Licinius

Licinius, namn på en fornromersk plebejisk slägt. Särskildt bekant är folktribunen Gajus L. Calvus Stolo, hvilken, jämte sin ämbetsbroder Sextius, år 367 f. Kr. efter tioårig strid genomdref den lag, som vanligen efter honom benämnes den liciniska. Genom denna afskaffades konsulartribunatet och stadgades, att den ene af konsulerna alltid skulle väljas bland plebejerna, att ingen medborgare skulle få innehafva mer än 500 jugera (= ungefär 250 tunnland) statsjord, att ingen skulle få på statens allmänning drifva i bete mer än 100 nötkreatur och 500 får, att vid jordbruket skulle af de större egendomsherrarna användas ett i förhållande till slafvarnas antal stäldt antal fria arbetare samt att gäldenärerna skulle få från kapitalet afdraga beloppet af redan erlagda räntor och betala återstoden i tre terminer. Äfven fastställdes, att hälften af tiomannakommissionen för gudstjenstens besörjande (decemviri sacris faciundis) skulle väljas bland plebejerna. Den liciniska lagens bestämmelse om konsulatet afgjorde i sjelfva verket den långvariga striden mellan de båda stånden så, att plebejernas likställighet erkändes i principen. Det varade visserligen någon tid, innan principen tillämpades fullständigt och på andra ämbeten, men segern var dock gifven. Deremot mötte stadgandet om statsjorden svårigheter vid genomförandet; och det uppgifves, att L. sjelf blifvit dragen inför rätta och botfälld, derför att han innehade 1,000 jugera. L. var konsul 364 och 361. Till liciniska slägten hörde jämväl grenen Crassus (se d. o.). R. Tdh.