Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 9. Kristendomen - Lloyd

genom den representativa författningen, hvars grundsats är att statsmaktens utöfning sker medelst statsrepresentation, hvilken är olika organiserad alltefter beskaffenheten af den verksamhet, som skall utöfvas. Till nyare tiders statsrättsteorier hör den af Montesquieu uppställda, enligt hvilken de objektivt skilda statsfunktionerna, som enligt honom äro lagstiftande, verkställande och dömande, äfven skulle fordra en särskilning af de organ, hvilka dessa funktioner tillkomma. Olika, af hvarandra oberoende personer eller korporationer skulle hafva att utöfva hvar sin funktion. Om hos en och samma personlighet den lagstiftande och verkställande makten vore förenade, gåfves ingen frihet. Det gåfves, enl. Montesquieu, lika litet någon frihet, om domaremakten icke vore afskild från den lagstiftande och verkställande makten. Till följd deraf böra dessa myndigheter vara fördelade på olika personer. Det är visserligen sant, att den personliga friheten löper fara, då ett öfvermått af makt är lagdt i en hand och att genom maktens fördelning på olika händer den enes makt i förhållande till den andres måste maka åt sig. Men den afgörande grunden för denna bildning af särskilda organ för fullgörande af särskilda bestämda funktioner är dock icke i första rummet den större garanti för den medborgerliga friheten, som derigenom erhålles, utan det ändamålsenliga i denna förgrening af maktutöfningen, i det att för hvarje funktion bättre sörjes, om för densammas fullgörande det lämpligaste organ inrättas, än om man anvisar för samma organ särskilda och sinsemellan olika funktioner. Teorien om statsmakternas lösryckande från hvarandra såsom hvar för sig särskilda statsmakter har varit särdeles egnad att förleda till oriktig användning af en riktig princip. Den fullständiga utstyckningen af statsmakten på tre olika makter vore en upplösning af statsenheten och sönderstyckning af statskroppen. Staten fordrar nämligen statsmaktens enhet, hvilken endast efter funktionernas art använder olika organ med olika slag af myndighet. Detta innebär dock blott en relativ fördelning af makt, men icke absolut sönderstyckning i särskilda, af hvarandra oberoende makter. Vidare får man akta sig att tro, att en likställighet skulle kunna ega rum mellan de olika myndigheterna eller makterna. Hvarje organism fordrar ett förhållande af öfver- eller underordnande eller samordnande. Så äfven här. Till följd deraf kunna ej de särskilda statsfunktionerna såsom sådana ställas såsom hvarandra alldeles lika och lika betydande. Den lagstiftande makten är ställd såsom en öfverordnad makt i förhållande till alla öfriga makter inom statsverksamhetsområdet. Alla andra statens hufvudfunktioner tillhöra enskilda organ i motsats till lagstiftningen, som är afsedd att uttrycka hela det till stat förenade folkets vilja. Den lagstiftande makten bestämmer statsoch rättsordningen sjelf och är dess högsta, hela folket omfattande uttryck. Alla andra makter deremot utöfvra sina funktioner inom den bestående statsoch rättsordningen i särskilda konkreta och vexlande fall. Lagstiftningen ordnar de varaktiga förhållandena för det hela. De öfriga makterna yttra sin verksamhet regelmässigt endast i särskilda, men ej hela folket berörande riktningar. Först sedan den lagstiftande maktens verkningskrets är bestämd, kan frågan om de öfriga, flere eller färre, makternas indelning komma till lösning. Med hänsyn till dessa förhållanden eger det organ, som har att utöfva den lagstiftande makten, företrädet framför alla andra statsorgan. Som detta organ skall uttrycka hela det till stat förenade folkets vilja, har samhällsutvecklingen oupphörligen gått ut på och är ännu sysselsatt med den lagstiftande maktens ändamålsenliga organisation på det representativa statsskickets grund. Utöfningen af samhällets lagstiftande makt fordrar derför en organisation, som fullständigt representerar hela det till stat ordnade folket; och så vida som detta skall kunna blifva en sanning, måste äfven statens öfverhufvud såsom den högsta och afgörande myndigheten i staten deri vara inbegripet. Engelska statsrätten har sedan äldsta tider uttryckt denna grundsats i orden rex est caput, principium et finis parliamenti (konungen är parlamentets hufvud, början och slut). De flesta nyare författningar, som hafva konstitutionelt monarkisk statsform, tillerkänna denna makt åt konungen och folkrepresentationen samfäldt. I de nyare republikanska staterna har med tillämpning af den falska föreställningen om statsmaktens styckning i särskilda från hvarandra söndrade makter den lagstiftande makten blifvit hänvisad uteslutande till representativa folkförsamlingar, hvarvid åtminstone formelt ingen andel i lagstiftningen blifvit inrymd åt regeringen. Dock utöfvar denna äfven härvid sitt inflytande, såsom i Schweiz genom det henne tillkommande initiativ samt i Frankrike och Amerika genom presidentens rätt att återförvisa lagförslag till ny behandling. I Sverige och Danmark är lagstiftande makten tillerkänd konung och riksdag (se Lag). I Norge har visserligen den demokratiska åsigten fått sitt uttryck i Grundl. § 49, hvilken uttalar såsom grundsats, att folkets lagstiftande makt utöfvas af stortinget, men i tillämpningen tillerkännas konungen både initiativ och sanktionsrätt (jfr Grundlovens §§ 76 och ff.). H. L. R.

Lagstiftande nationalförsamlingen (Fr. l'assemblée nationale législative), den franska riksförsamling, som egde bestånd från d. 1 Okt. 1791 till d. 21 Sept. 1792. Se Frankrike, sp. 223, och Lagstiftande församling.

Lagstiftning. Se Lag, Lagförklaring, Lagstiftande makt.

Lagsökning, jur. Borgenär, hvars fordringsanspråk grundar sig på ett klart, skriftligt fordringsbevis, kan, enligt stadgandena i 2 kap. utsökningslagen af d. 10 Aug. 1877, genom ett skyndsammare och enklare förfarande än en vanlig rättegång förskaffa sig ett utslag af exekutiv myndighet, genom hvilket gäldenären förpligtas att betala. Detta förfarande, hvilket jämväl var upptaget i utsökningsbalken af 1734 års lag, benämnes "lagsökning". Enligt utsökningslagen må lagsökning användas endast i fråga om