Sida 285
Lagkommissionen ...
det tillika med alltinget upphäfdes. -- I Norge, der hersarna och sedermera lendermändene voro de ledande bondehöfdingarna, hade lagmännen aldrig samma betydelse som i Sverige och på Island. Till en början framträda de blott såsom enskilda lagkunniga män, hvilkas lagkunskap var så erkänd, att deras utlåtanden om hvad lag och rätt vore i tvistiga fall inhemtades och ansågos afgörande. Sannolikt plägade de ock på tingen föredraga lagen i sammanhang, men de hade ej något offentligt värf, utan voro endast privata biträden. Lagmansämbetet inrättades antagligen af konung Sverre (1184--1202). 1244 nämnes lagmannen såsom kunglig ämbetsman, och denna hans nya ställning stadfästes genom Magnus Lagabötes lagar. Lagmannens uppgift blef fortfarande att förestå och leda lagtinget och att upplysa tingsmännen om lagens bud. Men efter hand erhöll han faktiskt det afgörande inflytandet på lagtingets domslut. De norska lagtingen och lagmansämbetena upphäfdes genom förordn. af d. 11 Aug. 1797. -- I Danmark har icke något lagmansämbete förekommit. Ordförandena på lagtingen benämndes der landsdomare. K. H. B.
Lagmansdöme. Se Lagsaga.
Lagmansered, socken i Elfsborgs län, Bjerke härad. Areal 5,277 har. 1,144 innev. (1883). Annex till Mellby, Skara stift, Väne kontrakt.
Lagmansgärd. Se Lagmansskyld.
Lagmanshästar. Se Fodring.
Lagmansränta. Se Häradshöfdingeränta.
Lagmansrätt, jur., fordom landtdomstol i andra instans (mellan häradsrätt och hofrätt). Domstolen var sammansatt af lagmannen och 12 nämndemän från lagsagans häradsrätter. Dessutom kunde några lagfarna män på lagmannens anmodan sitta i rätten, men utan befogenhet att med lagman och nämnd taga del i domsluten. Redan i allmänna stadslagen (midten af 1300-talet) bestämdes uttryckligen, att man från stadens rätt kunde vädja endast under konungens egen dom. På grund deraf inskränktes lagmansrättens verksamhet till landsbygden. Der sökte man emellertid länge lagmansrätten både såsom första och andra instans. Och ehuru man försökte att inskärpa en bestämd instansordning genom flere stadgar (1493, 1593, 1598), var det först efter införandet af hofrätten och utfärdandet af 1614 års rättegångsprocess, som lagmansrättens egenskap af andra instans någorlunda iakttogs. Fr. o. m. senare hälften af 1600-talet begränsade man också lagmansrättens område; vid denna skulle nämligen upptagas endast tvistemål, som vädjats från häradsrätt. Med brottmål egde deremot lagmansrätten i allmänhet ej att taga befattning; endast smärre brott, som förefallit under pågående lagmansting eller sammanhängde med anhängiggjordt tvistemål, kunde upptagas af lagmansrätten. På detta sätt bestämde 1734 års lag, i Rätteg. balkens 3 kap., lagmansrättens uppgift och befogenhet. Lagmansrätterna upphäfdes i Sverige 1849 och i Finland 1868. Jfr Lagman, Lagmansting, Lagsaga, Nämnd. K. H. B.
Lagmansskyld l. lagmansgärd, kamer., en gammal, allmogen åliggande utskyld till lagmannens underhåll, erlades mest i spanmål och var ingalunda obetydlig. För Vestergötland t. ex. anses lagmansgärden på 1600-talet hafva motsvarat värdet af 3,000 tnr spanmål. Kbg.
Lagmansting, jur., ting, som hölls under lagmannens ledning, och der lagmansrätt dömde. Ursprungligen höllos dessa ting för hela landskapet och kallades derför i äldre lagarna vanligast landsting (se d. o.). Lagmansting hölls derjämte redan enligt Magnus Erikssons landslag (midten af 1300-talet) en gång om året i hvarje härad inom lagsagan. Då de gamla landstingen sedermera (genom 1413 års stadga och Kristofers landslag) förvandlades till ett slags kunglig öfverdomstol (raefst), blef lagmanstinget uteslutande ett särskildt af lagmannen ledt ting, som på vissa tider hölls inom hvarje härad af lagsagan. Enligt Kristofers landslag (midten af 1400-talet) skulle sådant lagmansting i de särskilda häraden hållas en gång om året och oftare om så behöfdes. Tid efter annan inskränktes sedermera denna tingshållning. Enligt 1614 års rättegångsordning skulle lagmannen hvart tredje år hålla ting ("tingta") i alla lagsagans härad. Genom senare bestämmelser bortföllo lagmanstingen i de särskilda häraden, och det föreskrefs blott, att ett lagmansting skulle hållas i lagsagan hvart annat (1668 års stadganden) eller hvarje år (1680 års föreskrift). Enligt 1734 års lag skulle lagmansting i lagsagan hållas en gång om året -- i regel "emellan Bärtels och Michels dag" (24 Aug.--29 Sept.). Tinget skulle pålysas tre månader förut, hvarjämte konungens befallningshafvande skulle underrättas om dagen för dess hållande. Vid tinget skulle kronofogde eller länsman vara tillstädes. Jfr Lagman, Lagmansrätt, Lagsaga, Räfsteting. K. H. B.
Lagny [lanji']. stad i franska depart. Seine-et-Marne, vid venstra stranden af Marne, 28 km. ö. om Paris. 4,158 innev. (1881). Alabasterbrott.
Lago (Ital., af Lat. lacus), sjö, insjö.-- Lago d'Ansante. Se Ariano. -- Lago di Averna. Se Avernus. -- Lago Ceresio (L. di Lugano). Se Lugano-sjön. -- Lago di Como. Se Como-sjön. -- Lago di Garda. Se Garda-sjön. -- Lago d'Iseo. Se Iseo-sjön. -- Lago Verbano. Se Lago Maggiore.
Lagoftalmi (Grek. lagofthalmos, "haröga", af lagos, hare, och ofthalmos, öga, emedan haren troddes sofva med öppna ögon), en felaktig ställning å synnerligast det öfre ögonlocket, hvarigenom ögonlocksspringan står för vidt öppen och ögonlocken ej kunna slutas tillsaminans öfver sjelfva ögongloben. Orsakerna kunna vara flere, såsom förlamning af ögats slutmuskel, följder af brännskador och andra sår, som sammandraga och förkorta ögonlocket o. s. v. Derigenom att ögat blifver i saknad af sitt behöfliga skydd, kan åkomman i längden verka mycket skadligt. Behandlingen är uteslutande kirurgisk, vexlande alltefter orsakerna. Rsr.
Lago maggiore [maddåjare] l. Lago Verbano (Fr. Lac majeur, Lat. Lacus verbanus),
Källa: Project Runeberg ·