Sida 586
Letterstedtska föreningen ...
prinsar såsom apanage. 1817 afträdde konung Maximilian Josef det forna området, ökadt med biskopsstiftet Eichstädt, åt sin måg Eugène Beauharnais såsom mediatiseradt hertigdöme. -- 2. Furstlig slägt, härstammande från Napoleon I:s styfson, Eugène Beauharnais (se Eugène, hertig af Leuchtenberg och furste af Eichstädt), hvilken var förmäld med Augusta af Bajern (d. 1851) samt efterlemnade 2 söner och 4 döttrar. De senare blefvo förmälda, Josefina (f. 1807, d. 1876) med Oskar I af Sverige och Norge, Eugenia (f. 1808, d. 1847) med furst Fredrik af Hohenzollern-Hechingen, Amalia (f. 1812, d. 1873) med kejsar Pedro I af Brasilien och Teodolinda (f. 1814, d. 1857) med grefve Vilhelm af Würtemberg. Den äldre af sönerna, August (Karl A. Eugène Napoleon), född i Milano d. 9 Dec. 1810, förmäldes "par procuration" d. 1 Dec. 1834 och personligen d. 26 Jan. 1835 med regerande drottningen Maria II da Gloria af Portugal, i hennes första gifte, men dog redan d. 28 Mars 1835. Den yngre sonen, Maximilian Josef Eugène August Napoleon, född i München d. 2 Okt. 1817, öfverflyttade till Ryssland efter sin 1839 försiggångna förmälning med kejsar Nikolaus' af Ryssland äldsta dotter, Maria, antog den grekisk-katolska bekännelsen och dog i Petersburg d. 1 Nov. 1852, efterlemnande flere barn, hvilka genom kejserlig ukas af 18/6 Dec. 1852 fingo sig tillerkända tillnamnet Romanovskij och värdigheten af kejserlig höghet.
Leucin (levsin; af Grek. levkos) hvit), kem., amidokapronsyra, C5 H10 NH2 . CO2H, en amidosyra, som bildas vid förruttnelse af ägghviteämnen samt vid inverkan af svafvelsyra eller alkalier på hornväfnad. Leucinet bildar små, färglösa, svårlösliga kristallfjäll. P. T. C.
Leucippus. Se Leukippos.
Leucit (levsit; af Grek. levkos, hvit), miner., ett bisilikat, som till sin kemiska beskaffenhet står närmast augit- och hornblende-grupperna, men skiljer sig från dem genom kristallformen. Mineralet är sammansatt enligt formeln K2O . Al2O3 . 4 SiO2 och uppträder i kristallformer, som mycket närma sig den reguliera ikositetraedern, hvarför det äfven betraktades såsom ett reguliert mineral, tills den tyske mineralogen v. Rath 1873 visade, att kristallformen är tetragonal. Kristallerna äro mestadels uppbyggda af tvillingslameller, som äro inlagrade i de riktningar, hvilka vid ett reguliert betraktelsesätt motsvara rombdodekaedern och förorsaka striering på kristallytorna. Leuciten visar sig i polariseradt ljus svagt dubbelbrytande. Hårdheten är 5,5--6, tyngden 2,5. Färgen är hvit, med dragning åt gult, grönt eller rödt. För blåsrör är leucit osmältbar. Den blir vid upphettning med koboltsolution blå och löses i saltsyra under afskiljande af kiselsyrepulver. Leuciten förekommer såsom väsentlig beståndsdel i de s. k. leucit-lavorna. Dessa finnas mest på Vesuvius och i omgifningarna af Rom, äfven vid Andernach och Kaiserstuhl i Rhen-dalen. Leuciten bildar i dem stora invuxna kristaller med matta ytor, på hvilka ingen tvillingsstreckning kan iakttagas. I de vulkaniska kalkblocken på Somma förekomma små, vattenklara kristaller med glänsande finlinierade ytor, och i sprickor i lava anträffas understundom likartade kristaller. I små mikroskopiska kristaller ingår leucit äfven såsom beståndsdel i vissa basalter och fonoliter. Hj. Sj.
Leucitbasalt (af Grek. levkos, hvit), geol., petrogr., en skenbart tät vulkanisk bergart, innehållande mineralet leucit. Se Basalt. E. E.
Leucitofyr, leucitporfyr (af Grek. levkos, hvit), geol., petrogr., en kristalliniskt kornig, vulkanisk bergart, bestående af mineralen leucit, augit och magnetit jämte något nefelin, olivin och glimmer. Kristaller af de båda förstnämnda mineralen ligga porfyriskt inströdda i en gråaktig grundmassa. Bergarten finnes mycket utbredd i Albanobergen och på Vesuvius m. fl. st., men förekommer ej i Sverige. E. E.
Leuckart [löj-], Karl Georg Friedrich Rudolf, tysk zoolog, f. 1823, studerade i Göttingen under Rudolf Wagner, blef 1850 e. o. och 1855 ordinarie professor i zoologi i Giessen, hvarifrån han 1870 öfverflyttade till Leipzig för att öfvertaga professuren i samma ämne derstädes. L:s vetenskapliga forskningar, hvilka höra till de utmärktaste inom den moderna zoologien, beröra hufvudsakligen de ryggradslösa djuren. Bland hans många hithörande arbeten märkas Beiträge zur kenntnis wirbelloser thiere (i förening med Frey, 1848), Über den polymorphismus der individuen oder die erscheinungen der arbeitstheilung in der natur (1851), Zoologische untersuchungen (1853), Die blasenwürmer und ihre entwickelung (1856), Untersuchungen über Trichina spiralis (1861) samt hans stora verk Die parasiten des menschen und die von denselben herrührenden krankheiten (2 bd 1863--76, 2:dra uppl. 1879 ff.), hvilket utgör hufvudarbetet om dessa varelser. R. T-dt.
Leucojum [lev-] L., bot., ett örtslägte af nat. fam. Narcisseae Briss., kl. Hexandria L. Hithörande arter äro glatta, vanligtvis tämligen låga lökväxter, som hafva fribladig blomkalk af sex klocklikt sammanslutande blad. Bikalk saknas. Blommorna äro hängande, hvita. I Sverige finnes på några ställen (sannolikt ursprungligen odlad) den lilla vackra, tidigt under våren blommande L. vernum L., snöklockan, som i södra Europa har flere slägtingar, af hvilka några kunna odlas i våra trädgårdar. -- Af Leucojum har det svenska blomnamnet "löfkoja" (levkoja) genom rådbråkning uppkommit. Men det namnet afser icke ofvanskrifna Leucojum, utan en ettårig, i våra trädgårdar i många varieteter odlad art af slägtet Mathiola (se d. o.). O. T. S.
Leucoplacia oris, med., kallar man större eller mindre, hvitgrå eller gulgrå fläckar på slemhinnan i munnen, på tungan, läpparna eller i svalget, beroende på en förändring i den epiteliala beklädnaden. Åkomman, som fått en mängd namn, såsom tylosis, teratosis, psoriasis, pityriasis och ichtyosis oris et linguae, förekommer endast hos fullvuxna personer. Den framkallas oftast genom retning af hvassa tänder, spetsiga cigarr- och pipmunstycken,
Källa: Project Runeberg ·