Lauréus

Lauréus (skref sig först Lauraeus), Alexander, genreoch landskapsmålare, föddes i Åbo d. 4 Jan. 1783. Han kom 1802 till Stockholm, der han åtnjöt undervisning vid konstakademien och tidigt fäste uppmärksamheten på sig. Han började med att kopiera taflor (af holländska mästare) i k. museet, under hvilka studier hans af naturen utmärkta färgsinne snabbt utvecklades. I sin landsman konstvännen och öfversten von Gerdten fick han en afnämare af sina kopior och en verksam gynnare. Sedan 1803 uppträdde L. vid de akademiska utställningarna, till en början med prisämnen och historiekompositioner. Men snart öfvergaf han detta slags målning, liksom porträttet, ty han hade plötsligt fått ögonen öppna för sitt egentliga fält. Det var hvardagslifvet med dess små sysslor och nöjen, hälst sådana de taga sig ut vid ljus, det var naturen i månsken eller vid facklors glans, vid blixtens plötsliga frambrytande eller i halfmörker, som han nu med glödande ifver begynte studera och återgifva på, duken. Kanske var hans underbyggnad ännu något svag; men hvad som brast i teknik förstod han mer och mer att ersätta genom en allt fylligare naturtrohet, en allt friskare karakteristik. Nu blef också hans alstringskraft verkligen förvånande. I stigande mängd och med växande framgång framträdde hans små taflor å akademiens utställningar. Åren 1811 och 1813 utställde han 18 genrestycken hvardera gången. Äfven hans ämnen vexla med lika fart: än skildrar han Finnar vid en eld under ett berg, än en Käring, som rör i en kokande gryta, medan hon sjunger ur sin psalmbok; ibland är det En skuta med boskap och folk, upplyst af ett bloss, ibland En familj, som läser till bords. Väl är det sant, att man emellanåt varsnar hur penseln löper väl flyktigt öfver duken, hur det pikanta ämnet med sina ljusmotsättningar ej alltid är vederbörligen genomarbetadt; men i alla fall tilltalas man af fantasirikedomen, den klara blicken, den lätta, naturliga sammansättningen, de många fina smådragen, som bryta fram öfverallt. L. vann äfven erkännande såväl af allmänheten, hvilken flitigt köpte hans arbeten, som af akademien, hvilken 1809 kallade honom till agré och 1812 till ledamot. Omkr. 1814 hade han nått höjdpunkten af sin utveckling inom detta första skede, der färgen småningom vunnit en fylligare, varmare hållning, påverkad af v. Bredas, och der den humoristiska eller småtrefliga berättelsen nästaa alltid hade någon ny, öfverraskande eller genom iakttagelsens skärpa uppfriskande vändning. Dansgillet (1814; i framl. kapten J. A. Bergs samling) utgör kanske det förnämsta profvet af denna riktning. -- I April 1816 erhöll L. ett resestipendium, som han fick tillträda 1817. Han begaf sig då genom Danmark och Tyskland till Paris. Der lär han någon tid njutit undervisning å Hersents atelier, en kurs, som enligt Estlanders omdöme ej torde hafva varit fördelaktig för honom, emedan hans från Paris hemsända taflor visserligen vittna om korrekthet och en mer plastisk hållning, men tilllika lida något af den davidska skolans typiska försköningsbegär. L. vann emellertid i Paris allmänt erkännande, enligt hvad han sjelf yttrar i bref till hemmet. Så farligt var det väl ej häller med det franska skolinflytandet; ty när L. sedan, efter omkr. 3 års vistelse i Paris, begaf sig till Rom, behöfde han ej lång tid för att återfinna sin klara, af manérförutsättningar oförvillade blick, som än mer skärptes under söderns lifliga spel af skuggor och dagrar, af varma toner och afrundade figurer. Nu är det han utvecklar all sin konstnärliga kraft, ej längre bunden vid ljusskenseffekter eller qvarhållen inom fyra väggar. Han fråssar i de gamla ruinerna med deras väldiga ljusdunkel och djerfva former; han vandrar kring på gatorna, der skrifvaren hjelper flickorna med deras kärleksbref, eller gör han en titt in i osterian eller studerar herdar och melonförsäljare, tivoliflickor och munkar, röfvare och fredliga landtmän. Med lif och lust skildrar han sina intryck; allt blir, som förr, lätt och naturligt, men omvårdnaden i teckning och färggifning är vida större, typerna klarare utarbetade, hållningen i det hela mer jämn och lugn. Sveriges Nationalmuseum eger sju taflor af L., bland dem två från denna tid: Tvänne italienska röfvare framställa frågor till en bondfamilj (1823) och Italienska röfvare bortföra några qvinnor vid fackelsken. Andra framstående taflor från samma skede egas af konungen och flere andra enskilda samlare. För öfrigt finnas hans målningar spridda i alla svenska samlingar. Till följd af hans hastiga målningssätt och användningen af torkfernissa hafva åtskilliga af dem starkt lidit genom djupa sprickor. L. var äfven raderare. Man har af honom ett större blad: Gustaf Eriksson Vasa, nära att blifva fången af de danske, undkom faran genom bonden Sven Nilssons rådighet (1815), samt två mindre, alla efter egna taflor. Tyvärr afbröts hans bana, just när konstnären nått sin höjdpunkt. Han afled i Rom d. 21 Okt. 1823 och ligger der begrafven. Tvifvelsutan skulle L., om ett längre lif förunnats honom, blifvit af största betydelse för den svenska konstens utbildning i äkta konstnärlig och fosterländsk anda. -- Önskan att värdigt fira hans minne och tillika samla ett understöd åt hans i behof stadda enka ledde några af hans vänner på tanken att i Stockholm föranstalta en utställning af mästarens arbeten. Denna, den första i sitt slag i Sverige, egde också rum 1824, då 65 af L:s äldre och nyare taflor offentligen förevisades i Byströms atelier. -rn.