Larsson

*Larsson, C. Sedan de små utsökta aqvarellerna, hvilka han utförde i Grez 1883–85, grundat hans målarerykte, har L. med förkärlek användt detta målningssätt, inom hvilket han är en verklig mästare; bland dessa aqvareller märkas dubbelbilden Vinet (1884, grossh. H. Friedländer), Bandväfverska (1890, direktör Gerlach, Varberg), Interiör från Fürstenbergs galleri (Fürstenbergska galleriet), Keramik (1886, Luxembourgmuséet i Paris) samt en rad bilder från konstnärens egen familj: modern i svart drägt (1893, Nationalmuseum), hustrun, med ett barn vid bröstet (s. å., Prins Eugen) och 20 små lavyrer i 4 färger från konstnärens hem i Sundborn, Dalarna (1897) m. fl. Men snart återtog L. derjämte målandet i olja, utställde 1885 på »Salonen» Lilla Suzanne (i Göteborgs museum), 1886 på Konstnärsförbundets utställning i Stockholm Friluftsmålare och Främmande samt har med Sista solglimten (1891) och kolossalbilden med motiv från Sundborn De mina (1892, utställd i Chicago 1893 och Stockholm 1897) äfven som oljemålare vunnit rykte. Också i pastell (Atelier-idyll 1885, Nationalmuseum, Vinterbild 1886) och tempera (Abel 1896, internationella utst. i München) har L. med framgång försökt sig. 1885 flyttade L. till Stockholm, men 1886–91 (4 kurser) förestod han Göteborgs musei tecknings- och målareskola. (Ett minne af denna lärareverksamhet är den humoristiska taflan Ögonblicksbild, framställande L. sjelf omgifven af sina qvinliga elever, såld till Amerika). I Göteborg fick han af grossh. Fürstenberg två beställningar, som ledde honom in på det monumentala måleriet. Den första var en triptyk i olja på duk, Renaissancen, Rococon och Nutida konst, som med tillhörande inramning af enstaka figurer i hög relief utfördes i Paris vintern 1888–89, belönades med guldmedalj vid verldsutställningen 1889 och nu pryder trapphuset i Fürstenbergska galleriet. Den andra var en serie väggmålningar al secco i trappuppgången till Göteborgs elementarläroverk för flickor, utförda 1891 med användande af s. k. Keimska mineralfärger samt olja och framställande den svenska qvinnan under olika tidehvarf. Vid den täflan med fritt val af ämne, som 1888 utlystes för freskomålningar i Nationalmusei trapphus, fick L. (1889) 2:dra priset för sitt förslag afsedt för ett af de 3-delade fälten i nedre vestibulen (Karl XII i Bender, Linné inför hofvet på Drottningholm, Sergels atelier). Vid den nya täflan, som, likaledes med fritt val af ämne, utlystes 1890–91, vann L. 1:sta priset för sitt nya förslag, som omfattade båda de 3-delade fälten i nedre vestibulen och som, med ett par smärre af museets nämnd gjorda modifikationer, utfördes 1896. De 6 freskerna, till hvilkas utförande L. förberedde sig under en 1894 i utlandet (särskildt Italien) företagen resa för studium af väggmålningsteknikens olika arter, äro de största hittills i Sverige utförda. De äro af en ståtligt dekorativ verkan, friska i färgen och af mycket lif i uppfattningen, om också stundom något maniererade i linieföringen, samt framställa bilder ur Sveriges konsthistoria (Karl XI och Ehrenstrahl samt N. Tessin d. y. och Hårleman, Taravals ritskola, Lovisa Ulrika och K. G. Tessin, Gustaf III inför antika bildverk, Sergel och Bellman). Den präktiga skiss (Gustaf Vasas intåg i Stockholm 1523), som L. utfört för ett af fälten i museets öfre vestibul (öfver ingången till kupolsalen), har ännu ej kommit till utförande. F. n. är L. sysselsatt med utförandet af en plafond (Ryktet och genier med svenska flaggan) och 6 lunetter (Bardasång, Folkvisan, Medeltidsmysterium, Karusellbild från Karl XI:s tid, Fru Olin och K. Stenborg, Jenny Lind), samtliga i olja för den nya operans foyer. Såsom bok-illustratör har L. ytterligare framgångsrikt uppträdt med teckningar till Sehlstedts dikter (1893) och V. Rydbergs Singoalla (1894, Göteborgs museum). L. har vidare utfört etsningar: Profiler, Empire, Lisbeth (För:s för graf. konst album) m. fl. och den friska litografien S. Göran och prinsessan (För:s för graf. konst album, 1896), Slutligen må nämnas, att L. visat betydande begåfning som humoristisk författare och karrikaturist, bl. a. i boken De mina (1896). J. K–e.