Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 9. Kristendomen - Lloyd

till Uplands lagsaga, ehuru Helsingelagen kallar landskapets egna domare lagmän. Då de norrländska landskapen 1611 under namn af Vesternorrlands lagsaga skildes från Uplands, ökades de svenska lagsagornas antal till tio, och så angafs det äfven i 1634 års R. F. Sedermera tillkommo fyra nya lagmansdömen för de eröfrade provinserna, nämligen Gotlands, Skånes och Blekings (från 1683) samt Hallands och Bohus läns (der fanns egen lagman redan under den norska tiden). Jämtland och Härjedalen införlifvades deremot 1645 med Vesternorrlands lagsaga. Sedermera ökades lagsagornas antal, i det att från Vesternorrlands lagsaga afsöndrades de nordligaste landsdelarna från och med Ångermanland under namn af Västerbottens lagsaga. Dalarna blef ett särskildt lagmansdöme; Öster- och Vestergötland delades hvartdera på två lagsagor. Under frihetstiden voro lagsagorna sålunda aderton. (Deremot kullkastades genom 1719 års beslut Karl XII:s året förut vidtagna indelning af riket i ett större antal lagsagor, hvilka skulle utgöra de minsta judiciella områdena på landsbygden.) Vid 1700-talets slut hade genom sammanslagning lagsagornas antal minskats till sexton, och vid tiden för lagmansinstitutionens afskaffande (1849) hade deras antal genom nya sammanslagningar nedgått till elfva. -- Finland, som ursprungligen utgjorde en lagsaga, delades 1435 i två. En tredje, den karelska, tillkom i början af 1600-talet. 1776 ökades lagsagornas antal från tre till fem. Efter Finlands skilsmässa från Sverige voro lagsagorna först sju och slutligen sex. -- I Norge voro de gamla "lagdömmene" endast fyra, nämligen Eidsivatings-, Frostatings-, Gulatings- och Borgartingslagen. (Se vidare de särskilda art. om dessa tingsföreningar.) Genom delningar växte emellertid "lagdömmenes" antal till tolf, men sjönk åter till elfva (Kristian IV:s lov) och genom Bohus läns afträdande till tio. Under det att i Sverige lagmansinstitutionen mycket tidigt förlorade all betydelse för städerna och lagsagorna derför omfattade endast landsbygd, ingingo i de norska "lagdömmene" både städer och landsbygd. Från lagmännens jurisdiktion undantogos emellertid de fyra stiftsstäderna genom särskilda reskript under den senare delen af 1600- och början af 1700-talet. K. H. B.

Lagsagoman. Se Lagman.

Lagstiftande församling, en i dagligt tal ofta nyttjad benämning på folkrepresentationen såsom allena egande lagstiftande makten, förekommer första gången i 1791 års franska författning, der folkrepresentationen under namn af nationalförsamling (assemblée nationale) förklarades bilda le corps législatif (lagstiftande kåren) och i överskriften öfver ett af kapitlen rent ut kallas l'assemblée nationale législative (lagstiftande nationalförsamlingen). Denna nationalförsamling, som utöfvade folkets rätt, kunde ej utan eget medgifvande åtskiljas. Dess karakter står tillsammans med den grundsats om folksuveräniteten och statsmakternas delning, som genomgår nämnda författning. Det heter nämligen der: "Suveräniteten är en, odelbar, oafhändlig och oupphäflig." Den tillhör nationen; ingen del af folket, ej häller någon enskild kan tillegna sig utöfningen deraf. Folket, från hvilket allena all samhällsmakt härflyter, kan utöfva denna endast genom representanter, hvilka enligt 1791 års franska författning äro córps législatif och konungen. Lagstiftande makten utöfvas af folket genom denna folkvalda, permanenta nationalförsamling, med sanktionsrätt, dock ej definitiv, förbehållen konungen. Verkställande makten tillhör konungen att under hans myndighet utöfvas af ansvariga ministrar; domaremakten utöfvas af på kortare tid utaf folket valda domare. Äfven i 1793 och 1795 års författningar benämnes representationen le córps législatif, men i 1799 års författning användes denna benämning på endast en af representationens afdelningar, nämligen den, som pröfvade af styrelsen framställda lagförslag. I 1852 års författning kallades den folkvalda afdelningen af representationen le corps législatif (den andra, senaten, utsågs af regeringen). -- När i tysk statsrätt uttrycket das gesetzgebende körper nyttjas, betecknas dermed den såväl konung som representation innefattande myndighet, som utöfvar lagstiftande makten. H. L. R.

Lagstiftande kåren (Fr. le corps législatif), på åtskilliga tider namn på hela eller en del af den franska folkrepresentationen. Se Frankrike, sp. 226 och 232, samt Lagstiftande församling.

Lagstiftande makt, statsmakten såsom lagstiftande. Statsmaktens verksamhet framställer sig hufvudsakligen på tre olika sätt, nämligen såsom lagstiftande, styrande, dömande. Den lagstiftande makten, hvilken framträder dels såsom konstituerande, d. v. s. bestämmande författningen, dels såsom lagstiftande i inskränkt mening, är ett utflöde från statssuveräniteten och tillika dennas regelbundna uppenbarelse. All annan statsmakt beror af den lagstiftande, enär författning och lag begränsa och ordna alla andra yttringar af statshöghet. Det är i den konstituerande och lagstiftande verksamheten, förnämligast den förra, som staten i sin egenskap af personlig förening, såsom en totalitet af medborgare eller, hvilket är detsamma, det till stat organiserade folket, aktivt framträder. I öfrigt förhåller det sig passivt, i synnerhet i de monarkiska staterna, hvarest den åt statens dagliga vexlande behof egnade verksamheten i de öfriga konstitutionella makterna koncentreras i monarkens suveränitet, eller högsta maktutöfning. Såsom öfverhufvud handlar monarken dels omedelbart, dels medelbart genom de myndigheter, som härleda sig från honom. Först då, när något händer honom, som gör honom oförmögen att handla, kallas statssuveräniteten till verksamhet för att såsom konstituerande församling bestämma om styrelsens ordnande.

Den grundtanken att vid lagstiftning hela folket är intresseradt och att folket framställer sig i form af lagstiftande församling är gammal. Antiken sökte att samla folket sjelf till omedelbart deltagande i statsverksamheten och utöfningen af statsmakten. De brister, af hvilka denna anordning lider, har man sökt ersätta