Sida 584
Letterstedtska föreningen ...
preussare. Den öfverste guden, Dews, tänkte de sig som en allsmäktig innehafvare af allt slags rikedom. Näst efter honom voro de tre mäktigaste gudarna: Perkunas, åskans gud, hvars gemål Perkunatele var solens vårdarinna, Potrimpos, vattnets gud, hvilken man velat identifiera med den germanske Wodan, och Pikulis, jordens gud. Dessutom dyrkade de Ligo, glädjens, Pergrutis, vårens, Okapirmos, vindarnas, Pekhols, nattens, Semnuks, ängarnas, Salwiks, morasens, Kaivas, krigets, och Kuma, festernas gud. Af qvinliga gudomligheter voro Laima Maninja, ödets gudinna, och Semes Mate, "jordmoder", till hvilken man vände sig för att återfå förlorad egendom, de förnämsta. Tempel funnos icke, utan gudarna jämte flere andra goda och onda andar dyrkades på kullar eller under höga träd. H. A.
Lettiska språk l. lettiska språkgrenen, äfven kallad litaviska l. baltiska språkgrenen, är det gemensamma vetenskapliga namnet på tre med hvarandra mycket nära befryndade språk: lettiskan (se följ. art.), litaviskan (se Litaviska språket och literaturen) och den numera utdöda, blott i några obetydliga literära rester bibehållna (forn)preussiskan (se Preussiska språket och literaturen). Om denna språkgrens förhållande till sin närmaste frände, den slaviska grenen, se art. Lituslavisk. Preussiskan står i allmänhet mycket närmare till litaviskan än till lettiskan, och af de senare är litaviskan vida ursprungligare och rikare än lettiskan, som dock icke får anses såsom dotterspråk af litaviskan. Bägge äro systerspråk, men lettiskan har undergått en långt mer genomgripande ombildning. De vigtigaste skiljepunkterna äro: A. inom ljudläran: 1) Framför de lena vokalerna e och i öfvergår Litav. k och g till ts och dz, Lett. k och g deremot till ts och dz; 2) Litav. bibehåller den i Lett. bortfallna nasalen mellan vokal och konsonant samt, åtminstone i skrift, slutstafvelsens vokal, hvilken Lett. förkortar eller bortkastar; 3) den i Litav. rika och vexlande accentuationen är i Lett. förenklad, så att rotstafvelsen alltid har tonen. B. i formläran: 1) Lett. har förlorat genus neutrum och dualis, kasusformen instrumentalis i sing. och flere temporala och modala former; 2) vid adjektivets sammansättning med pronominalstammen ji böjer Litav. liksom slaviskan bägge, Lett. blott ji, och komparationen sker i bägge språken på alldeles olika sätt. Jfr Köppen: "Über den ursprung, die sprache und litteratur der litthauischen völkerschaften" (1829), och Bergmann: "über den urspung der lettischen sprache" (1838; bägge i "Magazin der lettischen litteraturgeschichte"). H. A.
Lettiska språket och literaturen. Lettiskan eller, med inhemskt namn, latwischu walloda, "letters språk", delar sig i tre hufvuddialekter: en höglettisk, i östra och sydöstra delen af det lettiska språkområdet (om dettas utsträckning se Letter), och två låglettiska, nämligen den tamiska, i nordvest, och den mellersta, hvilken omfattar den återstående och största delen af språkområdet. Ur denna, som äfven i fonetiskt hänseende håller medelvägen mellan den hårda höglettiskan och den veka tamiskan, har skriftspråket utbildat sig, och efter dettas norm talas lettiskan renast i trakterna kring Riga, Mitau och Bauske. I fonetiskt hänseende eger lettiskan, som skrifves med det vanliga latinska alfabetet, till en del äfven signeradt med punkter och linier, de fem vanliga vokalerna a, e, i, o, u, fyra s. k. äkta diftonger, ai, au, ei, ui, och tre "oäkta", ia, ua, iu, alla våra konsonanter utom f och h (w ljuder som svenskt v) och dessutom de lena hväsljuden s och z (z). Accenten hvilar i de flesta fall på första stafvelsen, hvilken framhålles så, att slutvokalen oftast försvinner i uttalet. Nominet har de två vanliga genera och numeri (neutrum och dualis hafva gått förlorade) och fem kasus: nom., gen., ack., dat. och lokat. (vokativen ändas alltid lika med nomin. på -s). Adjektivens komparation sker med ändelsen -ak-s (komp.) och -akaj-s (superl.). Af pronomina (es, jag, tu, du, mês, vi, jûs, I, sewi, sig, schis (fem. schi), denne m. fl.) nyttjas det demonstr. pron. tas, f. ta, äfven stundom som artikel, hvilken ordform ursprungligen icke funnits i lettiskan. Verbet har 6 tempora (pres., preterit., perf., plusqvamp. och 2 futura), 3 modi (indik., konjunktiv l. konditional och imper.), 4 particip och 3 infinitiv (efter olika tid). Alla verbets former härledas från tre stammar, pres.-, preter.- och infinitivstam, men i de allra flesta verb är antingen preter.- eller infinitivstammen densamma som presensstammen. Efter de olika afledningsstafvelser (suffix), med hvilka dessa stammar bildas af roten, delas verben i 12 klasser, men alla böjas med samma personaländelser, så att från denna synpunkt lettiskan kan sägas ega blott en enda konjugation. Passivum, liksom äfven perf., plusqvamp. och det ena futurum bildas med hjelpverb. -- Den blott på folkpoesiens område framstående lettiska literaturen kan sägas taga sin början med år 1530, då den första tryckta bok, Rams öfversättning af de tio budorden, utkom. Från denna tid och ända till slutet af 1700-talet publicerades, utom många öfversättningar af bibelns böcker, blott språkliga arbeten: den första lettiska grammatikan, Rehehusens "Manuductio ad linguam lettonicam . . ." (1644), af hvilken blott ett enda exemplar (i Upsala univ:s bibliotek) finnes i behåll, ordsamling af Mancel (1638), korta "Anleitungen zur lettischen sprache" af Dressel (1685) och Adolphi (s. å.) samt slutligen Stenders förträffliga och grundläggande "Lettische grammatik" (1761; 2:dra uppl. 1783). Det första dramatiska arbetet var en öfvers. af Holbergs "Jeppe paa bjerget" (1790); sedan följde landtliga idyller och skådespel af Eversberg och Basemann, berättelser, fabler och gåtor af Bergmann, Eversberg, Girgensohn m. fl. Eversberg i sin episka idyll "Berthul och Maja" var den, förste, som använde hexametrar. Den första lettiska tidskrift, "Latwiska gaddagramata", utkom i slutet af 1700-talet, och den första lettiska tidning, "Latwischu awises", började 1822 utgifvas i Mitau. 1876 funnos fem politiska
Källa: Project Runeberg ·