Linnaea

Linnaea Gronov., bot. I nordens barrskogar kryper anspråkslöst fram en långrefvig, i sina yngre delar örtlik buske, hvars små rundade, helbräddade eller glest naggade blad qvarsitta gröna året om. Här och der uppsända de många fot långa, rotslående refvorna omkr. 5--6 cm. höga, nedtill bladiga stjelkar, hvilka sluta med en bladlös, svagt rödaktig stängel, som delar sig i 2, någon gång i 3 mycket fina, med 2 små skärmblad försedda blomskaft. Hvarje blomskaft uppbär en hängande blomma, hvars foder är femdeladt och hvars krona är sambladig, klocklik, grundt, men något olikformigt femklufven, rödlett, välluktande. Ståndarna äro 4, tvåväldiga (kl. Didynamia L.) och frukten ursprungligen trerummig, men genom felslagning vanligen enrummig och nötlik. Linnés ört, Linnés jordkrona l. linnéan, Linnaea borealis L., som föres till nat. fam. Caprifoliaceae Bartl., är af många skalder besjungen för sin enkla skönhet och sin ljufliga mandeldoft, som under den ljusa högsommarnatten kännes vida i nordens djupa skogar, Linnéans rätta hemvist, der hon trifves väl i mossan under barrträdens skugga, på ställen, der ofta inga andra växter kunna fortkomma. Linnean upptäcktes och namngafs först af en bland "botanikens fäder", J. Bauhinus (1673), och erhöll sedermera vexlande namn, tills J. F. Gronovius (d. 1762), mästaren Linné till ära, gaf denna allas älsklingsört det namn, som hon bär och sannolikt kommer att behålla. Äfven Sveriges allmoge har fäst sin uppmärksamhet vid Linnés jordkrona och har användt dess bladbärande refvor dels omedelbart, dels i form af dekokt till omslag å giktbrutna, värkande leder samt vid vrickningar och försträckningar. Denna användning har gifvit anledning till flere allmogenamn å örten, såsom i Vesterbotten rohaltagräs och stighåltgräs (mot "hälta" i "ron" eller gången) och i Östergötland vre-gräs (vridgräs), emedan refvorna lindades eller lades om vridna eller vrickade leder. O. T. S.