Sida 745
Literär eganderätt, jur., rätt för en skrifts författare eller dennes rättsinnehafvare att, med andras uteslutande, fritt förfoga öfver skriftens offentliggörande och mångfaldigande genom tryck
kbdm. = 1/1000 kbm. = 0,3821 kanna. I Sverige delas litern (l.) i 10 deciliter (dl.) och 1 deciliter i 10 centiliter (cl.). Såsom spanmålsmått begagnas hektoliter (hl.), som är lika med 100 l.
Litera l. Littera, Lat, bokstaf. -- Literal, bokstaflig.
Litera aspirata. Se Aspirata.
Literae encyclicae. Se Encyklika.
Literae formatae, Lat., "efter formulär uppsatta bref". Se Epistolae formatae.
Literat l. litterat (Lat. literatus), som har gjort lärda studier, akademiskt bildad. Jfr Illiterat.
Literatur l. litteratur (Lat. literatura, bokstafsskrift, språkkunskap, af litera, bokstaf, plur. literae, skriftliga minnesmärken), sammanfattningen af alla i skrift eller boktryck föreliggande vittnesbörd om menniskoslägtets andliga begåfning och bildning (verldsliteratur); bokverlden; sammanfattningen af ett lands, ett folks, ett tidehvarfs literära alster. (Enligt S. H. Grundtvigs åsigt voro t. ex. medeltidens folkvisor, medan de lefde endast i muntlig öfverlemning, att räkna till literaturen i eminent mening, ehuru de först i nyare tid blifvit upptecknade och tryckta.) Ett folks nationalliteratur innefattar de på inhemskt språk författade alster, i hvilka folkandens egendomlighet fått ett mera klart och märkligt uttryck. Nationalliteraturen sammanfaller alltså i det närmaste med nationens vitterhet (Skönliteratur l. literatur i inskränkt bemärkelse). Till nationalliteraturen räknas vanligen äfven talarekonstens och historieskrifningens alster, medan skrifter tillhörande öfriga vetenskapsgrenar mera afgjordt falla under fackliteraturen. Man plägar indela literaturen äfven pä andra sätt, såsom efter tidehvarf och folkstammar eller, med hänsyn till formen, i de två stora områdena poesi och prosaliteratur. För öfrigt finnes en brokig mängd underafdelningar och specialområden, t. ex. landtbruks-, tidnings-, memoar-, uppbyggelseliteratur. Starkare än någonting annat har boktryckerikonsten banat väg för literaturens nuvarande omfattning och makt. I literaturen har den historiska forskningen sin vigtigaste källa. Och liksom literaturen sprider ljus öfver det förflutna, gifver hon den mest trogna afspegling af samtiden samt företecknar och formar dragen af den tid, som kommer.
Literaturhistoria, vetenskaplig framställning af literaturens, företrädesvis nationalliteraturens l. vitterhetens, innehåll och utveckling. Literaturhistorikern drifves sjelfnödvändigt att på de literära alstren lägga estetikens måttstock, men hans bemödande går framförallt ut på att med ledning ät författarnas skaplynnen och lefnadsöden förklara huru de olika alstren blifvit hvad de äro samt ådagalägga huru de påverkats af sin tids idéer inom filosofien, religionen, naturvetenskapen, konsten, samhällsläran och politiken. Literaturhistorien, som förr utgjordes endast af spridda eller kronologiskt uppradade, tämligen torftiga notiser i biografi och bibliografi, har under 19:de årh. höjt sig till rang af vetenskap genom att studera företeelserna psykologiskt samt i deras vexelverkan med öfriga kulturyttringar. -- Verldsliteraturen har framställts systematiskt bl. a. af tyskarna Eichhorn, Grässe och Scherr (hvilken sistnämndes handbok bearbetats på svenska af A. Ahnfelt) samt fransmannen Vapereau i "Dictionnaire universel des littératures". Om de mera framstående literaturhistorikerna för de särskilda landen se artiklarna om dessas literatur. Här må dock nämnas tyskarna Hettner, Gervinus och Julian Schmidt, fransmännen Villemain, Sainte-Beuve, G. Planche, Philarète Chasles, Demogeot och Taine, danskarna N. M. Petersen och G. Brandes, svenskarna L. Hammarsköld, P. D. A. Atterbom, P. Wieselgren, A. Fryxell, B. E. Malmström och G. Ljunggren.
Literaturvännerna kallas sedan 1865 ett sällskap (L. V.), som årligen under Okt.--April i Stockholm sammanträder en gång i veckan. Sällskapets ändamål är att genom sammanförandet inom en begränsad krets af personer, hvilka hysa intresse för och kärlek till literaturen, sprida kännedom om dennas alster till vidare kretsar och genom samtal om dagens literära företeelser och föredrag öfver desamma försöka rätt förstå samtidens sträfvanden i dylika fall. Äfven bildande konst samt musik och dramatik falla inom dess råmärken. Antalet medlemmar uppgår vanligen till 150--200 personer af båda könen.
Literatör l. litteratör (Fr. littérateur), skriftställare; person, som har till yrke att arbeta inom literaturen såsom tidningsman, medarbetare i tidskrifter eller encyklopediska och lexikaliska verk, öfversättare, literärt biträde, literär rådgifvare (hos en förläggare, vid en teater) o. s. v.
Literis et artibus. Se Litteris et artibus.
Literär l. litterär (Fr. littéraire, af Lat. literarius), som hör till literaturen eller har afseende på denna; boklig, vitter, som sysselsätter sig med skriftställeri.
Literär eganderätt, jur., rätt för en skrifts författare eller dennes rättsinnehafvare att, med andras uteslutande, fritt förfoga öfver skriftens offentliggörande och mångfaldigande genom tryck. Den literära eganderätten, som i Sverige tidigare tillgodosetts endast genom personliga privilegier, tillförsäkrades genom 1812 års Tryckfrihetsförordning (§ 1 mom. 3, 9) ett visst skydd, och med afseende å dramatiska arbeten infördes skyddsbestämmelser genom k. förordn. d. 20 Juli 1855. Men först sedan genom grundlagsändring, som genomfördes vid 1876 års riksdag, allt, som rörde den literära eganderätten, utsöndrats ur Tryckfrihetsförordningen för att införas i en särskild författning, stiftad i den ordning 87 § R. F. föreskrifver, utfärdades en särskild lag angående eganderätt till skrift d. 10 Aug. 1877 (genom denna upphäfdes äfven 1855 års förordning), till hvilken sedermera tillägg gjorts med afseende å öfversättningar genom k. förordn. d. 10 Jan. 1883. -- Genom denna lagstiftning skyddas eganderätten till skrift, vare sig denna förut utgifvits eller förefinnes i handskrift. Till skrift räknas
Källa: Project Runeberg ·