Sida 287
Lagkommissionen ...
ingångarna till sin håla hopsläpar hon en mängd olika föremål, af hvilka hon icke kan hafva den ringaste nytta. Sina bostäder hålla viskachorna omsorgsfullt rena och föra ut ur dem allt, som ej hör dit. Då dessa djur förekomma i större antal, söndergräfva de så marken, att det är mycket farligt att rida fram derstädes, enär hästen genom att oupphörligt trampa ned i hålorna blir skrämd och kan bryta benen af sig. På grund häraf söker man fördrifva viskachan från nybyggenas granskap samt använder dervid både eld och vatten. Indianerna äta hennes kött och använda hennes skinn. C. R. S.
Lagothrix, ull-apor, zool., ett till gripsvansapornas familj (Gymnurae) underordningen Nya verldens l. brednosiga apor (Platyrrhini) och ordningen fyrhändta (Quadrumana) bland däggdjuren hörande slägte. Det har stort, rundt hufvud, små, liksom afstympade öron, undersätsig kropp, starka och proportionella lemmar, fem fingrar på alla händerna och stark, vid spetsen undertill naken svans af kroppens längd. Fällen är mjuk och ullig, med förlängda hår på bröstet. Dit hör grå ull-apan (L. Humboldtii), hvilken är hemma i nordvestra Brasilien, Ecuador och Peru samt blir 70 cm. lång, med 68 cm:s svans. Färgen är matt svart ofvanpå hufvudet och på bukens midt, på kroppens öfre delar mörkgrå (med hvita hårspetsar), i ansigtet, på händerna och svansens nakna del brunsvart. Djuret lefver i allmänhet flockvis i skogarna, klättrar och rör sig mera tungt än andra till samma underordning hörande arter samt förföljes ifrigt af indianerna, som äta dess kött. I fångenskap lär denna apa snart blifva tam och visa ett mildt sinnelag. C. R. S.
Lagrade bergarter, geol. Se Lager.
Lagrange [-gra'ngsj], Guiseppe Luigi (Joseph Louis), grefve, italiensk-fransk matematiker, tillhörde en fransk på 1600-talet till Italien inflyttad familj och föddes i Turin d. 25 Jan. 1736. Han idkade till en början filosofiska och literära studier, men öfvergick snart till matematiken, åt hvilken vetenskap han sedermera egnade hela sin lifsgerning. Han blef redan vid 19 års ålder professor vid artillerihögskolan i Turin och grundlade der, i förening med några jämnåriga, 1758, ett lärdt sällskap, hvilket sedermera ombildades till en kunglig vetenskapsakademi. Sedan han genom en resa till Paris fått tillfälle att göra bekantskap med flere af århundradets förnämste matematiker, blef han, dels med anledning deraf, dels på grund af sina många värderika matematiska arbeten, 1766 kallad till Berlin af Fredrik den store för att efterträda Euler såsom direktör för dervarande vetenskapsakademis matematiska klass. Efter Fredriks död flyttade han 1787 till Paris, der han träffades af en själssjukdom, hvilken yttrade sig genom djupt svårmod och under en längre tid hindrade honom från hans vetenskapliga arbeten. Af nationalförsamlingen erhöll han 1791 en pension af 6,000 fr., var under 1792 en kortare tid administrator för myntverket samt blef sedan professor vid normalskolan och efter dennas upphörande vid polytekniska skolan äfvensom medlem af longitud-byrån. Under Bonapartes styrelse blef han medlem af senaten och upphöjd i grefligt stånd. Han afled i Paris d. 10 April 1813. -- I matematikens historia intager L. en af de allra främsta hedersplatserna; bland hans samtida kan knappast någon annan än Euler ställas vid hans sida såsom med honom jämnbördig. Men då Euler älskade att vid sina undersökningar åskådliggöra metoden genom att tillämpa den på en mängd speciella problem, föredrog L. deremot att genast framställa metoden sjelf under så generel form som möjligt. Och under det Euler ofta gaf åt rent analytiska frågor en geometrisk form, satte L. såsom sitt ögonmärke att helt och hållet frigöra analysen från all för densamma främmande omklädnad. Redan hans första epokgörande upptäckt inom matematiken, hvilken förskrifver sig från hans första ungdomsår (1755), ehuru den i tryck framställdes först flere år senare (1762), lemnar ett åskådligt prof härpå. Euler hade nämligen under formen af lösning af åtskilliga isoperimetriska problem behandlat en del af matematiken, hvilken undandrog sig den egentliga infinitesimalkalkylens herravälde. L. lyckades då, genom att helt och hållet frigöra sig från hvarje geometriskt betraktelsesätt, väsentligen generalisera den af Euler använda metoden och derigenom grundlägga en alldeles ny gren af matematiken, den s. k. variationskalkylen, hvars stora betydelse äfven för den tillämpade matematiken han sedan fick tillfälle att i sin Mécanique analytique ådagalägga. På ett ännu mera genomgripande sätt sökte han sedermera gifva ett uttryck åt sin grundåskådning genom att från hela infinitesimalkalkylen borttaga den geometriska form, som hans föregångare gifvit åt densamma, och förvandla den till en teori för analytiska funktioner. I detta afseende misslyckades han visserligen, derigenom att han förbisåg konvergensens grundväsentliga betydelse vid hvarje serieutveckling, men hans försök har dock, särskildt i rent metodiskt hänseende, varit till stort gagn för vetenskapen. I allmänhet gäller det om L., att han på nästan alla områden inom den matematiska analysen framträdt såsom banbrytande eller omgestaltande, och man har med skäl räknat den moderna matematikens början från hans uppträdande. Så har han grundlagt den allmänna teorien för partiella differentialeqvationer, icke blott af första, utan äfven af andra ordningen, väsentligen utvecklat teorien för differentialekvationers singulära solutioner, talteorien, eqvationsteorien och särskildt teorien för numeriska eqvationers lösning, vidare sannolikhetskalkylen, interpolationsmetoderna, integrerat åtskilliga differenseqvationer och angifvit den första metoden att addera två elliptiska integraler, en fråga, som af Euler genom blott divination hade blifvit löst. -- Den storartade verksamhet L. utvecklat inom den matematiska analysens område utsträckte han äfven till den tillämpade matematiken. Hans intresse var likväl der mindre att utreda naturvetenskapens dunkla frågor än att ådagalägga den matematiska analysens herravälde öfver naturföreteelserna. Bland de
Källa: Project Runeberg ·