Sida 40
Kristusbilder
Judéen for att i Betanien uppväcka Lasarus från de döda. Denna händelse gaf Jesu fiender anledning att mera bestämdt tänka på hans undanrödjande, hvarför han för en kort tid drog sig undan till en afsides trakt af sist nämnda landskap. Derifrån anträdde han 8 à 10 dagar före påsk ("4:de påskhögtiden") sin sista vandring till Jerusalem. 4) De sista dagarna, fr. o. m. ankomsten till Betanien t. o. m. himmelsfärden. Tilldragelserna under dessa betydelsefulla dagar ordna sig på följande sätt. a) 6 dagar före påsk, d. v. s. på lördagen: ankomsten till Betanien. b) Söndagen: intåget i Jerusalem samt grekernas besök (Joh. 12: 20--36). c) Måndagen: bannandet af fikonträdet samt templets renande, d) Tisdagen: strafftal i templet mot fariséerna och sadducéerna samt tal på Oljoberget om Jerusalems förstöring, verldens ände och den yttersta domen, e) Onsdagen: en måltid, hvarvid Jesus tvådde lärjungarnas fötter (enligt andra hör denna tilldragelse till följande dag och till påskmåltiden), f) Torsdagen : Judas Iskariots förrädiska aftal med Jesu fiender, hvilket föranleder desse att icke, såsom de annars tänkt, uppskjuta hans gripande till efter högtiden; påskmåltiden och nattvardens instiftande; afskedstalet till lärjungarna (Joh. 14--16), fullt af den innerligaste kärlek och i synnerhet betydelsefullt genom det upprepade löftet om den Helige andes sändande; den öfverstepresterliga bönen (Joh. 17); kampen i Getsemane, hvarefter Jesus gripes och föres till öfversteprestens palats, g) Fredagen: ransakningen inför öfverstepresten; Petrus' förnekelse; ransakningen inför stora rådet, som fäller dödsdomen öfver Jesus, emedan han sade sig vara messias och Guds son. Derefter anklagas han såsom upprorsstiftare inför den romerske ståthållaren Pilatus, hvilken, öfvertygad om hans oskuld, gör upprepade försök att frikänna honom, men slutligen besegras af menniskofruktan och judarnas enträgenhet samt dömer honom till korsfästelse. Omedelbart derefter skrider man till domens verkställande, hvarvid Jesus lider "såsom ett lam, det stilla tiger och icke låter upp sin mun". Han uttalar sina "sju ord på korset" och anbefaller slutligen döende sin ande i sin himmelske Faders händer. Jesu död åtföljdes af underbara naturtilldragelser och gjorde på åsyna vittnen det djupaste intryck. Redan samma dag verkställdes hans begrafning genom Josef af Arimatia och Nikodemus, h) Lördagen: Jesus hvilar i grafven. i) Söndagen: Tidigt på morgonen uppstod Jesus ur grafven med en "förklarad lekamen". -- Efter sin uppståndelse, under de 40 dagar, som följde till hans himmelsfärd, uppenbarade sig Jesus endast vid enstaka tillfällen för flere eller färre af sina lärjungar "och talade med dem om Guds rike" (Ap. G. 1: 3). Dessa uppenbarelser voro, för så vidt de kommit till vår kunskap, följande: 1) för Maria Magdalena (Joh. 20: 11--18); 2) för de andra qvinnorna (Matt. 28: 9, 10); 3) för Petrus (Luk. 24: 34; 1 Kor. 15: 5); 4) för två lärjungar på vägen till Emmaus (Luk. 24: 13--35); 5) för de församlade apostlarna utom Tomas (Joh. 20: 19--23); alla dessa uppenbarelser på första påskdagen; 6) åtta dagar derefter för alla elfva apostlarna (Joh. 24--29) 7) för sju lärjungar vid Genesaret, hvilken uppenbarelse är särskildt betydelsefull genom Petrus' upprättelse (Joh. 21: 1--17); 8) på ett berg i Galiléen för mer än 500 lärjungar, hvarvid han gaf apostlarna i uppdrag att förkunna evangelium i hela verlden och förordnade dopet i den treenige Gudens namn (Matt. 28: 16--20; 1 Kor. 15:6); 9) för Jakob, "Herrens broder" (1 Kor. 15: 7); 10) på Oljoberget, nära Betanien, vid himmelsfärden (Ap. G. 1: 2--11). Slutligen framställes det, som hände Paulus på vägen till Damaskus, af honom sjelf såsom ännu en sista uppenbarelse af den uppståndne (1 Kor. 15: 8). -- Kronologien i Jesu lefnadshistoria erbjuder, vid en jämförelse mellan de fyra evangelierna, åtskilliga mycket stora svårigheter, hvilka af olika exegeter lösas på olika sätt. Ofvan stående öfversigt är hufvudsakligen gjord efter V. Rudin: "Synoptisk-kronologisk tafla öfver Jesu lif" (i "Teol. tidskr.", 1881). Se vidare Kristologi. E. J. Ö.
Kristusbilder. Något porträtt i egentlig mening af Kristus finnes icke och har säkerligen ej häller funnits, ehuru sägner och uppgifter om ett sådant tid efter annan trädt fram och blifvit trodda. Då de äldste kristne ville genom ett synligt yttre tecken framkalla föreställningen om Kristus, skedde detta genom vissa öfverenskomna bilder, symboler, af allahanda slag. Se Kristusmonogram och Kristussymboler. På visst sätt beslägtade med de senare äro åtskilliga från den grekisk-romerska antikens sagoverld lånade figurframställningar, som användes med hänsyftning på Kristus. En sådan är bilden af den gode herden, en ungdomlig, skägglös gestalt, klädd i kort tunika och på sina axlar bärande det återfunna lammet. Motivet är hemtadt från den inom den grekisk-romerska konsten förekommande "lambärande Hermes" eller "lambärande faunen". En annan beslägtad framställning är Orpheus, sagosångaren, som med sin lyras makt betvingade den döda naturen samt lockade till sig och tamde de vilda djuren. Bilder sådana som dessa förekomma i Roms katakomber: den första redan under 2:dra årh., den senare under det 3:dje. -- Redan tidigt visa sig emellertid figurframställningar, som omedelbart syfta på Kristi egen person. För att ej tala om Jesusbarnet i sin moders knä och med den ledande stjernan öfver sitt hufvud, en bild, som förekommer redan i 2:dra årh.:s katakombmålningar, må här nämnas en framställning af dopet i Jordan från samma årh. Med förkärlek framställas dock sådana drag ur mästarens jordelif, i hvilka han mera omedelbart framstår som menniskornas välgörare: han bespisar de hungriga skarorna, han botar de lidande, han uppväcker de döda, tröstar de lefvande. Något senare (300-talet) visar han sig äfven i sin härlighet, undervisande sina lärjungar eller tronande öfver verldsalltet, med lifsens bok i sin hand och en enkel gloria kring sitt hufvud. Han framställes här som en ungdomlig, skägglös gestalt med blottadt hufvud, kort hår, spänstig
Källa: Project Runeberg ·