Levin, Israel, dansk lingvist, f. 1810, blef student 1829 och lefde sedermera ständigt som enskild man, sysselsatt med studier. 1857 öfverlemnade han sina vetenskapliga samlingar till staten och fick i gengäld en lifstidspension. Död 1883. Såsom författare verkade L. mest genom kritiska upplagor af äldre skrifter (Vedels öfversättning af Saxo, Holbergs epistlar och komedier, Vessels dikter) samt genom literära granskningar i tidningar och tidskrifter, i hvilka han alltid uppträdde såsom en skarp polemiker, ständigt med bitande qvickhet. I den mångåriga striden om den danska rättskrifningen var han Rasks och N. M. Petersens oförsonlige motståndare. Något större sjelfständigt arbete efterlemnade han icke, men samlade under större delen af sitt lif genom utdrag ur literaturen material till en utförlig dansk språkhistoria. C. R.
1. Levin, Karl Herman, prest, vitterhetsidkare, född på Muskön i Södertörn d. 29 Sept. 1816, prestvigdes 1840, blef filos. magister i Upsala 1842, tjenstgjorde vid hufvudstadens kyrkor och utnämndes 1856 till e. o. hofpredikant, 1857 till komminister i Maria Magdalena församling i Stockholm samt 1871 till kyrkoherde i Österhaninge med Ornö, Utö och Nämdö kapell (Strengnäs stift). Död i Österhaninge d. 1 Okt. 1883. -- L. utgaf bl. a. Poetiskt hafsskum från Sotaskären (1841), Psaltare och lyra (1843), Runor från lifvets runestaf (1848) samt åtskilliga minnestal. Han fick 1849 Sv. akademiens andra pris för afhandlingen Om sambandet mellan den estetiska känslan och den religiösa, skref i tidningar och kalendrar samt var medarbetare i "Konversations- och universal-lexikon" (1857--66).
2. Levin, Per Axel, läkare, den föregåendes broder, född på Muskön i Södertörn d. 2 Nov. 1821, blef 1839 student i Upsala och 1847 medicine doktor. Han var bruks- och distriktsläkare vid Boo i Nerike till 1854, då han öfvertog ledningen af Bie kallvattenkur i Södermanland, hvilken han såsom egare fortfarande förestår. L. är icke endast en framstående vattenläkare; han har äfven verkat för folkbildningen (t. ex. genom sin kraftiga befordran af Södermanlands folkhögskola) samt ifrat för nykterhetsväsendet. Bland hans arbeten må nämnas Vattenläkaren vid sjuksängen (1858), Reglor att iakttaga vid alla slags bad, särdeles under kallvattenkur (1860; 3:dje uppl. 1880), Försök till sundhetslära för folket (1864), den af Svenska läkaresällskapet med heders-accessit belönade prisskriften Om prostitutionen och de verksammaste medlen till de veneriska sjukdomarnes hämmande, med särskildt afseende på förhållandena i Stockholm (i Sv. läkaresällskapets nya handl. V: 2, 1873; särskildt tryckt s. å.), Om spritbegäret (aftr. ur "Eira", 1880) samt åtskilliga uppsatser i "Hygiea". F. B.