Sida 286
Lagkommissionen ...
den vestligaste af de stora sjöarna i norra Italien. Såsom namnet antyder (Ital. maggiore, större) har sjön ansetts vara den största af dem, och i längd öfverträffar den något Lago di Garda, men dess vattenyta är dock betydligt mindre än denna sjös, endast 210 qvkm., hvaraf 167 qvkm. tillhöra Italien och 43 qvkm. schweiziska kantonen Ticino. Längden i n. och s., mellan 45° 43' och 46° 10' n. br., är omkr. 64 km., bredden i allmänhet 4--6 km., högst 10 km. (mellan Laveno och Fariolo), höjden öfver hafvet omkr. 197 m., största djupet är på Dufours karta öfver Schweiz angifvet till 854 m. (en siffra, som af andra anses för hög). Skilnaden mellan högsta och lägsta vattenståndet är i vanliga år 3,5 m. och undantagsvis dubbelt så stor. Sjön genomströmmas i hela sin längd af Pos biflod Ticino och upptager 40 andra åar och bäckar, bl. a. Verzasca och Maggia i n., Toce i v. och Tresa i ö. från Lago di Lugano. Stränderna kring sjön utmärka sig lika mycket genom romantisk vildhet som genom yppig vegetation och färgprakt samt äro betäckta med små städer, byar, landtställen, vinkullar och fruktträdsplanteringar. De förnämsta orterna äro Locarno, vid Maggias mynning, en af kantonen Ticinos tre hufvudstäder, Canobbio, Luino (med staty af Garibaldi), Laveno, fordom befäst österrikisk krigshamn, Intra, en liflig fabriksstad, och Pallanza, i en af de vackraste trakterna vid sjön, midt emot Borromeiska öarna (se d. o.).
Lagom satt, metallurg. Se under Hårdsatt.
Lagomyoidae, zool. Se Pip-harar.
Lagomys, zool. Se Pip-harar.
Lagonosticta l. blodfink-slägtet, zool., hör till tättingarnas ordning (Passeres) inom foglarnas klass. Det har jämförelsevis lång, från sidorna sammantryckt näbb och kort, rundad stjert. Dit hör lilla blodfinken, L. minima, som blir 90 mm. lång. Hannen är öfvervägande blodröd till färgen och honan grå, med hvitprickigt bröst. Blodfinken förekommer i Sudan och lefver, liksom sparfvarna hos oss, i talrika skaror invid menniskornas bostäder. Han är en behaglig fogel, som är i verksamhet och rörelse nästan hela dagen. Endast under de hetaste timmarna söker han skydd under de ständigt gröna trädens skuggiga bladverk. Under fortplantningstiden lefva blodfinkarna parvis och bygga sina bon under taken på infödingarnas hyddor, i nödfall äfven i träd eller t. o. m. på marken. Hannen visar mycken ömhet mot sin hona, med hvilken han turvis rufvar äggen. C. R. S.
Lagopus, zool. Se Ripslägtet.
Lagorchestes, zool., ett till kängurufamiljen (Macropodidae) inom pungdjurens ordning bland däggdjuren hörande slägte, som igenkännes derpå att nosen är hårbetäckt, den falska kindtanden ej af större längd än de äkta kindtänderna, den bakersta framtanden i öfverkäken ej bredare än den närmast intill sittande och försedd med en yttre fåra, främre lemmarna mycket mindre och kortare än de bakre, mellanfoten och klorna smala, öronen långa och spetsiga samt svansspetsen hårbetäckt. Till detta slägte hör harspringaren l. harkängurun, L. fasciatus, som blir 42 cm. lång och har en svans af 26,5 till 29 cm. i längd. Färgen är ofvan gråbrun, med inblandadt rostbrunt, svart och hvitt. Kring ögat står en rostbrunaktig fläck. På bakryggen och länden finnas svartaktiga tvärband; undre kroppsdelarna äro hvita. Djuret, som till sin färgteckning och sitt väsende i åtskilligt erinrar om haren, är hemma i södra och vestra Australien. Om dagen ligger harkängurun stilla i en af honom uppkastad grop och trycker der starkt för jägare och hundar i förhoppning, att hans med markens öfverensstämmande färg skall dölja honom. Drifven af hundar, går han bukter och gör afsprång liksom haren. C. R. S.
Lagos. 1. Stad och fästning i portugisiska distriktet Faro (Algarve), vid en vik på södra kusten. 7,881 innev. (1878). Staden är omgifven af vinberg, fikon-, mandel- och olivplanteringar. Största delen af L. förstördes genom jordbäfningen 1755, men staden återuppbyggdes och har derför ett modernt utseende. L. var utgångspunkt för många af de expeditioner Henrik Sjöfararen utsände på 1400-talet. -- 2. Britisk koloni på Afrikas vestkust, omfattande en landsträcka på Slafkusten mellan 2° 50' och 4° 30' ö. lgd fr. Greenw. och sedan 1874 förenad med Englands besittningar på Guldkusten till en koloni, kallad Gold coast colony. Staden L. ligger på en låg ö vid mynningen af den s. k. Lagos river, egentligen en lagun, i hvilken Ogun m. fl. floder utmynna. L., som förr under namnet Ebo var den förnämsta slafhandelsplatsen vid Beninbukten, togs af engelsmännen 1851 och afträddes till dem 1861 jämte Badagry, Palma m. fl. orter af "konung" Docemo mot en pension. Förnämsta exportartikeln är palmolja. 1881 hade kolonien L. 75,270 innev., af hvilka endast 94 voro hvita.
Lagostomus, zool., ett till harmössens familj (Chinchillidae), gnagarnas ordning (Glires) och däggdjurens klass hörande slägte. Hufvudet är tjockt, rundadt, ofvan tillplattadt, nosen kort och trubbig, med mycket långa och ytterligt styfva morrhår, öronen medelstora, breda och trubbigt tillspetsade, halsen och bålen korta samt ryggen hvälfd. Frambenen, som hafva fyra tår, äro hälften så långa som de med tre tår försedda bakbenen. Svansen är yfvig och fällen tät. Kindtänderna hafva 2 lameller utom den bakersta i öfverkäken, som har 3 sådana. -- På Syd-Amerikas pampas lefver kolonivis i stort antal viskachan, L. trichodactylus, hvilken ofvan är grå, med inblandadt svart, undertill hvit. Öfver nosen och kinderna går ett bredt, hvitt tvärband. Kroppens längd utgör 50 och svansens 18 cm. Viskachan gräfver vidsträckta hålor, hvilka äro delade i kamrar alltefter det antal individer, som lefva i dem, och försedda med en mängd gångar. Om dagen ligger hon stilla, men begifver sig mot solnedgången ut för att söka sin föda, som utgöres hufvudsakligen af gräs, rötter och bark. Viskachan är ett lekfullt djur, som utan svårighet kan uppfödas och tämjas, om hon fångas ung. Utanför
Källa: Project Runeberg ·