Sida 288
La Grande-Chancel ...
af honom behandlade ämnen torde i främsta rummet böra nämnas perturbationsteorien, hvars utveckling han i väsentlig mån främjat genom att införa variationen af de elliptiska elementen i stället för af koordinaterna. I nära samband härmed står hans lösning af den vigtiga frågan om planetsystemets stabilitet, hvarvid han ådagalade medelrörelsernas invariabilitet, under förutsättning att hänsyn tages blott till första och andra potensen af massorna. Bland öfriga af honom behandlade astronomiska problem må nämnas månens libration, beräknande af Venuspassager och förmörkelser samt elliptiska sferoiders attraktion. Inom fysiken utförde han bl. a. undersökningar om vibrerande strängar och om ljudets rörelse, hvilka båda företeelser af honom återfördes till samma analytiska formulering, samt angående fluiders rörelse. -- Det återstår ännu att omnämna ett af L:s storverk, åt hvilket han egnade flere års arbete, och som kanske i högre grad än något annat af hans verk visar hans öfverlägsna förmåga att intränga i djupet af ett ämne, utan att dervid åsidosätta klarhet och elegans i framställningssättet. Detta storverk är hans Mécanique analytique (1787), hvari han, efter en oöfverträfflig historisk inledning, lemnar en framställning af den analytiska mekaniken, konseqvent härledd ur en enda princip, den s. k. principen för de virtuella hastigheterna, hvars värde först genom detta klassiska arbete blef till fullo ådagalagdt. -- Utom en ansenlig mängd afhandlingar, införda i åtskilliga lärda samfunds handlingar, utgaf L. följande arbeten, hvilka till en del utgöra sammanfattningen af de förra: Mécanique analytique (1788; 3:dje uppl. 1855), Théorie des fonctions analytiques (1797; 4:de uppl. 1881), Traité de la résolution des équations numériques (1798; 3:dje uppl. 1826), och Leçons sur ie calcul des fonctions (1806). En fullständig upplaga af hans Oeuvres har blifvit ombesörjd af Serret (1867 o. följ.) och skall innefattas i 14 band. af hvilka hittills (Mars 1885) 11 utkommit. G. E.
La Grange-Chancel [gra'nsgj-sjansge'll], François Joseph de, fransk dramatiker, f. 1677, skref vid 14 års ålder tragedien Jugurtha (som några år senare med framgång uppfördes), blef page hos prinsessan af Conti och anförtroddes åt Racine till vägledning. Man såg i L. t. o. m. en blifvande Racine, men han uppfyllde icke slika förhoppningar. Anställd vid hertiginnans af Orléans hof, skref han ett antal tragedier, som endast bjuda på en klen, poesilös efterklang af det fransk-klassiska etikett-dramat. Bäst äro Amasis (1701) och Ino et Mélicerte (1713). Mera känd blef han genom sina hätska, satiriska, mot "regenten" (Filip af Orléans) riktade oden, kallade Philippiques (senaste uppl. 1858), hvilka 1720 ådrogo honom fängelsestraff på S:te Marguerite. Efter tvänne år rymde han derifrån och fick några år senare återkomma till Frankrike, der han dog 1758.
La Granja l. San Ildefonso, spanskt lustslott. Se Granja.
Lagrettesmänd [lag-rättesmän], personer, som äro skyldiga att närvara vid de norska underdomstolarnas förhandlingar för att tillse, att hvad vid dem förekommer ordentligt tages till protokollet samt att parters och vittnens förklaringar rätt uppfattas. Om de så finna för godt, kunna de låta sina anmärkningar inflyta i protokollet. Hvarje man, som fyllt 25 år och som i årlig skatt betalar i städerna minst 8, på landet minst 4 kr., är (med undantag för vissa ämbets- och tjenstemän) pligtig att utan godtgörelse fungera som lagrettesmand. Första gången en person tjenstgör i denna egenskap, skall han aflägga föreskrifven ed. Bland lagrettesmändene utses meddomsmänd (se d. o.) samt skjöns- oy taxationsmänd (syne- och värderingsmän).
Lagrimoso (Ital.; Lat. lacrimosus, af lacrima, tår), musikt., "tårfull", klagande.
Lagring, geol., egenskapen hos en bergart att vara lagrad eller liksom sammanfogad af på hvarandra liggande hvarf eller skikt eller lager. Denna egenskap framträder hos olika bergarter och inom olika områden af samma bergart mer eller mindre tydligt, hvarvid bergarten säges ega väl utpräglad lagring eller otydlig sådan. Det förra är händelsen med vissa kalkstenar och sandstenar, det senare ofta med gneis och andra kristalliniska bergarter. I samma bemärkelse som lagring nyttjas benämningen skiktning, med hvilken icke må förblandas "skiffring" eller "skiffrighet". -- Med lagring betecknas stundom också sjelfva sättet, på hvilket en bergmassa är lagrad. E. E.
Lagringsförhållande, geol., det förhållande, i hvilket lagrade bergarter stå till hvarandra eller till andra bergartsmassor i afseende på läge, begränsning och utsträckning. Ett likformigt (konkordant) lagringsförhållande säges ega rum, då flere lager ligga parallelt och jämnt på eller bredvid hvarandra, ett olikformigt (diskordant), då somliga lager intaga en sned ställning emot andra öfver- eller underliggande. Lagringsförhållandenas noggranna iakttagande och tydande äro af stor vigt för bedömande af bergarternas relativa ålder, bildningssätt m. m. Böjningar, förkastningar, förekomst af brottstycken af en bergart i en annan, gångars uppträdande m. m. äro förhållanden, som dervid böra beaktas. Se Diskordans och Konkordans. E. E.
Lag-rättan (Isl. lögretta), den lagstiftande afdelningen af Islands forna allting (se d. o.).
Lagsaga (Fornsv. laghsagha),jur., betecknade ursprungligen lagarnas uppläsande af lagmannen för menigheten samt någon gång lagarna sjelfva, men blef sedermera uteslutande beteckning för lagmannens verksamhetsområde, för det område, som lydde under hans domsrätt. Detta område kallades också lagmansdöme (i Norge lagdömme). Under medeltiden funnos i sjelfva Sverige nio lagsagor, nämligen Vestergötlands, Värmlands (åtminstone från slutet af 1100-talet), Östergötlands, Värends eller Tiohärads, Ölands (egen lagman åtminstone från 1280-talet), Uplands (utgjorde före 1296 åtminstone två lagsagor, Tiundalands och Attundalands), Vestmanlands och Dals, Södermanlands samt Nerikes. Gotland hade ej någon lagman, och Helsingland jämte det öfriga Norrland räknades
Källa: Project Runeberg ·