Sida 83
Krut ...
mindre mot den teoretiska beräkningen, enligt hvilken de gasformiga produkterna skulle utgöra 59,2 proc. af krutets ursprungliga vigt. Den vid förbränningen utvecklade temperaturen uppgår till öfver 3,000° C. Krutets fysiska verkan i ett eldvapen yttrar sig i gasens sträfvan dels att spränga vapnets väggar, dels att slunga projektilen framåt samt tvinga eldvapnet tillbaka (gifva det "rekyl"). Det tryck krutgasen utvecklar i loppet är ganska olika, beroende på laddningens storlek m. m., men uppgår i pansarbrytande pjeser ända till 3,000 atmosferer. Krutkornens storlek och form vexla ganska betydligt. Till eldhandvapen nyttjas finkornigt (högst 2,12 mm. korn) gevärskrut, för fält- och positionspjeser styckekrut (högst 10 mm. korn) och för gröfre pjeser krut af ända till 54 mm. korn. I Sverige har det finkorniga handgevärskrutet 0,7 mm. kornstorlek (fig. 1), samma sorts styckekrut 1,5 mm. Af det
2
grofkorniga användes 5 mm. (kornstorlek 4,5--6 mm. Fig. 2) irreguliert till fält- och positionspjeser samt kubiskt 15 mm. (kornstorlek 13--16 mm.) till fästningspjeser af medelkaliber och 23 mm. (kornstorlek 20--25 mm. Fig. 3) till pansarbrytande pjeser. Krutkornens form är dels oregelbunden, irregulier, dels kubisk eller parallelipipedisk, dels, i synnerhet för gröfre kanoner, regelbundet prismatiska kakor af
sexsidig form (fig. 4) med en eller flere cylindriska kanaler. Denna vexling i kornens storlek och form afser att ej fresta eldvapnet öfver dess förmåga, utan att utveckla ett jämnt verkande gastryck på projektilen, ända till dess den lemnar mynningen, då i ett eldvapen af riktig längd hela laddningen bör vara förbrunnen.
Bergskrutet, som vid minarbeten i jord ännu användes, men som vid andra sprängningsarbeten blifvit utträngdt af starkare spräng medel, tillverkas af mindre rena beståndsdelar. Det svenska bergskrutet består af 65 proc. salpeter, 15 proc. kol och 20 proc. svafvel. Bergskrutets olägenheter äro att det skadar arbetarna genom utveckling af koloxid, svafvelväte och grufgas, att det vid sprängning under vatten endast med svårighet skyddas för förstöring samt att sprängningsarbetet går långsamt. I dess ställe använder man derför bl. a. nitroglycerin, dynamit, komprimeradt bomullskrut, bomullskruts-dynamit samt sprängoch krigs-spräng-gelatin. -- Som krigskrutet har en mängd olägenheter, hvilka ej ens den omsorgsfullaste tillverkning förmår häfva, hafva andra ämnen blifvit föreslagna att användas i dess ställe. Bland de förnämsta af dessa må nämnas bomullskrut (se d. o.), nitrificeradt träkrut, pikratkrut och kolsyradt papperskrut. -- Nitrificeradt träkrut är uppfunnet af en preussisk artillerikapten Schultze och tillverkas af små träkorn, som behandlas med soda och klor, hvarefter de läggas i en blandning af 40 delar salpetersyra och 100 delar svafvelsyra, urtvättas i rent vatten och genomdränkas med en lösning af 4 proc. af deras vigt kalisalpeter och gult blodlutsalt. -- Pikratkrut, uppfunnet af den franske kemisten Designolle, är ingenting annat än vanligt krut, i hvilket svaflet blifvit ersatt med pikrinsyradt kali. Gevärskrutet innehåller 78 proc. salpeter, 12 proc. kol och 10 proc. pikrinsyradt kali, det gröfsta kanonkrutet deremot af samma ämnen, resp. 72, 9 och 19 proc. Det tillverkas ungefär på samma sätt som vanligt krut och liknar detta till det yttre. -- Klorsyradt papperskrut, äfven kalladt Mellands krut, består af papper, som doppas i en lösning af kol, kalisalpeter och klorsyradt kali, hvarefter det torkas och förvaras rulladt. Ingen af dessa krutsorter har dock ännu i krigsbruk besegrat det vanliga krutet.
Till fyrverkeripjeser nyttjades antagligen krut i Kina redan före vår tidräkning. Från år 969 e. Kr. omtalas förekomsten derstädes af ett slags raketpilar, hvilkas hylsor inneslöto en drifsats, sannolikt af krutets beståndsdelar, åtminstone dess vigtigaste (salpetern). När man hör talas om de kolossala stenblock, som i forna tider användes till tempelbyggnader och palats, bl. a. i Baalbek, ligger nära till hands att antaga, att krut redan då nyttjades som sprängmedel. Från Asien spred sig säkerligen kännedom om krutet till Europa genom araberna. Dock först mot slutet af 1200-talet omnämnes det af några författare, såsom Marcus Graecus, Albertus Magnus (d. 1280) och Roger Bacon (d. omkr. 1294). Den förste af dessa omtalar en raketsats af 67 proc. salpeter, 22 proc. kol och 11 proc. svafvel. Tanken på att använda krut som drifmedel i eldvapen, eller "konsten att göra artilleri", tillskrifves först, dock utan säkra bevis, den tyske franciskanmunken Berthold Schwarz (omkr. 1330). Något före eldvapnens uppträdande i Europa, eller i början af 14:de årh., kan derför kännedomen om krutets användning till krigsbruk derstädes anses säker. 1340 fanns en krutfabrik i Augsburg, 1344 en i Spandau och 1348 en i Liegnitz. När krutet först användes i Norden är lika ovisst. Likväl känner man, att 1360 tillverkades krut i Lybeck, och 1372 fanns en krutqvarn i Ribe. Stockholms stads äldsta i behåll varande räkenskaper (från 1431) visa, att der funnos kanoner och krut, och 1464 omtalas derstädes en krutmakare: mäster Berend. Inom Frankrike började man först (på
Källa: Project Runeberg ·