Klerus

Klerus (Lat. clerus, af Grek. kleros, lott, arfvedel) kallas det andliga ståndet inom den romersk-katolska kyrkan i motsats till dennas öfriga medlemmar, eller lekmännen (laici). Oegentligt nyttjas namnet klerus om presterskapet inom protestantiska kyrkosamfund, alldenstund detta presterskap -- med undantag för enstaka hierarkiskt organiserade sekter, sådana som irvingianerna, och i viss mån äfven för Englands biskopliga kyrka -- icke bildar en från andra troende afskild kast. Den grekiska kyrkan kan deremot sägas ega en verklig klerus, ehuru gränsen mellan denna och lekmannaståndet icke är så skarpt uppdragen som inom den romerska. -- Upptagandet i klerus sker genom prestvigningen (ordinationen), hvarigenom en outplånlig karakter (character indelebilis) anses blifva påtryckt presten. Det yttre tecknet till värdigheten af klerk (clericus, d. v. s. medlem af klerus, andlig) är tonsuren (se d. o.). Inom klerus skiljes först och främst mellan de fyra lägre graderna (ordines minores) och de tre högre (ordines majores). De förra äro (i uppstigande ordning) dörrväktare (ostiarius), lektor, exorcist och akolut; de senare: subdiakon, diakon och prest. Härtill komma vidare episkopatet och de högsta kyrkliga värdigheterna. I mera vidsträckt mening omfattar klerus vidare dels munkar och nunnor af alla kongregationer, dels underordnade biträden vid gudstjensten, såsom kyrkosångare och chorgossar. Celibatet är tvångssak för de högre graderna, fr. o. m. subdiakonatet. -- Jfr Hierarki. P. F.