Sida 238
Labil ...
rådligast att stanna hos desse och deltog1 sedan i parthiska fejder mot Rom, tills han slutligen blef tagen till fånga och dödad. -- 2. Titus L., romersk talare och historieskrifvare under Augustus. Hans skrifter blefvo efter senatens beslut brända på grund af den alltför starka republikanska skärpa, som utmärkte dem. Han skall derefter hafva dödat sig sjelf eller dött af harm öfver den dittills okända behandling, som hans arbeten underkastades. Enligt Senecas omdöme var han bitter till sin sinnesart, likasom i sin framställning. Under Caligula blefvo L:s' skrifter åter tillåtna. R. Tdh.
Labil (Lat. labilis, af labi, falla), som har benägenhet att falla, osäker. Se Hydrostatik och Jämnvigt.
Labillardière [-bijardjär], Jacques Julien Houton de, fransk naturforskare, f. 1755, d. 1834, företog vidsträckta resor i södra Europa och Syrien samt deltog i Dentrecasteaux' expedition (1791) till La Pérouses uppsökande. Skrifter: Icones plantarum Syriae rariorum (1791--1812, med 58 kopparstick), Relation du voyage à la recherche de Lapeyrouse (1800, med atlas), Novae Hollandiae plantarum specimen (1804--06, med 265 kopparstick).
Labindo. Se Fantoni.
Labiodentaler. Se Dentilabialer.
Labio-labialer. Se Labialer.
Labiologi (af Lat. labium, läpp, och Grek. logos, lära), läran om förmågan att af läpparnas rörelser hos en talande se hvad han talar, en förmåga, som genom öfning kan uppdrifvas ganska högt hos döfva personer och sålunda i viss mån ersätta det felande hörselsinnet.
Labitzky, Joseph, böhmisk danskompositör, f. 1802, d. 1881, grundade 1822 i Karlsbad en egen orkester, med hvilken han gjorde konstresor till Petersburg och London, derunder uppförande sina omtyckta valser, kadriljer m. m. i Strauss-Lanners stil. A. L.
Labium (Lat.; "läpp"), musikt., kallas hvardera af de två kanter, som begränsa "uppskärningen" å orgelns labialpipor (se d. o.).
Lablab, bot., farmak., benämnes ett från Dolichos utbrutet slägte bland Papilionaceae R. Br. (kl. Diadelphia L.), som inom de varma landen har många arter, hvilka äro slingrande örter eller buskar. L. vulgaris Sav. odlas i Egypten, der de späda baljorna och de rödaktiga eller svarta fröna ("Lablab-bönor") äro omtyckta såsom näringsmedel. Fröna, Semina Lablab, kokta med saffran, anses verksamma mot bröstlidanden m. m. O. T. S.
Lablache [-bla'sj], Luigi, operasångare af fransk härkomst, f. i Neapel 1794, gjorde först iycka som basbuffo vid San Carlino i Neapel, men öfvergick senare till det seriösa facket och engagerades i Palermo, Milano, Venezia, Wien samt slutligen Paris (1830), der han nådde höjdpunkten af sitt rykte. Han sjöng ända till 1852 i Paris, London och Petersburg, hvarefter han drog sig tillbaka i privatlifvet och dog 1858. Han utgaf en värderad Méthode de chant. A. L.
Laborant. Se Laborera.
Laborator. Se Laborera.
Laboratorium (af Lat. labor, arbete, således egentl. arbetsrum). 1. Lokal för anställande af praktiska vetenskapliga arbeten och öfningar, särskildt kemiska försök. I Tyskland funnos redan i 16:de årh. laboratorier för idkande af alkemistiska försök. De underhöllos af furstarna och kallades af folket "guldhus". Såsom hjelpmedel vid den akademiska undervisningen inrättades laboratorier vid slutet af 17:de årh., så t. ex. 1683 i Nürnberg. Äfven i Sverige inrättades 1685 af Karl XI ett laboratorium chemicum, der försök på bekostnad af statskassan anställdes, och hvars förste föreståndare var Urban Hjärne. -- 2. Byggnad eller en komplex af byggnader, der ammunition tillverkas. P. T. C.
Laborde [-bå'rd]. 1. Jean Joseph de L., markis, fransk bankir och filantrop, f. 1724, förvärfvade i Bayonne stor förmögenhet genom handel på Spanien och Vestindien och försträckte regeringen flere gånger penningar samt erhöll på grund deraf markistitel. Under amerikanska frihetskriget (1775--83) lemnade han regeringen 12 mill. francs i klingande mynt, hvarigenom Rochambeaus undsättningsexpedition (1780) möjliggjordes. Dels i Paris, dels på de ofantliga egendomar han inköpt i hufvudstadens närhet lät han uppföra en mängd slott och präktiga byggnader. Han utöfvade derjämte en storartad välgörenhet. Under skräckregeringen blef han för sin rikedoms skull kallad inför revolutionstribunalet och anklagades för att hafva stått i förbindelse med ockrare och sändt en stor del af sin förmögenhet ur Frankrike. Han dömdes till döden och afrättades d. 18 April 1794. -- 2. Alexandre Louis Joseph de L., grefve, fransk arkeolog, den föregåendes son, f. 1773, d. 1842, erhöll af Napoleon plats i statsrådet jämte åtskilliga andra förtroendeuppdrag och var 1814 såsom officer i nationalgardet en af underhandlarna vid Paris' kapitulation. Efter 1822 var han i många år ledamot af deputeradekammaren (för Paris), der han försvarade de liberala idéerna. L. medverkade till utbrottet af Juli-revolutionen och var 1830 en kort tid Seine-prefekt. Han är bekant hufvudsakligen genom sina konsthistoriska arbeten, såsom Voyage pittoresque et historique de l'Espagne (1807--20), ett synnerligen dyrbart verk med en mängd kopparstick, Monuments de la France (1816--36) samt Voyage pittoresque en Autriche (1821--22) m. fl. L. är författare till den bekanta romansen Partant pour la Syrie, till hvilken Drouet komponerade musiken. -- 3. Leon Emmanuel Simon Joseph de L., grefve, fransk arkeolog och konsthistoriker, den förres son, f. 1807, d. 1869, var 1828--36 anställd vid diplomatiska beskickningar, men egnade sig sedan uteslutande åt vetenskapliga sysselsättningar, hufvudsakligen åt forskningar i konstens, bibliotekens och boktryckerikonstens historia. 1845--48 och 1850--57 var han konservator vid samlingarna i Louvre och blef 1857 generaldirektör för rikets arkiv. Han utgaf ett stort antal dyrbart utstyrda arbeten, af hvilka dock flere blefvo ofullbordade. De förnämsta
Källa: Project Runeberg ·