Sida 41
Kristusbilder
hållning, iklädd antikens vanliga veckrika drägt. Någon sträfvan att åstadkomma porträttlikhet eller en individuel typ skönjes icke. Framställningar af detta slag förekomma som målningar i katakomberna, men jämväl, och i synnerhet i relief, å fornkristna sarkofager. Typen har derför blifvit kallad sarkofagtypen, stundom äfven katakombtypen (jfr dock nedan). Den bibehöll sig till inemot slutet af 4:de årh. -- Under detta århundrade stadfästes kristendomens yttre maktställning, och efter hand framträdde en sträfvan att noggrannare bestämma Kristusbildens drag, att gifva dem en mera individuel karakter. Frälsaren framställdes ej företrädesvis såsom deltagande i en handling, utan som det gudomliga majestätet, verldsherskaren. Han står midt ibland sina lärjungar som en konung i sitt hof, han sväfvar i skyn öfver tillbedjande helgon, han sitter på sin konungatron med lifsens bok i ena handen, välsignande med den andra. Håret är deladt och faller ned på båda axlarna. Han bär klufvet skägg, än längre, än kortare. Ansigtet visar sig gerna i full fas, med stora, uppspärrade, ofta stirrande ögon. Ansigtsuttrycket är allvarligt, stundom strängt och dystert. Dimensionerna äro kolossala, der sådant är möjligt. På 500-talet framträder derjämte den korstecknade glorian. Bilder af denna typ förekomma redan i katakomberna, men företrädesvis i kyrkornas kor-rundlar, der utförda i mosaik. Typen har derför äfven blifvit kallad mosaik-typen, i sina tidigare, mildare former katakombtypen, i sina senare, strängare, stundom nästan skräckinjagande uppenbarelser, med åldrigt, vresigt uttryck, den bysantinska. Säkerligen hafva de antika Zevsbilderna mer eller mindre medverkat vid dess utbildande. -- Under denna period, den gammalkristna konstens senare skede, framträda sägnerna om tillvaron af ett verkligt Kristusporträtt, hvars drag stämma öfverens med den här beskrifna typen, i hvilken man ock har att söka deras upphof. Ganska många bilder, till en del ännu i behåll, hafva också gjort anspråk på att vara äkta. I främsta rummet höra hit de s. k. acheiropoieterna (af Grek. nekande a, cheir, hand, och poiein, göra), de "af ingen mensklig hand utförda" framställningarna af Frälsarens jordiska drag. Tidigast, omkr. midten af 500-talet, omtalas den undergörande s. k. abgarus-bilden från Edessa. En af Edessas "abgarer" (herskare), som lefde samtidigt med Kristus, hade ställt sig i skriftlig förbindelse med denne för att söka bot för en sjukdom. Hans önskan hade blifvit uppfylld; och då Frälsaren ej sjelf kunde personligen besöka honom, hade han i stället skickat sitt porträtt, "utfördt af Gud sjelf" och ej af menniskohänder. Senare, på 700-talet, förtäljes, att bilden blifvit frambragt på det sättet att Kristus tryckt sitt ansigte mot en linneduk, som derefter bevarat hans drag. Af senare ursprung (700-talet) ar sägnen om Veronica-duken, som af den hel. Veronica, qvinnan, hvilken botades för blodgång, blifvit förd till Rom för att bota kejsar Tiberius for spetälska. Å denna duk befann sig likaledes ett aftryck af Kristi anlete. Sedermera berättas, att Veronica mötte Frälsaren på hans väg till Golgata, när han blodig och utmattad dignade under korsets tyngd, samt att hon då räckt honom en duk, för att han måtte torka sitt anlete, hvars drag dervid fästes på linnet. Motivet har sedermera otaliga gånger blifvit användt af konsten. Flere andra undergörande acheiro-poieter äro omtalade. Men jämte dessa nämnas äfven s. k. Lukasbilder, d. v. s. Kristusporträtt, som påstås hafva blifvit utförda af evangelisten Lukas, hvilken sägnen gjort till målare och på grund deraf till alla målares skyddshelgon. Samtliga här omtalade bilder torde kunna föras tillbaka till en statygrupp i Caesarea Philippi (Paneas), som framställt en Zevs-liknande figur med en knäböjande qvinna vid sina fötter (en kejsare med en personifierad provins el. dyl.), hvilken tidigt omtalas och af folktron uppfattats som en bild af Kristus och den s. k. Veronica eller Berenike, qvinnan, som led af blodgång. Föreställningen om dem sammanfattas i det s. k. Lentulus-brefvet, som första gången omtalas i 11:te årh. såsom skrifvet till romerska senaten af en viss Publius Lentulus, Pontius Pilatus' förmente företrädare, och som innehåller en tämligen lång, men i mycket allmänna ordalag hållen skildring af Kristi utseende.
Den nu beskrifna typen öfvergick sedermera i den egentliga vesterländska medeltidskonsten, den romanska såväl som den gotiska, och bibehöll sig der hela medeltiden igenom, om ock med större och smärre förändringar i uppfattningen. Tusentals bilder äro kända från denna tid. Den romanska konsten söker i allmänhet vid sitt återgifvande af Kristusgestalten att uttrycka styrkan, värdigheten, det gudomliga majestätet, om den ock ej alltid dervid vunnit herravälde öfver de konstnärliga medlen. Sålunda äro dragen ofta åldriga och dystra, lemmarna starka och korta, kroppsbyggnaden grof och undersätsig. Gotikens Kristusbilder äro af en finare, yngre, känsligare typ, i hvilken de rent menskliga dragen i Frälsarens natur äro med mera eftertryck framhållna: sålunda å ena sidan uttrycket af blid ungdomlighet (t. ex. i de många framställningarna af sonen, som upphöjer sin moder till himlarnas drottning, "Marias kröning"), å den andra uttrycket af ett djupt kändt lidande (t. ex. i passionsbilderna och krucifixen, hvilkas naturalism stundom närmar sig det afskyvärda). Kristustypen fick för öfrigt under medeltiden en ännu vidsträcktare användning, i det man då började att i bild framställa jämväl de öfriga personerna i gudomen och äfven för dem stundom använde Kristi drag.
Renaissancens och derpå följande perioders konst använder i det hela vid sina Kristusframställningar den häfdvunna typen, men med många personliga insatser, alltefter den skildrandes egen uppfattning. Olikheterna kunna till följd deraf vara ganska stora, och det är stor skilnad mellan t. ex. en Rafaels, en Rubens' och en Rembrandts framställningar af Frälsarens personlighet. Men äfven fullständiga afvikelser förekomma någon gång, såsom
Källa: Project Runeberg ·