Sida 585
Letterstedtska föreningen ...
tidningar på lettiskt språk. Efter lifegenskapens upphäfvande 1819 uppstod en ganska betydlig politisk och ekonomisk literatur, som finnes närmare angifven hos Napiersky: "Chronologischer conspect der lettischen litteratur von 1507--1830", och Zimmermann: "Geschichte der litteratur der letten" (1849). Af största betydelse för den lettiska literaturens uppblomstring blef stiftandet af lettiska literatursällskapet (1824), i hvars sedan 1828 årligen utgifna "Magazin" en mängd vigtiga arbeten offentliggjorts öfver letternas språk, literatur och historia. Med detta sällskap täflar "Kurländische gesellschaft für litteratur und kunst" i Mitau, som sedan 1819 utgifver sina "Jahresverhandlungen". En rik skatt ega letterna i sin folkpoesi, som omfattar hufvudsakligen lyrisk-idylliska dikter (stundom föga anständiga) öfver alla det dagliga lifvets företeelser, mytologiska och allegoriska sånger, smädedikter (mot den tyska godsegareadeln) m. m. Verserna bestå af dubbelstrofer utan rim; för versmåttet, mestadels jambiskt och trokeiskt, dock äfven daktyliskt, hafva letterna deremot ett fint gehör. Man eger lettiska sånger af Diez från slutet af 17:de, af den blinde Henrik, en kurländsk bonde, från 18:de årh. Samlingar finnas utgifna af Stender (2:dra uppl. 1789), af Bergmann och Wahr (2:dra uppl. 1809) och senast af Brisemniak i Moskva-antropologsällskapets handlingar. De förnämste befordrarna af lettisk språkkunskap hafva varit: Stender, Harder ("Anmerkungen und zusätze" till Stenders "Gramm.", 1809, för sin tid ett mästerverk af filologiskt skarpsinne), Rosenberger ("Formenlehre und syntax der lettischen sprache", 1848 och 1852, i ofvannämnda "Magazin"), Bielenstein ("Die lettische sprache", 2 dlr, 1863, numera den bästa grammatiken) och Ulmann ("Lettisches wörterbuch", 1872). En öfversigt af de nyare arbetena inom lettisk literatur finner man i de af Berkholz och Ulmann redan 1836 började "Mittheilungen und nachrichten für die evang. geistlichkeit Russlands". H. A.
Lettland, södra delen af Livland. Se Letter och Livland.
Lettoslavisk. Se Lituslavisk.
Lettre (lättör; Fr., af Lat. litera, se d. o.), bokstaf, skrift; bref. -- Après la lettre och Avant la lettre. Se Aftryck och Kopparstick.
Lettres de cachet [lä'tör dö kasje], Fr., voro ursprungligen förseglade bref, som innehöllo någon befallning från den franske konungen. De kunde vara af mycket olikartadt innehåll. Mycket tidigt började de dock innehålla häktningsorder, och detta blef med tiden alltmer vanligt. En sådan arresteringsorder kunde antingen vara riktad mot viss, namngifven person eller utfärdad in blanco. Det blef mycket vanligt att högt uppsatta personer, gunstlingar, hofmän och mätresser fingo dylika fullmakter in blanco att låta häkta personer, som voro dem misshagliga. I hvilken utsträckning de gåfvos framgår deraf att den berömde Mirabeaus fader skall hafva fått omkr. 60 st. Till hvilka svåra missbruk detta förhållande måste leda ligger i öppen dag. Redan på 1500-talet klagade ständerna öfver de många kränkningar af den personliga friheten, som föranleddes genom dessa bref. Samma klagomål upprepades ofta under följande tider, men icke dess mindre qvarstod detta tyranniska missbruk ända till 1789. J. Fr. N.
Leu [loj], August Wilhelm, tysk landskapsmålare, f. 1819, var lärjunge af akademien i Düsseldorf och besökte efter ändade studier ett par gånger Norge samt Schweiz och Italien, hvilka lands bergsnatur han förälskade sig i och återgaf med lifliga färger. Derom vittna t. ex. Norskt vattenfall (1848; nu i Kristiania nationalgalleri), Sognefjord (1849), Hardangerfjord (1851), Vy från Berchtesgaden, Capri, Från Chiavenna m. fl.
Leubelfing [lö'jb-], August von, en tysk page, som i slaget vid Lützen tillhörde konung Gustaf II Adolfs närmaste omgifning samt troligen var den bland hans följeslagare, som bevittnade konungens sista stunder och derunder sökte lemna honom hjelp.
Leubuscher [loj-], Rudolf, tysk läkare, f. 1822, egnade sig med ifver först åt psykiatrien, sedan åt den praktiska medicinen i allmänhet. Hans doktorsdisputation handlade om hallucinationer i den religiösa manien (De indole hallucinationum in mania religiosa, 1844), hans docentspecimen om "moral insanity" (Bemerkungen über moral insanity und ähnliche krankheiten, 1848). Sin praktiska verksamhet utöfvade han först såsom assistent vid dårhuset i Halle, sedan som öfverläkare vid arbetshuset i Berlin, hvilket länge tillika var denna stads förnämsta dårhus. 1856--59 var han direktor för den medicinska kliniken i Jena, men återvände till Berlin och afled derstädes 1861. Bland L:s öfriga arbeten må nämnas Grundzüge der pathologie der psychischen krankheiten (1848), Pathologie und therapie der gehirnkrankheiten (1853) och Medicinische klinik (1859--60). F. B.
Leuca [le'vka], Capo S. Maria di, sydligaste spetsen af Apulien.
Leuchs adressbücher [löjchs] är titeln på en af firman C. Leuch i Nürnberg, numera med statsunderstöd utgifven handelskalender, som innehåller en förteckning på alla handelsoch industrifirmor på hela jorden (äfven Sverige), varuregister, annonser m. m. Arbetet grundades 1814 af den nuv. innehafvarens farfader och var då det första i sitt slag i Tyskland. Första uppl. upptog endast 2 band med tillsammans 67 ark, hvaremot den sista omfattar 35 bd (deraf 1 för Sverige, Norge, Danmark och Finland), med ett arktal af öfver 1,000, och utgår i 350,000 exemplar. Hela verket kostar 200 kr. och det band, som upptager de nordiska landen, 15 kr.
Leuchtenberg [löjcht-]. 1. Fordom furstligt landtgrefskap i Öfre Pfalz, vid Naab, omfattade omkr. 220 qvkm. Det hade sitt namn efter landtgrefvarnas stamborg L. i köpingen med samma namn. Landtgrefvarnas ätt utgick på manssidan 1646, och landet tillföll då Bajern samt tilldelades sedan merendels bajerska
Källa: Project Runeberg ·