Sida 748
Litoral, geol., tillhörande kusten
ställena. Tecknaren får af denna anledning äfven akta sig att vidröra stenen med blotta handen, enär derigenom uppkomma fläckar i aftrycken. Genom tryck i en särskildt konstruerad litografisk press öfverföres sedermera färgen eller svärtan på papperet. Stenen kan äfven bearbetas på rent mekaniskt sätt medelst gravering eller med skafjernet eller med etsning på koppartrycksmanér, efter föregående radering med nål på etsgrund. Det sistnämnda sättet är dock mindre vanligt. -- Stentrycket är en jämförelsevis ny uppfinning, som leder sitt ursprung från Alois Senefelder (f. i Prag 1771, d. 1834). Senefelder, som egentligen var musiker, var länge sysselsatt med försök att åstadkomma aftryck frän stenplattar, hufvudsakligen i ändamål att åstadkomma ett billigt nottryck. Som årtal för den egentliga upptäckten angifves 1799. Han pröfvade sedermera sjelf sin uppfinning i alla riktningar, och det finnes knappt någon metod, som han ej försökt. En gång känd, vann den nya konstarten inom kort en vidsträckt användning, och man kan säga, att den under 1800-talets förra hälft intager en afgjordt förherskande ställning på den grafiska konstens område, att den är hvad som just karakteriserar denna period. I sitt egentliga hemland, Tyskland, nyttjades stentrycket hufvudsakligen på ett med det gamla kopparsticket analogt sätt, d. v. s. för att återgifva den äldre eller samtida målarekonstens alster. Så i Pilotys stora galleriverk öfver samlingarna i Münchens Pinakotek, så i det utmärkta s. k. Boisseréeska galleriverket med afbildningar af gammaltyska och gammalflandriska målningar, så i Hanfstängels Dresdengalleri. I Frankrike deremot upptogs den nya tekniken under 1800-talets första och ännu mer dess andra årtionde af konstnärerna (Vernet, Géricault, Charlet, Delacroix, Raffet o. a.) såsom ett medel att utföra originalkompositioner, således på ett sätt, som är jämförligt med de äldre målare-etsningarna. De i Tyskland och Frankrike gifna föredömena följdes sedermera på andra håll, och äfven i Sverige hafva ur den litografiska pressen framgått både återgifningar af målningar och ej få originalkompositioner (Södermark, Troili, Tollin m. fl.). -- Stentryckets svaghet ligger dels i allmänhet i svårigheten att åstadkomma ett större antal verkligen goda aftryck af samma teckning, dels i dess oförmåga att frambringa skarpa och bestämda konturer, då äfven den finaste linie lätt upplöser sig i en räcka punkter. Deremot återgitver det på ett förträffligt sätt alla gradationer i ljusstyrka, från de högsta dagrar till den djupaste skugga. Det eger derför en ofantlig mjukhet och äfven smidighet, men jämväl de bästa litografier få lätt en vek och obestämd hållning samt förefalla ofta suddiga. Emellertid är litografien, rätt använd, ingalunda något förkastligt artistiskt uttrycksmedel. Den borde tvärtom, genom de ringa svårigheter i tekniskt afseende, som teckningen medför för konstnären, i jämförelse med träsnittet eller kopparsticket och etsningen, samt genom den relativa säkerhet i afseende på resultatet, hvarpå han kan räkna, vara af ej ringa konstnärlig betydelse. Emellertid har denna lätthet gifvit upphof till mycken omogen dilettantism på det konstnärliga området, på samma gång som den stegrat stentryckets praktiska användning och betydelse. Det är nog att i detta afseende påminna om det otroliga antal etiketter, blanketter o. d. af allahanda slag, som utgår från den litografiska pressen. En i våra dagar synnerligen uppmärksammad sida af dess användning är äfven det litografiska färgtrycket, kromolitografien l. litokromien (se Färgtryck). För finare konstnärliga ändamål nyttjas det deremot numera jämförelsevis sällan. Dess plats har här intagits å ena sidan af fotografien och de fotomekaniska reproduktionssätten, å den andra af målare-etsningen. Upk.
Litografisk sten, litografisk kalksten, litografisk skiffer, en till juraperiodens aflagringar hörande lerhaltig kalkstensart, som på grund af sin täta, likformiga textur befunnits vara den för gravyr och tryckning på litografisk väg mest lämpliga stensort (se Litografi). Den bästa litografiska stenen erhålles från Solenhofen (Solenhofenskiffer) och Pappenheim i norra Bajern. Bergarten är afsöndrad i tjockare och tunnare plattar. Till färgen är den i allmänhet ljust gul. Utmärkt väl bibehållna djurlemningar i förstenadt tillstånd hafva påträffats i Solenhofenskiffern. E. E.
Litografiskt allehanda, ett planschverk med text, hvilket utgafs af A. J. Salmson 1859--61 (12 h.) och af Sigfr. Flodin 1862--65 i dels månads-, dels halfmånadshäften. Denna tidskrift, som betecknar ett framsteg i svenska litografiens utveckling, gjorde alltmer till sitt hufvudsyfte att genom goda afbildningar sprida kännedomen om den nyare svenska konstens alster.
Litografiskt bläck. Se Bläck.
Litografiskt färgtryck. Se Färgtryck och Litografi.
Litoklastik (af Grek. lithos, sten, och klaein, krossa), med. Se Stenkrossning.
Litokromi (af Grek. lithos, sten, och chroma, färg), litografiskt färgtryck. Se Färgtryck och Litografi.
Litolff, Henry Charles, engelsk (tysk) musiker, f. i London 1818, var elev af Moscheles och uppträdde som pianist redan vid 12 års ålder. I Paris lyckades han först 1840 ådraga sig uppmärksamhet, men sedermera steg hans anseende både som pianist och tonsättare. 1841--44 var han kapellmästare i Varsjav, gjorde derefter konstresor i Tyskland, Holland m. fl. land till 1850, då han bosatte sig i Braunschweig, hvarest han öfvertog det Meyerska musikförlaget och under titeln "Collection Litolff" utgaf billiga upplagor af klassiker. 1860 öfverlät han förlaget åt sin styfson, Theodor L., och började å nyo konsertera. Som komponist har han väckt bifall mest genom sina "konsertsymfonier", sin Spinnlied för piano samt operetten Héloïse et Abélard. A. L.
Litologi (af Grek. lithos, sten, och logos, lära), läran om bergarter, bergartslära. Ordet är i allmänhet synonymt med petrografi. E. E.
Litoral (af Lat. litus, genit. litoris, strand), geol., tillhörande kusten, benämning, som
Källa: Project Runeberg ·