Sida 513
Leibniz ...
friherrlig värdighet (1709) samt upphöjdes till rikshofråd 1712. Hans sista år förbittrades dels genom ett mindre angenämt förhållande till dåvarande kurfursten af Hannover, konung Georg I i England, dels genom strider med engelska vetenskapsmän, särskildt Newton och Clarke. L. dog i Hannover d. 14 Nov. 1716. -- L. var en man med universel bildning och mångsidiga intressen. Vid sidan af sina vetenskapliga sysselsättningar egnade han uppmärksamhet äfven åt flere af tidens politiska, religiösa och praktisk-literära frågor. Så sökte han förmå Ludvig XIV att företaga ett eröfringståg till Egypten, hvarigenom Frankrikes inblandning i Tysklands angelägenheter skulle förekommas. Han biträdde äfven Peter den store med goda råd rörande civilisationens införande i Ryssland. Länge arbetade han på en förening mellan katoliker och protestanter och, sedan alla försök i denna väg visat sig fåfänga, på en liknande förening mellan protestanter och reformerta. I förening med Mencke grundlade han 1682 den bekanta tidskriften "Acta eruditorum", och på hans initiativ stiftades 1700 Vetenskapsakademien i Berlin, hvilkens förste president L. blef. Äfven till den efter hans död inrättade Vetenskapsakademien i Petersburg gaf han det första uppslaget. -- Såsom vetenskapsman har L. behandlat en mängd olika ämnen. Han sysselsatte sig med etymologiska och arkeologiska forskningar, med kemi och fysik, med geologi och praktisk mekanik. Äfven inom skönliteraturen uppträdde han såsom författare af åtskilliga skaldestycken på latin, tyska och franska. För öfrigt berörde han i sin vidlyftiga brefvexling de mest olikartade frågor. Denna hans mångsidighet var utan tvifvel lika mycket en orsak till som en följd af hans i flere årtionden fortsatta försök att uppställa en universalvetenskap, hvari alla de speciella vetenskaperna väsentligen skulle reduceras till ett slags kalkyl ("characteristica universalis") med ett begränsadt antal enkla begrepp. Denna universalvetenskap kan dock näppeligen anses hafva blifvit genom L. i någon nämnvärd grad realiserad. I stället har han inom tre speciella områden verksamt deltagit i vetenskapernas fortbildning, nämligen inom filosofien, matematiken och historien.
Sina filosofiska åsigter har L. sjelf aldrig utförligt och i systematisk ordning utvecklat. På detta område, liksom på flere andra, älskade han att uppträda förmedlande och försonande mellan olika åsigter, särskildt mellan den gamla teologiska och den nya naturvetenskapliga uppfattningen af verldsförklaringens problem. Det teologiska lärosystemet ville förklara företeelserna såsom af Gud på förhand bestämda för ett visst ändamål, under det att fysikens snabba utveckling (särskildt genom Galileis och Cartesius' upptäckter) framkallade ett sträfvande att förklara allt såsom beroende af rent mekaniska orsaker. Grundtanken i L:s system är att den teleologiska och den mekaniska verldsförklaringen ej nödvändigt utesluta hvarandra, utan mycket väl kunna förenas, så att de ömsesidigt komplettera hvarandra. Denna grundtanke har fått sitt uttryck i läran om "harmonia praestabilita" och den dermed på det närmaste sammanhängande monadläran. Enligt denna består den sanna verkligheten af ett obegränsadt antal "monader", d. v. s. enkla, ursprungliga och fullt individuella substanser, hvilkas egentliga väsende är kraft, särskildt perceptionskraft, således ett slags förnimmande metafysiska kraftcentra. Hvarje monad afspeglar i sig hela universum, men på sitt särskilda sätt, beroende på den större eller mindre aktiviteten eller tydligheten i uppfattningsförmågan. Deremot kan den ena monaden icke på något sätt inverka på den andra, eller, såsom L. bildligt uttryckte sig: "Monaderna hafva inga fönster". Den högsta monaden, Gud, är fullt aktiv och fullt tydligt förnimmande. Alla öfriga monader åter hafva, såsom ej fullständigt aktiva, en viss grad af passivitet, hvilken gör uppfattningen otydlig och särskildt låter monaderna framstå såsom egande utsträckning eller materia. Hvarje sammansatt organism består af ett antal monader med en centralmonad, hvilken hos menniskan kallas själ. Själen är visserligen en monad af högre ordning, men kan, såsom nämndt är, icke inverka på de monader, hvilka bilda kroppen. Mellan dem består en af Gud på förhand fastställd öfverensstämmelse, en s. k. "harmonia praestabilita", hvilken gör, att hvarje inverkan på kroppen motsvaras af en viss förnimmelse hos själen och hvarje viljeyttring hos själen af en bestämd rörelse hos kroppens organ. Själ och kropp förhålla sig sålunda i sin verksamhet på samma sätt som två ur, hvilka ursprungligen blifvit ställda lika, och hvilkas visare derför röra sig fullt likformigt, ehuru intetdera uret kan sägas på något sätt inverka på det andra. Den s. k. occasionalismen, enligt hvilken Gud i hvarje ögonblick skulle bringa öfverensstämmelse till stånd mellan själens och kroppens verksamhetsyttringar, bekämpades af L. på det bestämdaste såsom varande ovetenskaplig. -- Principen för "harmonia praestabilita" tillämpades af L. äfven på förhållandet mellan naturen och nådens rike samt ledde honom till bevis för det ondas förenlighet med en allgod och allvis försyn ("theodicé"), hvilken af samtida skeptiker förnekades. Det metafysiskt onda är nämligen enligt L. en nödvändig följd af flere monaders tillvaro, enär blott en enda monad kan vara fullkomlig. Det moraliskt onda och det fysiskt onda äro åter följder af det förra, och åtminstone det förra beror till sin verklighet hufvudsakligen på menniskans vilja. Resultatet blir derför, att verlden är af alla tänkbara verldar den bästa möjliga. -- Viljans frihet i egentlig mening kunde L. icke erkänna, emedan han ansåg, att menniskan i hvarje fall vore bestämd af perceptionen af det goda, hvilket visserligen i ett särskildt fall kunde vara ett totalt eller ett partielt godt; väljer viljan det partielt goda, blir hon derigenom ond. För öfrigt egnade L. föga uppmärksamhet åt rent etiska frågor. -- I kunskapsteoretiskt hänseende indelade L. perceptionerna i sensationer, varseblifningar och begrepp samt antog såsom högsta princip för
Källa: Project Runeberg ·