Lekman

Lekman kallas hvarje församlingsmedlem, som ej är prest. Ordet är en försvenskning af det nylatinska laicus (af Grek. laos, folk), hvilken benämning tidigt i kyrkospråket användes för en kyrkans medlem, som icke var clericus, d. v. s. icke hörde till presterskapet (se Klerus). Under medeltiden utvecklade sig med den stigande hierarkien denna skilnad till en kastskilnad, som ännu fortfar inom den katolska kyrkan. Inom de protestantiska kyrkosamfunden bibehöllos visserligen dessa benämningar, men det motsatsförhållande, som de betecknade inom medeltidskyrkan, bortföll inom reformationskyrkorna, hvilka betraktade presterskapet endast såsom kyrkans ämbetsmannakår, tillsatt för den kyrkliga samfundsordningens skull. Men då under 1600- och 1700-talet sektrörelser af olika slag mera allmänt yppade sig inom de protestantiska kyrkorna, började emellertid äfven inom dem något af det gamla motsatsförhållandet mellan prester och lekmän gå igen, i det att presterna trädde i opposition mot sekternas lekmannapredikanter. Detta gäller kanske mest om de pietistiska sektrörelserna, sådana dessa började gestalta sig från midten af 1700-talet. Men statskyrkans och statens förenade bemödanden att undertrycka den sålunda uppkomna s k. lekmannaverksamheten hafva icke lyckats, utan den har alltmer och mer tilltagit i utsträckning. Gemenligen utgångna ur folkets led, äro lekmannapredikanterna "folkpredikanter". -- I Sverige riktades det 1720 utgifna konventikelplakatet mot den kort förut började lekmannaverksamheten, men åt denna gafs frihet genom upphäfvandet af nämnda förordning 1858. Det 1850 stiftade sällskapet "Evangeliska fosterlandsstiftelsen" började utsända lekmannapredikanter, s. k. kolportörer, anställda i dess tjenst, antingen helt och hållet aflönade af sällskapet eller också med sin predikantverksamhet förenande någon syssla, vanligen ett handtverk. Till dessa kolportörers utbildning anlade sällskapet en kolportörskola. Här och der bildade s. k. "missionssällskap" hafva sedan likaledes utsändt kolportörer. Utifrån inkomna sekter, såsom baptister och metodister, utöfva en liknande verksamhet. Dessutom finnes det lekmannapredikanter, hvilka icke stå i något särskildt sällskaps tjenst. I vissa församlingar har kyrkans presterskap sökt att inordna lekmannaverksamheten i kyrkans verksamhet, delvis med framgång. -- Att den nyare tidens lekmannaverksamhet i den äldsta kyrkans organisation skulle hafva ett historiskt bevis för sitt berättigande kan näppeligen med fog påstås. De förste diakonerna voro kyrkans ämbetsmän, likasom presbytererna, om de också, på grund af de då rådande förhållandena, hade någon borgerlig syssla för sin utkomst. Så vidt det var möjligt under denna tid, då den yttre församlingsordningen ännu höll på att bildas, voro de då såsom evangeliets predikanter erkände männen sända eller kallade af kyrkans ledare. J. P.