vasas bildstod. - Kontrakt om det förra arbetet slöts i April 1758. Utkastet framställde konungen ridande i galopp, följd af segergudinnan, som, likaledes till häst, utsträckte högra handen för att lagerkröna honom. Kompositionen prisades för sin djerfhet och vann bifall såväl af franska målare- och bildhuggareakademien, vid hvilken L. var agré sedan 1755, som från andra håll. Arbetet fortgick således på grund af det gillade utkastet, och "etyderna" voro redan fullbordade, då vid 1762 års riksdag opinionen vände sig och sekreta utskottet gjorde föreställningar mot den, också enligt nutidens begrepp, underliga sammanställningen, i synnerhet som man fruktade, att "menige man torde göra så orimliga som oanständiga gissningar öfver det halfklädda fruntimret, som blifvit konungen gifvet till följeslagerska". Till följd deraf anmodades L. om ett annat utkast, och detta blef det slutligen antagna, och om hvilket 1763 nytt kontrakt slöts. 1772 var gipsmodellen färdig, men arbetet måste då, i brist på medel, afbrytas. Först midsommaraftonen 1779, efter L:s död, göts stoden i ett enda stycke (äfven med plinten) af G. Meyer, men denna gjutning betecknades allmänt såsom misslyckad. Året derefter inkallades ciselören Adams (född svensk) från Paris och erhöll det kinkiga uppdraget att genom sin konst söka afhjelpa bristerna. Dermed drog ut ända till 1796, då ändtligen stoden, dock utan de båda grupperna å fram- och baksidan, högtidligen aftäcktes, efter att i sin helhet hafva kostat svenska staten den jämförelsevis ofantliga summan af 174,192 rdr 30 sk. och 10 rst. -- Gustaf Vasas stod, beställd 1762 af ridderskapet och adeln efter gillad modell, började arbetas 1763, uppsattes å piedestalen tio år senare och aftäcktes midsommaraftonen 1774. I dessa sina hufvudarbeten visar L. en påfallande tyngd och osäkerhet. Hvad Gustaf Vasa vidkommer, äro dock dessa egenskaper förenade med en viss imponerande värdighet och kraft, hvars uttryck dock förefaller något teatraliskt. Gustaf Adolfs stod misslyckades, som ofvan sagts, fullkomligt i gjutningen, och man har således svårt att bedöma i hvilken mån dess otymplighet, särskildt i hästen, tillhör den ursprungliga modellen. Säkerligen gjordes vid ciseleringen och de partiella omgjutningarna ganska mycket för att afhjelpa felen; men sjelfva helintrycket, oafsedt enskildheterna, blir ändock af ungefär enahanda art med det man erfar af Gustaf Vasas stod. -- Utom ofvannämnda arbeten utförde L. stoder m. m. för konung Adolf Fredriks begrafning 1771 (afbildade i Flodings verk öfver denna ceremoni och Gustaf III:s kröning), byster i brons af Ol. von Dalin (i Vitt. hist. och antiqv. akad.) och Jonas Alströmer (på Stockholms börs), byster af Gustaf I och Gustaf II Adolf, en liten reproduktion af Gustaf I:s stod, minnesvården öfver riksrådet grefve Gabriel von Seth, uppsatt 1775 i Byarums kyrka, ett par figurer i Göteborgs domkyrkas altardekoration samt smärre modeller för undervisningen m. m. Af dessa verk torde bysten af Alströmer, med dess kraftiga, nästan realistiska uppfattning af personen, vara det förnämsta. Såsom dekoratör och i ornamentala kompositioner ansågs han redan af sin samtid mindre lycklig. -- L. fortfor att verka i sin konst till 1777, då ett svårt sjukdomsfall nödgade honom att söka bot i sitt hemland. Efter sin återkomst insjuknade han å nyo och begaf sig då till södra Frankrike, der han afled i Montpellier d. 25 (eller 26) Sept. 1778.
L:s anseende hos samtiden bevisas bl. a. deraf att han 1768, vid den svenska målareoch bildhuggareakademiens återupplifvande genom Adelcrantz, utsågs till hennes direktör. Sitt förnämsta anspråk på Sveriges tacksamhet har han såsom Sergels lärare. Denne mästare visade ock sin kärlek och aktning för läraren genom att lägga sista handen vid och leda fullbordandet af altartaflan i slottskapellet och af Gustaf II Adolfs stod, hvars medaljonger och grupper (de sistnämnda aldrig uppsatta) härröra från Sergel.
-rn.