Sida 682
Lindblad ...
pris för poemet Mina drömmar, 1820 andra priset för en estetisk afhandling: Några idéer om förståndets och fantasiens förhållande till hvarandra i skaldekonsten, och 1827 samma pris för poemet Lifvet. Hans fem-akts tragedi Blanka gafs med ringa framgång på k. teatern 1822, men han öfversatte åtskilligt för operan ("Vestalen", af de Jouy, 1822; "Friskytten", af Kind, 1823; "Titus", af Metastasio, s. å.; "Jessonda", af Gehe, 1826, alla uppförda 1823) samt utgaf icke få öfversättningar och originalarbeten. Hans treakts-drama Toni gafs på k. teatern 1832. Men då hade han redan förlorat sin pension, sedan han s. å. icke allenast till justitieombudsmannen ingifvit, utan äfven i "Stockholmsposten" tryckt en klagoskrift, i hvilken han påpekade de olagliga motiv, som föranledde regeringens afslag på hans ansökan att i Stockholm få anlägga en enskild teater. Han såg häri upprätthållandet af ett olagligt monopol till förmån för k. teatern, och denna regeringshandling skärpte hans blick för regeringssättet i allmänhet. Han införde i sin tidning en öfverblick af Sveriges utveckling ifrån 1809 och tryckte den långa artikeln jämväl i bokform (Sverige år 1809 och 1832, 3 uppl. och 1 norsk öfvers. 1832--33) samt fortsatte den med en blick på framtiden (Sverige i framtiden, 1833). Ett qvickt, men hånande, anonymt utfall mot hans teaterförfattareskap ("Flugsmällan", 1833, af B. v. Beskow) föranledde L. att väcka rättegång för ärekränkning, hvarvid som den åtalade skriftens författare framstod -- sufflören vid k. teatern. Allt förenade sig att reta L:s känsliga sinne, icke minst "Stockholmspostens" sjunkande prenumerantantal. Utgifningen måste (1833, Mars) afstanna, och L. ingick i "Aftonbladets" redaktion, hvarjämte han medelst tidtals utgifna broschyrer sökte gifva sina få prenumeranter skadestånd för "Stockholmspostens" uteblifna tre qvartal.
Förnyadt afslag å ansökan om tillstånd att upprätta en teater i Stockholm föranledde en ny skrift till justitieombudsmannen, af L. ingiften i Mars 1834. Han yrkade deri, att justitieombudsmannen måtte tillse om lagar funnes, enligt hvilka det kunde förmenas L. att i hufvudstaden upprätta en teater, och uppmanade honom att i sådan händelse, sin instruktion likmätigt, vidtaga åtgärder för deras afskaffande, enär de icke överensstämde med grundlagen. Under sin framställning af "konungens" åtgärder att "sig till vinning" uppehålla ett olagligt teatermonopol och till förmån för den k. teatern beskatta öfriga teaterföretag tillät sig L. starka yttranden, hvilka, enligt hans -- och nutidens -- åsigt, gällde dem, "hvilkas råd och underskrift allena gjort konungens vilja till lagligt gällande handling", men då föranledde ett åtal för majestätsbrott. För att icke behöfva riskera en jurys utslag, riktades åtalet icke emot den tryckta upplagan af skriften till justitieombudsmannen, utan mot den skrifna handlingen, hvilken af justitiekanslern från justitieombudsmansexpeditionen infordrades. L. stämdes inför Svea hofrätt (d. 11 April 1834) och häktades genast. Hela landet följde rättegången med stor uppmärksamhet, ty åklagaren yrkade halshuggning, det enda straff, som då kunde yrkas vid åtal för majestätsbrott (ändring i lagbestämmelserna härom företogos vid då pågående riksdag). Domen lydde ock på halshuggning. L. hade i en inlaga ur fängelset försäkrat vid sin heder, att, "om rättegången afgöres till mitt fall, så skall mitt hufvud falla, ty nåd skall jag hvarken begära eller mottaga. Jag har visserligen hos E. M. begärt tillåtelse att anlägga en teater för att på den uppföra skådespel, men med min person och min heder skall intet skådespel drifvas, och lag och domarmakt ej genom mig förvandlas till en fars." Då domen afkunnades (d. 19 Juni), yttrade L. endast: "Jag beklagar den kungl. hofrätten", och när Högsta domstolen fastställt dödsdomen (d. 10 Sept.), vägrade L. att mottaga den tillagda benådningen af lifsstraffet till tre års fängelse å fästning. I skrifvelse till öfverståthållareämbetet anhöll han att "med det snaraste få veta dagen, då man skall taga mitt hufvud, som, fallet för bilan, skall, det vet jag, bli gagneligare för fäderneslandet än sittande på mina skuldror". Hans önskan att blifva afrättad på sin födelsedag, d. 8 Nov., bifölls, och själasörjare sändes att bereda honom till döden. Under tiden var han allmänhetens gunstling, och hans utsända subskriptionsanmälan på Samlade arbeten (2 dlr, 1835) vann storartad framgång. Att afrätta L. hade aldrig varit de styrandes afsigt, och hans ståndaktighet förorsakade dem stort bryderi. Ändtligen påfanns en utväg. Karl Johan utfärdade, till åminnelse af sin första landstigning på Sveriges jord, d. 20 Okt. en allmän amnesti för alla dem, som sedan år 1810 blifvit dömda för politiska eller högmålsbrott -- och fängelsedörrarna stängdes för kapten L., under det han promenerade på fängelsegården.
L. afstod emellertid lika litet från sina teaterplaner som från sitt oppositionella skriftställen. Bland alstren af det sistnämnda märkas i främsta rummet Bidrag till Sveriges historia efter den 5 Nov. 1810 (2 bd, 1839). Som medarbetare i "Aftonbladet" var L. derjämte verksam till 1842. Efter nya afslag å ansökningar om tillstånd att öppna teater i Stockholm följde L. slutligen, 1842, det af O. U. Torsslow gifna exemplet att utan tillstånd öppna en teater, och då lades deremot inga hinder. (Riksrättsåtal för tillstyrkande af afslag å L:s 1835 ingifna, först 1837 föredragna ansökan hade anbefalts af 1840 års Konstitutionsutskott, men, lika litet som öfriga anklagelser, föranledt någon fällande dom.) Vid det högtidliga öppnandet af "Nya teatern", d. 1 Nov. 1842, var sjelfva k. teaterns direktör närvarande, och L. hade nu uppnått sitt efterlängtade mål. Men redan 1844 nödgades han afträda sin egendom åt borgenärerna, hvilka först uthyrde, sedermera (1846) sålde teatern, som derefter under ledning af Torsslow och Stjernström, med namnet "Mindre teatern", fortgick till 1863, då den inköptes af k. teatern. Den kallas nu "Dramatiska teatern". L:s porträtt, af Stjernström uppsatt ofvan ridån, har icke rubbats från sin plats
Källa: Project Runeberg ·