Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 9. Kristendomen - Lloyd

(d. 24 Aug.) vallfärda stora folkskaror till kapellet, och eldar tändas på alla höjder om natten. Söder om K., skild derifrån endast genom en smal landremsa, ligger deri mindre, ljusgröna Obersee. Hela omgifningen är ett kungligt jagtrevir och mycket rik på vildt.

Königstein [hårdt k], stad i sachsiska kretsen Dresden, vid Elbes venstra strand. 3,788 innev. (1880). Nordvest om staden ligger, 240 m. öfver Elbe, på en på tre sidor lodrätt uppstigande sandstensklippa, bergfästningen K., Sachsens enda fästning, hvilken dock ännu icke haft att motstå någon belägring. På grund af fästningens svårtillgänglighet synes en stormning knappt möjlig, och äfven en beskjutning torde blifva svår, emedan fästningen beherskar hela den omgifvande trakten. En 214 m. djup, i klippan huggen och aldrig utsinande brunn lemnar det nödiga vattnet. K. har stundom begagnats som statsfängelse. Bland fångar på K. må nämnas J. R. Patkul (1705), svensken J. Simmingsköld (d. der 1796) och ryssen Bakunin (1849).

Königswartha [hårdt k], köping i konungariket Sachsen, omkr. 25 km. norr om Bautzen, var skådeplatsen för den häftiga strid d. 19 Maj 1813, i hvilken den under ryske generalen Barclay de Tolly stående 25,000 man starka kåren besegrade en fransk division. Då marskalk Ney med sin härafdelning straxt efter striden anlände från norr, måste Barclay de Tolly draga sig tillbaka till Bautzen till hufvudarmén, hvadan segern blef af ingen betydelse. C. O. N.

Köns-pelare, bot. Se Androeceum, sp. 743.

Köp (Lat. emtio, venditio) är en särskild afart af bytesaftalen. För köpet är allenast egendomligt att det, som den ene kontrahenten, köparen, tillförsäkrar den andre, säljaren, i vederlag för dennes utfästelse, består i ett penningebelopp. -- Med stigande utveckling och större samfärdsel tränger naturligen köpet det tidigare bytet ur användningen. Och till följd häraf är det företrädesvis köpet, som i lagstiftning och vetenskap fått sin rättsliga utbildning. I den romerska rätten ledde detta till en skarp åtskilnad mellan aftalen. Köpet kom nämligen att upptagas bland konsensualkontrakten, för hvilkas giltighet fordrades endast ömsesidigt samtycke hos kontrahenterna. Bytet fördes åter till realkontrakten, och vid dessa inträdde rättsverkningar först då, när prestation på grund af denna verkligen egt rum. I den germanska rätten funnos visserligen jämväl olika bestämmelser för köp och byte. Men detta har egentligen varit fallet i fråga om viss slags egendom, nämligen den fasta, samt berott på sträfvan att bibehålla ätterna vid oförminskadt jordområde. Ur den moderna rätten hafva dylika stadganden för öfrigt mestadels försvunnit. I Sverige påträffas visserligen bestämmelser af ifrågavarande art ännu i 1734 års lag (Ärfda b. 22: 3 och Jorda b. 3: 1, 2). Men dessa stadganden hafva, genom senare lagstiftning och praxis, förlorat sin kraft. Och i fråga om de allmänna rättsnormerna hafva i de moderna folkens rättssystem de, som blifvit fastställda för köpet, städse ansetts gälla äfven för bytet. -- I allmänhet hafva de vid köpet nu följda rättsgrundsatserna bildats under stark inverkan af den romerska rätten. Men i åtskilliga afseenden yppa sig dock olikheter, som mer eller mindre kunna ledas tillbaka till principer, egendomliga för den germanska rätten.

Såsom föremål för köp kan egentligen förekomma allt, hvilket man tillägger värde. Derpå torde ock hafva berott, att under en tidigare rättsutveckling formerna för köpet användes vid sådana rättshandlingar som ingående af äktenskap, upprättande af testamente, upplåtelse af panträtt och åtagande af skuldförbindelse. Under mera utvecklade rättsförhållanden faller dock köpet helt och hållet inom förmögenhetsrättens område. Och derinom omfattar det för öfrigt ej de fall, då den tillhandlade rättigheten endast består i fordran å personliga prestationer af medkontrahenten eller då den verkligen derjämte innebär anspråk å sak, beror på upplåtelse af person, som dertill eger en mera omfattande rätt. Man tänke sig endast, att en person af en annan betingat sig ett visst antal dagsverken eller af en saks egare fått nyttjanderätten åt sig upplåten. Men så snart det, som lemnas i utbyte mot penningebeloppet, är af förmögenhetsrättslig beskaffenhet och redan i öfverlåtarens hand varit en sjelfständig rättighet, komma onekligen köpets rättsnormer i tillämpning. Så är fallet bl. a. vid oneröst af händande af förut förvärfvad nyttjanderätt, panträtt och fordran. Gemenligen tänkes dock den rättighet, som köparen tillhandlar sig af säljaren, vara eganderätten till någon sak, vare sig verklig (s. k. kroppslig) eller okroppslig, såsom patenträtt, förlagsrätt eller intellektuel eganderätt. -- Köpeaftal är enligt regeln bindande, så snart mellan kontrahenterna enighet vunnits i fråga om deras ömsesidiga prestationer: saken, som försäljes, och priset, som skall betalas derför. Sättet att bestämma dessa kan härvid vara af många olika slag. Och särskildt kan saken vara bestämd individuelt, alternativt eller ock allenast generiskt, så att varor till viss, efter mått, mål eller vigt betecknad, qvantitet försäljas. Det är dylika varor, som jämte börspapper (obligationer, aktier, vexlar och andra kreditpapper) pläga utgöra de vanliga föremålen för köpslut i handelsverlden; och för dessa brukas, i fall prestationen skall ske i en framtid, benämningen leveranskontrakt. -- Vilkor för att köp må anses hafva kommit till stånd är, utom öfverenskommelse om saken och priset, ytterligare att kontrahenterna icke bragt annan rättsförhållandet vidkommande fråga (varas qvalitet, tid och ort för prestations fullgörande etc.) särskildt på tal utan att kunna sammanjämka sina derutinnan framställda fordringar. I alla händelser har giltighet frånkänts vissa köp, t. ex. vid lotteri-aftal, på grund af deras innehåll, vid försäljning af fast egendom under förbehåll om återköpsrätt, på grund af det till aftalet fogade vilkor (Jorda b. 1: 2), och vid förmyndares köp af omyndigs gods, på grund af personernas ömsesidiga rättsställning (Ärfda b. 22: 4).