Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Lebrun

Ämne: Napoleons omgivning och samtida · Napoleons män och franska militärer

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 9 (1885), sp. 943–944 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Lebrun [löbrö'ng], Charles François, hertig af Piacenza, fransk statsman, f. 1739, blef efter resor i Holland och England sekreterare hos kansleren Maupeou och fick genom honom sedermera plats såsom generalinspektör öfver kronodomänerna. När Maupeou vid Ludvig XVI:s regeringstillträde (1774) föll i onåd, var det ock slut med L:s planer att avancera i statens tjenst, och han drog sig tillbaka till privatlifvet samt sysselsatte sig med att öfversätta och utgaf anonymt Tassos "Befriade Jerusalem" (1774) och Homeros' "Iliad" (1776; många uppl.). 1789 fäste han uppmärksamheten vid sig genom en skrift La voix du citoyen (ny uppl. 1804), hvilken föranledde hans inväljande i riksdagen. 1791 blef han president i förvaltningsrådet i departementet Seine-et-Oise, men drog sig efter revolutionen d. 10 Aug. 1792 ur det offentliga lifvet. Under skräckväldet fängslades han (Juli 1794), men befriades genom Robespierres fall i s. m. och valdes 1795 till medlem af de femhundrades råd, der han gjorde sig så bemärkt, att han efter d. 18 Brumaire år VIII (d. 9 Nov. 1799) valdes till tredje konsul. I denna befattning skötte han med skicklighet finanserna och utnämndes derför efter kejsaredömets upprättande (1804) till ärkeskattmästare samt blef derigenom en af kronans "grands dignitaires". 1806 ledde L. Liguriens ombildning till franskt departement och utnämndes samma år till hertig af Piacenza. Sedan Ludvig Bonaparte 1810 nedlagt regeringen i Holland, vardt L. detta lands högste styresman och förblef det till 1813. Af Ludvig XVIII utnämndes han 1814 till pär; men emedan han under "hundra dagarna" (1815) slutit sig till Napoleon, beröfvades honom pärsvärdigheten, men han återfick den efter bourbonernas andra återkomst 1819. Död 1824. J. Fr. N.