Sida 683
Lindeblad ...
af "k. Dramatiska teaterns" styresmän. -- Efter sin skilsmässa från teatern tillhörde L. (Dec 1845--April 1846) redaktionen af tidningen "Dagen" och visade sig nu starkt oppositionel mot Oskar I (Två år af konung Oscars regering, 1846, aftr. och forts. af artiklar i "Dagen"), men återgick 1847 till "Aftonbladet". Hans vittra produktion tog de senare åren form af romaner (Junker Karl, 1847, Halfbrodern, 1848, Den oskärade helgedomen, 1849), och hans penna var verksam på många håll, nästan ända till hans dödsdag. L. afled i Stockholm d. 12 Dec. 1849. H. w.
Lindeblad, Assar, prest, skald, föddes d. 19 Dec. 1800 i Lackalänga socken, Malmöhus län. Redan som gosse skref L. psalmer. Han rönte tidigt faderlig uppmuntran och understöd af skalden Tegnér, till hvars prebende (Stäfvie och Lackalänga) hans hemort hörde. L. blef student i Lund 1818 och prestvigdes 1823, men måste kort derefter lemna lärdomsstaden till följd af den harm han väckt genom ett antal mot societetens yngre damer riktade smäde-epigram, som utan hans vetskap utspridts. Han skötte derefter predikoförordnande i Bleking, blef filos. magister 1829 och docent i estetik 1831, förestod 1834--38 estetiska professuren och tillträdde 1838 kyrkoherdebefattningen i Öveds patronella pastorat, till hvilket han kallats 1836. Han utnämndes till häradsprost 1847. Död i Öveds prestgård d. 3 Mars 1848. -- I likhet med nästan hela den bildade ungdomen i Sverige på den tiden var L. fången i hänryckt beundran för Tegnérs skaldskap. Sjelf utrustad med en lika varm som högtflygande fantasi och en flödande vers-ådra, vardt L. den mest framstående bland "tegneriderna". Snart sagdt hvarje melodi, som Tegnér låtit ljuda, återklingade i L:s bildprunkande och formrika diktning. Orättvist torde emellertid vara att i den sistnämnde se blott en ofri härmare. Han egde i sjelfva skaplynnet mycket befryndadt med sin snillrike förebild. Lefnadsglad, förtröstansfull, käck, ömsom svärmande och skalkaktig, var han samtidigt ingalunda främmande för allvaret. L. hade tidigt nog tagit ett djupt intryck af den stränge predikanten Schartau, till hvars riktning han slöt sig. Det tyckes, som om andlighetens kraf hos L. brutit sig emot det verldsligt poetiserande sinnelaget, utan att en helgjuten karakter framgått ur slitningen. Han var för öfrigt allt annat än kritiskt anlagd. Lifvet och naturen såg han genom romantikens synglas, och idé-innehållet i hans dikter är icke mycket betydande. -- L:s skaldespråk utmärker sig för fulltonighet och en synnerlig klarhet, men skattar omåttligt åt förkärleken för vackra, yppigt blomstrande uttryck och "serafiskt" abstrakta föreställningar. Till hans bästa alster höra flere af tillfällighetsdikterna. Sedan Tegnér hade flyttat till Vexiö, var L., före K. V. A. Strandbergs uppträdande, Lunds representative skald. Också uppbars han högt af studenterna. Svenska akademien tillerkände honom tre gånger sitt andra pris. L:s förstlingsalster, Cylinda (1824), ett romantiskt poem, som företer alltför naivt formade reminiscenser från Byron och Tegnérs "Axel", följdes af Månskensqvällarne (1825), Blekingsblommor (1828), Dikter (2 bd, 1832--33), Religiösa sånger (1843; bland dem Sång vid jubelfesten 1830 och Christi seger, riktad mot D. Strauss), Fosterländska sånger (s. å.), bland hvilka åtskilliga tilltalande bilder ur Sveriges historia förekomma, samt 18 Missionssånger (1846). Hans längre berättande eller monologiserande dikter (Jemtlandsbruden, Elias, Fremlingen, Missionären m. fl.) ega icke mycket värde. L. sammanförde utdrag ur sina literaturhistoriska föreläsningar till en mindre bok, Svenska sången (1832), i hvilken de äldre skedena afhandlas, men så innehållslöst och i en så floskulös stil, att det numera endast kan väcka förvåning. Mera fördelaktigt framstår L:s vältalighet i Högmesso-predikningar (1849; 2:dra uppl. 1855) samt Tillfällighets-predikningar och andliga tal (1850). Han utgaf äfven Henrik Schartaus lefnad och lära (1837; öfvers. till tyska 1843). L:s "Samlade vittra skrifter", I, med lefnadsteckning, utgåfvos 1851 af P. Wieselgren. E. F-t.
Lindeborg, friherreskap, som d. 14 Maj 1653 förlänades åt riksrådet och generalmajoren Lorens von der Linde med succession för hans bröder, omfattade 141 5/16 mtl inom Häfverö, Torps, Lidens, Ljustorps, Hässjö, Tynderö och Borgsjö socknar i Medelpad. G. F.
Lindegren, Karl Johan, skald, teaterförfattare, föddes i Lindesberg 1770, inskrefs som student i Upsala 1781, aflade filos. magisterexamen 1791 och ingick sedan som e. o. kanslist i Kanslikollegium, men vann der ingen befordran. Han väckte uppmärksamhet, då han 1795 fick å dramatiska teatern uppförda två arbeten, komedien Den blinde älskaren och dramen Den försonade fadren, af hvilka den senare blef i hög grad omtyckt och ända in på 1820-talet bibehöll sig på Stockholmsscenen (den trycktes s. å. samt öfverflyttades till tyska och danska). L. fick nu en gynnare i dåv. andre direktören vid k. teatern, Edelcrantz, som 1796 skaffade honom anställning som teaterns sekreterare. Men ett ohjelpligt lättsinne, samvetslösa umgängesvänner och en svag karakter synas snart nog undergräft L:s ekonomiska ställning och, trots upprepade räddningsförsök, slutligen alldeles neddragit honom i den svåraste belägenhet. Emellertid fortfor han att arbeta för den dramatiska scenen, i det han dels författade åtskilliga stycken, dels lemnade nio öfversättningar (1799--1801). Ett hans tidningsförsök, "Colportören" (1798), strandade på sin egen obetydlighet och den k. förordning, som föreskref anskaffandet af k. privilegium å förut ej privilegierade tidskrifter och tidningar. Med General Eldhjelm (uppf. 1800), Lycksökaren (s. å.), Kärlek och hemsjuka (s. å.), Doktor Petit eller operationen (1803) och Skyddsängeln (s. å.) anslog L. dels nya tonarter, dels samma som förut och blef en mycket populär teaterförfattare, fastän skolan tvifvelsutan var Kotzebues och blott enstaka detaljer förrådde en originellare begåfning. Men oaktadt dessa och andra sceniska arbeten skulle L. redan nu hafva
Källa: Project Runeberg ·