Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Leucit

Ämne: Enskilda mineral och ädelstenar · Mineral, bergarter och geologi

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 9 (1885), sp. 1163–1164 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Leucit (levsit; af Grek. levkos, hvit), miner., ett bisilikat, som till sin kemiska beskaffenhet står närmast augit- och hornblende-grupperna, men skiljer sig från dem genom kristallformen. Mineralet är sammansatt enligt formeln K2O . Al2O3 . 4 SiO2 och uppträder i kristallformer, som mycket närma sig den reguliera ikositetraedern, hvarför det äfven betraktades såsom ett reguliert mineral, tills den tyske mineralogen v. Rath 1873 visade, att kristallformen är tetragonal. Kristallerna äro mestadels uppbyggda af tvillingslameller, som äro inlagrade i de riktningar, hvilka vid ett reguliert betraktelsesätt motsvara rombdodekaedern och förorsaka striering på kristallytorna. Leuciten visar sig i polariseradt ljus svagt dubbelbrytande. Hårdheten är 5,5--6, tyngden 2,5. Färgen är hvit, med dragning åt gult, grönt eller rödt. För blåsrör är leucit osmältbar. Den blir vid upphettning med koboltsolution blå och löses i saltsyra under afskiljande af kiselsyrepulver. Leuciten förekommer såsom väsentlig beståndsdel i de s. k. leucit-lavorna. Dessa finnas mest på Vesuvius och i omgifningarna af Rom, äfven vid Andernach och Kaiserstuhl i Rhen-dalen. Leuciten bildar i dem stora invuxna kristaller med matta ytor, på hvilka ingen tvillingsstreckning kan iakttagas. I de vulkaniska kalkblocken på Somma förekomma små, vattenklara kristaller med glänsande finlinierade ytor, och i sprickor i lava anträffas understundom likartade kristaller. I små mikroskopiska kristaller ingår leucit äfven såsom beståndsdel i vissa basalter och fonoliter. Hj. Sj.