Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 9. Kristendomen - Lloyd

Åtskilliga tecken antyda, att dorerna i många fall underhandlat med achaierna, bland sig upptagit framstående achaiska slägter och med dem delat herraväldet. Hufvudkarakteren hos den herskande stammen blef emellertid dorisk, och det på högra Eurotasstranden belägna doriska Sparta (nu Sparti), efter hvilket landets herrar, till skilnad från öfriga lakoner (Grek. lakones) eller lakedaimonier (Grek. lakedaimonioi), kallade sig spartiater (Grek. spartiatai) blef hufvudstaden för hela landet, hvars öfriga städer förlorade all politisk sjelfständighet. Bland dessa äro att nämna det starkt befästa Sellasia i landets norra del, der vägarna från Arkadien och Argolis löpa tillsamman, det likaledes strategiskt vigtiga Therapne n. ö. om Sparta på ett utsprång af Parnon, det urgamla, genom sitt Apollotempel frejdade Amyklai, vid pass 5 km. s. om Sparta, samt Gytheion, Lakoniens vid Lakoniska viken belägna hamnstad. Efter Greklands underkufvande af romarna frigjordes Lakoniens öfriga städer från beroendet af Sparta och sammanslöto sig för en tid under romersk öfverhöghet till ett förbund under namn af eleutherolakones ("fria lakoner"). Under följande tidehvarf delade L. det öfriga Peloponnesos' öden under bysantinskt, frankiskt och slutligen turkiskt välde. Endast de tappre mainoterna, innevånarna i L:s sydvestra del, Mani, bevarade sin sjelfständighet. I det nuvarande konungariket Grekland bildar L. en egen förvaltningskrets (nomarki) med en areal af 4,240 qvkm. och en folkmängd af 121,116 innev. (1879). Nomarkien är indelad i fyra mindre kretsar (eparkier). Hufvudstaden är Sparti. A. M. A.

Lakonisk, kort och kärnfull (om uttryckssätt). Se Lakonism. -- Om s. k. lakonisk badstuga se Badstuga.

Lakoniska viken, fordom namn på Marathonisiviken.

Lakonism (Grek. lakonismos) betecknar såsom grammatisk term egendomligheten hos den i Lakonien talade dialekten, i forntiden en gren af den doriska. Men då forntidens spartaner, den herskande klassen i Lakonien, lade stor vigt vid ett kort och kärnfullt sätt att uttrycka sig och voro ryktbara för sin färdighet deri, brukar man äfven såsom lakonism eller lakoniskt beteckna hvarje så beskafladt uttryck, utan afseende på det språkliga idiomet. -- I det forna Athen förstod man med lakonism det tidtals såsom modesak bedrifna härmandet af spartansk klädedrägt och spartanska lefnadsvanor samt det dermed icke sällan förenade sträfvandet att i det aristokratiska partiets intresse främja den spartanska politikens inflytande på Athens statslif. Endast i sistnämnda betydelse förekommer ordet hos grekernas klassiske författare. A. M. A.

Lakrits. Se Lakritsrot.

Lakritsextrakt. Se Lakritsrot.

Lakritspasta, Pasta Glycyrrhizæ Ph. Su., Ed. VII, farmak., med., beredes på det sätt att 2 delar sönderskuren lakritsrot under en natt utdragas med 50 delar kallt vatten, hvarefter vätskan silas och till densamma sättas socker och gummi arabicum, 15 delar af hvartdera, hvarefter den får stå på ett svalt ställe under ett dygn. Det klara afhälles sedan och afdunstas i vattenbad, utan omröring, tills en droppe stelnar på en kall skifva. Derefter gjutes massan, med vissa försigtighetsmått, i blecklådor, besmorda med kakaofett, och torkas vid måttlig värme. Sådan lakritspasta, som är seg och böjlig samt har brunaktig färg, har det populära namnet käringskinn och begagnas af allmänheten såsom ett medel att lindra retningen i svalget och luftstrupen under katarrer i dessa organ. Jfr Jungfruskinn. O. T. S.

Lakritsrot, Radix Glycyrrhizæ, Liquiritiæ radix, farmak., erhålles hufvudsakligen af två former af Glycyrrhiza glabra L. (nat. fam. Papilionaceæ, kl. Diadelphia), nämligen 1) forma typica, nästan glatt, inhemsk på Iberiska halfön och Sicilien, i södra Italien och Grekland, på Krim, i Kaukasien och norra Persien samt odlad i England, Frankrike och Tyskland, och 2) forma glandulifera (Gl. echinata L.), som har stjelken mer eller mindre groft beströdd med körtlar eller luden. Denna form tillhör Ungern, Galizien, mellersta och södra Ryssland, Krim, Mindre Asien, Armenien, Persien, Afganistan, Turkistan och södra Sibirien. Lakritsväxten har långa, fingertjocka, mångåriga rötter och (hufvudformen) vidt krypande utlöpare. Från rothufvudet uppväxa ett-åriga, örtartade stjelkar, som uppbära parbladiga blad och violetta, fjärilslika blommor i upprätta klasar. Redan de gamle grekerna och romarna kände lakritsroten. Grekerna kallade den glykyrrhiza (af glykys, söt, och rhiza, rot); af detta namn bildades Lat. liquiritia, hvilket sedan gaf upphof till T. lakritze och Sv. lakrits. Lakritsrotens odling i Europa går tillbaka till 13:de årh. Den odlade roten, som ofta nedtränger 1 till 1,5 m. i jorden, uppgräfves under senhösten, vanligen af 3--4 års stånd. De utmed jordytan krypande rotskotten användas till förökning af växten. Rötterna rensas, tvättas, skalas (eller få behålla barken) och torkas. I handeln finnas flere olika slag: spansk lakritsrot (af Gl. glabra, typica) förekommer vanligen i bundtar eller fria, oskalade rötter, blandade med äldre utlöpare, och är tyngre än rysk lakritsrot (af Gl. glabra, glandulifera, Gl. echinata auct.), som förekommer både skalad (vanligast) och oskalad, i stycken af 35--55 cm. längd och 2--3 cm. tjocklek. -- Beståndsdelar af vigt äro socker och glycyrrhizin, en egen sockerart, som kan utfällas ur en stark dekokt på roten med någon syra eller en lösning af vinsten och har blifvit framställd såsom ett gult pulver med en stark bittersöt smak och sur reaktion. Af roten bereder man vanligt lakrits, Extractum Glycyrrhizæ crudum, genom att i särskilda krossningsverk söndermala den rensade roten till en mosformig massa, som sedan kokas med vatten öfver öppen eld. Dekokten afhälles, och roten pressas i säckar af kamfas. Vätskan afdunstar man sedan i kopparpannor (på senare tid i "vakuumpannor") under ständig omröring med jernspadar för att hindra vidbränning. Men derunder afskrapas lätt kopparpartiklar och inmängas i lakritsen, i hvilken större kopparflittror kunna skönjas af blotta ögat. När genom