Sida 226
Körtel. 1. Anat., fysiol.
koloristiska bravurstycket Memnonstoderna i solnedgång.
Körsbär. Våra odlade körsbärsträd härstamma enligt det vanligaste antagandet från två arter, nämligen sötkörsbärsträdet, äfven kalladt "fogelbärsträdet", Prunus avium L., och surkörsbärsträdet, P. Cerasus L., men antagligen kommer till dessa två äfven en tredje art, buskkörsbäret, P. acida Dumont, från hvilken de körsbärssorter, som innefattas under benämningen moreller, skulle härstamma. Genom en under årtusenden fortsatt kultur har ett ej ringa antal ädla körsbärssorter uppstått. De odlade körsbärssorterna innefattas inom följande 5 huf vudgrupper: 1) Bigarå (T. knorpelkirschen), sötkörsbär med fast kött. Hit höra: vanliga bigarå, Napoleons bigarå m. fl. -- 2) Hjertkörsbär, sötkörsbär med löst kött. Hit höra Elton, Luden, svarta tatariska körsbär m. fl. Dessa båda från sötkörsbärsträdet härstammande grupper utmärka sig bl. a. genom söt smak hos frukten och tämligen reslig växt hos träden. -- 3) Majkörsbär (muskateller, sötweichsel), sötsura körsbär. Denna grupp, möjligen uppkommen genom hybridisering mellan föregående och följande, utmärker sig genom sötsura, mörkröda frukter. Träden äro tämligen storväxta, med upprätta grenar. Hit höra: vanlig majkörs (de mogna i Frankrike i Maj, deraf namnet), röda muskateller m. fl. -- 4) Klarbär (glaskörs), surkörsbär med ljusröda frukter. Frukterna syrliga, ljusröda, med ofärgad saft. Träden äro mera lågväxta än hos föregående grupper, men blifva dock större och hafva mera upprätta grenar än de till följande grupp hörande träd. Hit höra vanliga klarbär (förekomma här och der förvildade), stora klarbär (stor glaskörs), Gros Gobet m. fl. -- 5) Moreller (brunkörsbär, surweichsel), surkörsbär med mörkröda (bruna) frukter. Frukterna äro syrliga, mörkröda eller bruna, med mörkröd saft; träden äro småväxta, med något hängande qvistar. Hit höra vanliga brunkörsbär (förekomma i vissa orter vid gårdar och byar allmänt förvildade), Ostheimer, bruna brysselska körsbär, skuggmoreller m. fl. I somliga orter kallas svarta sötkörsbärssorter oriktigt för moreller. -- Att surkörsbärsträdet blifvit hos oss infördt (man antager, att det ursprungligen härstammar från Mindre Asien), derom äro botanisterna ense, icke så beträffande sötkörsbärsträdet. Detta senare förekommer ock i somliga trakter, t. ex. å Kinnekulle och å Billingen, växande i sådan ymnighet, att det icke synes osannolikt, att det å dessa platser är ursprungligen vildväxande. -- Odlingen af körsbärsträd, synnerligast af de ädlare sorterna, är ytterst lönande och borde ske i mycket stor skala, så mycket hällre som körsbärsträdet väl fortkommer på torra, steniga platser, föga tjenliga till annan kultur, och körsbär tillhöra våra mest omtyckta fruktsorter. -- Körsbärssaft, beredd af de sura körsbärsslagen, äfvensom de torkade frukterna af synnerligast dessa sistnämnda äro lätt afsättliga handelsartiklar. Från utlandet importeras ej sällan falsk körsbärssaft, beredd sålunda, att blåbär kokas i vatten, så att detta erhåller en körsbärssaftens liknande färg, hvarjämte så mycket räfkakor eller, i bästa fall, bittermandel tillsättes, att vätskan erhåller den smak, som verklig körsbärssaft erhåller genom de krossade körsbärskärnorna. Dylik med användande af räfkakor beredd falsk körsbärssaft kan, förtärd i större mängd, lätt blifva menlig för helsan. E. L.
Körsbärsbränvin. Se Kirschwasser.
Körsbärsfjärilen. Se Fuchsen.
Körsbärskåda, Gummi cerasorum, farmak., erhålles af våra vanliga körsbärsträd, Prunus Cerasus L. och P. avium L., samt äfven af plommonträd, P. domestica L., och krikon, P. insititia, dock egentligen af de två förstnämnda, efter hvilka denna drog har sitt namn. Körsbärskådan utflyter ur stammar och grenar, der dessa blifvit skadade genom inskärningar eller sprickor, oftast vid grenvinklarna, och är till en början en tjockflytande, seg vätska, som hårdnar i luften till afrundade, olikstora, genomskinliga eller genomskinande, gulrödaktiga eller gulbruna, hårda klumpar. Dessa äro svåra att bryta och visa skålformiga, glasglänsande brottytor, hvarigenom körsbärskåda kan upptäckas bland myrrha, som har vax- eller fettglänsande brott. Lukt saknas; smaken är fadd, men föga märkbar. Lagd i vatten, smälter körsbärskådan och kan utdragas i långa trådar, men löses icke fullständigt. Den karakteristiska beståndsdelen är cerasin, beslägtadt med bassorin, hvilket är förenadt med kalk och skiljer sig från arabinsyrad kalk (gummi arabicum) derigenom att den sistnämnda löser sig i vatten, hvilket cerasinet icke gör. I medicinen har körsbärskåda icke vidare någon användning; men för tekniska ändamål är den fortfarande begagnad samt inblandas bedrägligt bland myrrha och senegalgummi. O. T. S.
Körsel, kamer., en gammal skatt. Se Byggningshjelpen.
Körsnär (T. kürschner, af Medelhögt. kürsen, Fornhögt. chursinna, pelsrock), buntmakare (se d. o.).
Körtel (Lat. glandula). 1. Anat., fysiol. Under namnet körtel har man sammanfört organiska bildningar af mycket vexlande yttre och inre beskaffenhet. De äro stundom ganska stora, stundom helt små. De större, för blotta ögat tydliga, uppträda ofta knöliga, stundom flikiga, ofullständigt eller skarpt begränsade, och ligga antingen mellan andra delar i kroppens väggar eller i dess hålor eller i inelfvor, men genom sin beskaffenhet äro de utmärkta från omgifningen. Af hithörande organ må bland de hos menniskan förekommande exempelvis omtalas några. Ett slag af sådana körtlar står i samband med lymfkärlsystemet. De ligga flerestädes under huden i lymfkärlens kontinuitet och bearbeta den genom dessa centralt flytande lymfan (på halsen, i axelhålan, i ljumskarna; andra ligga djupare in, t. ex. i tarmkäxet). Till denna grupp bör äfven mjelten hänföras. Dessa körtlar, som vid yttre skador, skrofulos o. s. v. uppsvälla, äro de, som af allmänheten företrädesvis uppmärksammas och framför andra få namn af körtlar. -- I en grupp
Källa: Project Runeberg ·