Sida 284
Lagkommissionen ...
(i Upsala universitets årsskrift 1877 och 1878). Lagkommissionens förslag, sådant det framlades vid 1731 års riksdag, finnes tryckt tillika med ständernas vid förslagets granskning vid riksdagarna 1731 och 1734 framställda anmärkningar under titel: "Lagcommissionens förslag till Sveriges rikes lag af år 1734" (1841). En fullständig framställning af lagkommissionens verksamhet intill antagandet af 1734 års lag finnes intagen i "Bidrag till svenska lagstiftningens historia från slutet af sextonde århundradet till stadfästelsen af 1734 års lag" af J. A. Posse. Jfr ock K. J. Schlyter: "Juridiska afhandlingar"; 2:dra h. (1879). L. A.
Lagläsare. Se under Häradshöfding.
Lagman (Fornsv. laghmaþer, laghman; Isl. lögsögumaðr; Lat. legifer), jur. På den skandinaviska halfön, likasom på Island och i de norska kolonierna Grönland, Färöarna och Orknöarna, förekommo redan tidigt personer, som, under namn af lagmän, inom större områden utöfvade vigtiga värf och stort inflytande bland allmogen. Deras ställning och uppgift voro ursprungligen ganska olikartade i olika land, men inskränktes efter hand i allmänhet till en öfverordnad domares. -- I Sverige, der lagmansämbetet helt visst förekom redan under hedendomens dagar, fanns en lagman för hvarje landskap eller lagsaga. Lagmannen, som utsågs af och bland landskapsmenigheten å tinget (han skulle enligt vår äldsta lag "bondeson vara"), skulle i allmänhet vara landskapsmenighetens ledare och målsman. Han skulle sålunda vara en tolk för det lagstiftningsarbete, som efter hand utfördes af allmogen å landskapstinget, d. v. s. han skulle gifva form åt och i minnet bevara de antagna lagbestämmelserna och föredraga lagen (lagh sighia) å tinget för menigheten. Vidare tillkom det honom att lagh skilia, d. v. s. bestämma hvad som skulle anses såsom lag och rätt i mål, som hänskjutits under hans dom. Han var äfven landskapstingets ledare vid förvaltningsärendens handläggning och skulle slutligen vaka öfver landskapsmenighetens fri- och rättigheter, föra dess talan inför konungen eller dennes ombud och genom dom å landskapets vägnar erkänna en nyvald konung, då denne red sin "eriksgata" (se d. o.), samt sedermera (enl. landslagarna) jämte tolf män från lagsagan taga del i det gemensamma konungavalet å Mora ting. Han skulle ock vara bisittare i landskapets beskattningsnämnd (se Beskattningsrätt, sp. 379). Denna lagmännens ställning såsom landskapsmenigheternas ledare och målsmän försvagades emellertid, då konungarna, från och med folkungaregenterna (midten af 1200-talet), indrogo lagmännen inom kretsen af sina rådgifvare och hjelpare. Lagmännen blefvo då stormän och konungatjenare i stället för allmogens förtroendemän. Då omsider riksdagen öfvertog landskapstingens gamla befogenheter med afseende å konungaval, lagstiftning och beskattning samt förvaltningsgöromålen anförtroddes åt andra kungliga ämbetsmän, inskränktes lagmannens uppgift till domareverksamhet inom lagsagan. Äfven med afseende å sättet för lagmännens tillsättning visar sig huru deras ställning under tidens lopp ändrades. Redan enligt Magnus Erikssons landslag iakttogs vid tillsättande af lagman, att allmogen å tinget under biskopens ledning valde 6 "hofmän" (frälsemän) och 6 bönder, hvarefter dessa i förening med två klerker upprättade förslag å tre inom lagsagan boende män, af hvilka konungen egde taga "den Gud honom i håg skjuter och han förstår vara allmogen nyttig". Och snart nog synes äfven denna förslagsrätt hafva åsidosatts. Äfven i hertigdömen samt gref- och friherreskap bibehöll konungen rätten att utnämna lagman, då förläningstagaren deremot utsåg häradshöfding. Konungen begagnade sig af lagmansämbetena, hvilka voro förenade med ganska betydande inkomster, nämligen lagmansränta (se Häradshöfdingeränta), lagmansskyld (se d. o.) och lösen, såsom förläningar åt stormän inom eller utom rådet, äfven om desse ej bodde inom lagsagan. Och då desse oaktadt protester och förbud (t. ex. i 1598 års rättegångsstadga) betraktade lagmansämbetena såsom ett slags prebenden och läto sköta dem genom vikarier (underlagmän), som de ända till 1668 sjelfve förordnade, så fann man slutligen nödigt att göra slut på detta missförhållande. Genom k. res. d. 29 Nov. 1680 förordnades nämligen, att hvarje lagman skulle vara bosatt inom lagsagan och sjelf förvalta ämbetet, att lagmansämbetet framdeles ej finge anförtros åt riksråd samt att dåvarande riksråd, som sjelfve icke kunde bevista tingen, skulle franträda de lagmansämbeten de innehade. Enligt den äldsta bestämmelsen skulle lagman vara "bondeson", men snart nog kommo dessa betydande uppdrag så godt som uteslutande i stormännens händer, och såväl i Johan III:s som i Gustaf II Adolfs adliga privilegier förbehöllos uttryckligen alla lagmansdömen åt ledamöter af ridderskapet och adeln. Genom den s. k. frihetstidens statsskick upphäfdes emellertid denna adelns företrädesrätt. Den gamla lagmansinrättningen afskaffades genom k. förordn. d. 18 April 1849, men titeln har bibehållits ända till närv. tid (jfr Lagmansrätt, Lagmansting, Lagsaga). -- På Island, der en lagsagoman (lögsögumáðr), omtalas såsom ämbetsman redan i början af 900-talet, intog denne en mycket vigtig ställning såsom ledare för alltinget (se d. o.). Der tillkom honom att förkunna alla fattade beslut, att regelmässigt föredraga lagen för tingsmenigheten (segia mönnum lög) och att på begäran lemna upplysning om lagens bud i angifna rättsfrågor (órskurðr). Något egentligt domarevärf hade lagsagomannen icke, och han saknade fullkomligt förvaltningsmyndighet och kunde derför ej häller uppsvinga sig till någon större politisk betydelse. Lagsagomannen, som enligt regeln togs bland landets förnämsta slägter, valdes hvart tredje år å alltinget af dettas ena afdelning, lagrättan, och åtnjöt aflöning. Sedan Island (1264) kommit under norskt öfvervälde, sattes en af konungens förtroendemän till ordförande för lagrättan; han bar icke såsom den gamle folkvalde ordföranden namnet lagsagoman, utan lagman (jfr Island, sp. 845, 849). Detta lagmansämbete bibehölls till år 1800, då
Källa: Project Runeberg ·