Sida 15
Kristian VII, konung i Danmark och Norge
Reventlov, till drottning, reste K. utomlands. Den 7 Aug. 1721 gifte han sig med Sofia Magdalena af Brandenburg-Kulmbach (f. 1700, d. 1770). Som kronprins fick K. icke deltaga i statsstyrelsen. Så snart han blifvit konung (d. 12 Okt. 1730), afskedade han de fleste af sin faders rådgifvare och förvisade sin styfmoder från hufvudstaden. K. var rättsinnig och gudfruktig, mycket arbetsam och ifrig för sitt folks väl, men karakterssvag och fullkomligt beroende af sin drottning. Personligen hyste han kärlek till danskt språk och dansk literatur, men likväl har tyskheten aldrig varit så öfvermäktig vid hofvet som under hans tid, ty drottningen föraktade allt danskt. K. började sin styrelse med att upphäfva landtmilisen och gifva bönderna frihet att bosätta sig hvar de önskade, men några månader derefter (d. 5 Mars 1731) infördes "stavnsbåndet" och 1733 tillika landtvärnet. Böndernas ställning blef derigenom allt sämre. För handelns och industriens främjande visades stor ifver. K:s gudsfruktan hade en sjuklig, pietistisk riktning, och under inflytande af hofpredikanten Bluhme sökte han genom tvångsmedel väcka religiöst lif hos folket. En sträng förordning utfärdades 1735, hvilken förbjöd allt arbete på sön- och helgdagar samt ålade kyrkogång. Öfverträdelse af denna förordning straffades i städerna med böter, på landet med halsjern. Dans, skådespel och andra nöjen förbjödos; bönderna fingo icke en gång "rida sommar i byn", emedan detta ansågs förtörna Gud. 1737 inrättades ett general-kyrkoinspektions-kollegium, som skulle vaka öfver presternas lära och vandel, öfver enheten i gudstjenstens form och öfver kyrkotukten samt dessutom utöfva censur öfver alla böcker vid sidan af den censur, som tillkom biskoparna och universitetet. Dessa åtgärder framkallade häftiga stridigheter mellan de gammaldags ortodoxe och de moderne, pietistiske presterna, hvarjämte skenhelighet och hyckleri frodades bland folket. Å andra sidan bör framhållas, att K. införde konfirmationen (1736) samt visade stort intresse för främjande af vetenskaper och upplysning i allmänhet. 1742 stiftades "Videnskabernes selskab", och 1738 lades den första grunden till en konstakademi i det att en målare- och ritskola inrättades. Flottan sattes i ett ypperligt skick af F. Danneskjold-Samsö. Deremot måste man tillvita K. -- ehuru han personligen sökte att hålla tillbaka -- det stora slöseri, som rådde vid hofvet, och de betydliga summor, som användes till praktbyggnader, hvilka uppfördes närmast för att tillfredsställa drottningen (Kristiansborg, Hirschholm m. fl. slott). Hofvet utmärkte sig derjämte för stor stelhet och högdragenhet; så t. ex. måste hvar och en, som gick öfver borggården, hålla hatten i handen. K:s svaghet och obeslutsamhet framträdde äfven i hans yttre styrelse. Så underlät han bl. a. att verka för sin sons val till tronföljare i Sverige 1743, ehuru goda utsigter funnos för detsamma. K. dog d. 6 Aug. 1746. Han efterlemnade en son, Fredrik (V), och en dotter, Louise (f. 1726, d. 1756), hvilken blef gift med hertig Ernst af Sachsen-Hildburghausen. E. Ebg.
7. K. VII, konung i Danmark och Norge 1766--1808, den föregåendes sonson, son till Fredrik V och Lovisa af England, föddes på Kristiansborgs slott d. 29 Jan. 1749 och uppsteg på tronen d. 14 Jan. 1766. Den 8 Nov. s. å. gifte han sig med sin kusin, den engelska prinsessan Karolina Matilda. Ehuru han af naturen hade goda anlag, var han dock mycket okunnig i statsärenden samt saknade all håg för jämnt och allvarligt arbete. En öfverdrifvet sträng uppfostran hade dessutom bräckt hans vilja och alstrat en förskrämd rådlöshet i förening med slughet och ondskefullhet. Han behöll sin faders ministrar; men som han sjelf var likgiltig för styrelsen och statsmännen inbördes intrigerade mot hvarandra, blef han snart ett byte for alla slags hofkabaler. Redan i Juli 1766 förvisades grefve A. G. Moltke från hofvet. I Okt. 1767 aflägsnades grefve F. Danneskjold-Samsö och kort derefter K:s kabinettssekreterare och forne lärare, schweizaren Reverdil, hvilken derjämte ålades att lemna landet, I Dec. s. å. aflägsnades äfven grefve Saint-Germain, som under en tid varit högste befälhafvare öfver hären. Ledd af sin svåger prins Karl af Hessen och sin gunstling grefve Holck, hängaf sig K. åt otyglade utsväfningar samt bröts derigenom tidigt både till kropp och till själ. I Maj 1768 företog han en resa till Tyskland, England och Frankrike samt väckte öfverallt uppseende genom sin skönhet, glädtighet och qvickhet, men fortsatte sitt vilda lif. På denna resa ledsagades han af sin nye lifmedikus, tysken J. F. Struensee. Efter hemkomsten till Köpenhamn (1769) fick denne allt större makt öfver konungen. Struensees samtal behagade nämligen K. mera än ministrarnas allvarliga framställningar. Derjämte vann Struensee ynnest äfven hos drottningen, hvilken K. dittills behandlat med stor likgiltighet, men som genom Struensees medling fick mycket inflytande. Understödd af grefve Rantzau-Ascheberg, lyckades Struensee att få den äldre grefve Bernstorff undanträngd från statsstyrelsen (d. 13 Sept. 1770) samt hela geheimekonseljen upplöst och afskedad (d. 27 Dec. s. å.). Redan förut (i Juli) hade grefve Holck aflägsnats, och Struensee var nu under något mera än ett år enväldig herskare. Emellertid öfvertog hans vän Enevold Brandt värfvet att förströ K., som redan 1770 blifvit fullkomligt sinnesslö och stundom hade anfall af vild galenskap. K. stod helt och hållet under inflytande af sin omgifning; men slutligen lyckades det hans styfmoder, enkedrottning Juliana Maria, att skrämma honom till att låta fängsla drottningen jämte Struensee (som trädt i en föga hemlighållen kärleksförbindelse med drottningen) och dennes vänner samt lemna makten i händerna på henne och hennes medsammansvurne (d. 17 Jan. 1772). Struensee och Brandt afrättades d. 28 Apr. K. var då så slö, att han åtta dagar derefter hade glömt, att han underskrifvit Struensees dödsdom, och befallde hans frigifvande. Den 6 Apr. upplöstes K:s
Källa: Project Runeberg ·