Lionardo da Vinci

Lionardo da Vinci [-tji], italiensk konstnär under högrenaissancen, en af de störste och mångsidigaste konstnärer, som någonsin funnits, betecknas af sina äldre biografer ej blott såsom målare, bildhuggare och arkitekt, utan äfven såsom ingeniör och mekaniker, fysiker och naturforskare, författare och musiker. Man vet derjämte, att han var djupt bevandrad i anatomi och matematik samt att han, enligt Vasari, var den bäste improvisatör på sin tid. Hans förnämsta kallelse var dock måleriet, och han vardt genom sina skrifter och sina mångfaldiga försök den moderna konstens egentlige grundläggare både i teoretiskt och i praktiskt hänseende. Om hans verksamhet inom arkitekturen veta vi, att han en tid var sysselsatt med utförandet af katedralen i Milano; och såsom bildhuggare arbetade han i många år på modellen till Sforzas bildstod i Milano. Men han erkände dock sjelf måleriet såsom den högsta bland konsterna i sin berömda lärobok i måleriet, Trattato della pittura, hvarjämte man af ämnets behandling ser, att alla hans anatomiska, optiska, mekaniska och naturhistoriska studier ytterst gingo ut på att skaffa hjelpmedel åt måleriet. Också har han i denna skrift utforskat lagarna för linieoch luftperspektivet, grundsatserna för ljus och skugga samt för färgharmonien, och han har midt under den klassiska hänförelsens tid alltid hänvisat på naturen såsom konstens källa. I praxis har han derjämte visat huru han tänkte sig dessa principer tillämpade, och han är i det hänseendet den förste, som lyckats på en yta modellera en kropp i rummet, så att den synes rund genom de fina öfvergångar emellan ljus och skugga, som kallas clairobscur (se Ljusdunkel). Men ehuru L. sålunda var hufvudsakligen målare, är det dock ett eget öde att så få bevisligt äkta verk af honom finnas i behåll. Hans flesta målningar hafva nämligen gått under, dels på grund af hans många försök med olika färgmetoder, dels genom tiden och menniskors våld. De få arbeten, som med säkerhet kunna tillskrifvas honom, gifva dock tillsammans med hans teckningar en klar föreställning om hans vidtomfattande snille. Lika ifrig som han var att utforska den timliga tillvarons företeelser, lika mäktig var han att återgifva det högsta andliga uttryck, och man har derför af honom framställningar af den mest himmelska renhet vid sidan af de mest bisarra och löjliga former ur det sinligas verld. Dessutom finner man hos honom, säger J. Burkhardt, den skönaste svärmaresjäl i förening med den väldigaste tankekraft och det högsta medvetande om vilkoren för den ideala kompositionen; han är mera verklig än alla föregångare, der det verkliga är på sin plats, och å andra sidan är han så upphöjd och fri som få i alla tider. -- L. föddes 1452 i Vinci, en liten ort på florentinskt område, och var naturlig son till en notarie i Florens, Ser Piero da Vinci. Han hade till lärare Andrea Verrocchio, en af sin tids mångsidigaste konstnärer. År 1472 finnes han inskrifven i målaregillet i Florens. Men 1476 nämnes han ännu såsom sin lärares medhjelpare; och det är bekant, att han som elev utförde i mästarens enda kända bild, "Kristi dop" (i Florens' akademi), en ängel på knä, hållande frälsarens kläder, hvilken ängel genom form och uttryck går öfver Andreas egna figurer. Men snart nog blef han sjelfständig. 1478 erhöll han offentligt uppdrag af la Signoria att måla en altarbild för ett kapell i Palazzo pubblico, och 1480 fick han ett liknande uppdrag af S. Donatos munkar, ehuru ingendera beställninen af honom gjordes färdig. Det är dock troligt, att man eger anläggningen till det senare arbetet i en undermålning till Konungarnas tillbedjan (Uffizi i Florens). För öfrigt finnes af L:s ungdomsarbeten nästan intet i behåll, och flere honom i museerna tillskrifna verk äro af kritiken bevisade vara med orätt antagna såsom hans, t. ex. ett Medusahufvud i olja och Bebådelsen (i Uffizi), likasom äfven Porträtt af en guldsmed (i Palazzo Pitti) och en fresk i klostret S. Onofrio i Rom, der L. aldrig varit vid unga år. Deremot finnes en mängd af hans handteckningar från yngre dagar bevarad, förnämligast i Windsorslottets bibliotek, i Louvre, i Venezias akademi, i Milanos Ambrosiana, i Florens' Uffizi, i British Museum och i Wiens Albertina. Teckningarna äro vanligen utförda med krita på tonpapper, ofta äfven med penna, och de omfatta dels de bekanta karrikaturer, i hvilka han gaf det bisarra draget i sin fantasi luft, dels en mängd studiehufvud, utförda efter naturen, samt högst omsorgsfulla draperistudier. -- Närmast efter 1480 eger man inga bestyrkta underrättelser om L., förrän han 1487 uppgifves sysselsatt med fullbordandet af katedralen i Milano. Det är ännu oafgjordt, när han lemnade Florens. Nyaste forskningar tyckas antyda, att han i början af 1480-talet derifrån begifvit sig till Orienten såsom ingeniör hos sultanen i Kairo, hvarefter han omkr. 1485 tagit tjenst hos hertig Ludvig Sforza i Milano. Hos denne qvarstannade han till 1499, då Ludvig måste taga till flykten för den franske konungen Ludvig XII:s trupper. I Milano lefde L. sina lyckligaste år, firad för skönhet, snille och talanger, verksam såsom ingeniör med utförande af Martesana-kanalen, egnande sig derjämte åt vetenskapliga idrotter och ifrigt verkande i den "Accademia", som Ludvig Sforza grundlagt. Der arbetade han i många år på utförandet af den kolossala ryttarestoden af Frans Sforza, som skulle fordrat 100,000 skålp. brons för att gjutas, och hvars modell var färdig samt begagnades såsom dekoration vid kejsar Maximilians bröllop med Bianca Maria Sforza, men förstördes 1499, då de gascogniske bågskyttarna togo den till skottafla vid sina skjutöfningar. I Milano slutligen skref han sin förut nämnda "Trattato" för sina många lärjungars behof, och der utvecklade sig äfven hans verksamhet såsom målare till den härligaste blomstring. -- L. utförde dels porträtt, dels religiösa bilder. Af porträtten äro flere förlorade, såsom bilderna af Ludvig och hans gemål Beatrix af Este i S. Maria delle grazie samt af hertigens älskarinna Cecilia Gallerani. Behållna äro deremot ett mansporträtt och ett (af somliga honom frånkändt) qvinnohufvud, som anses framställa kejsar Maximilians ofvannämnda brud, samt ett porträtt (enligt antagande) af Ludvigs andra älskarinna, Lucrezia Crivelli, hvilket befinner sig i Louvre och förut varit kändt under namn af La belle ferronnière. -- Af L:s religiösa bilder från denna tid äro flere märkliga, såsom den i Petersburgs Eremitage numera befintliga Madonna Litta (en helig familj ur hertigens af Litta samling), hvars äkthet dock ej är oomtvistad; vidare La vierge au basrelief, hvartill originalet skall finnas i England (hos lord Warwick i Gatton Park), samt La vierge aux rockers, hvaraf ett exemplar finnes i Louvre, ett annat, som af många anses bättre, i England. Men ypperst och oomtvistadt såsom äkta är hans stora mästerverk Nattvarden, måladt i olja på väggen af refektorium i S. Maria delle grazie i Milano. Det är utfordt af mästaren personligen omkr. midten af 1490-talet. För hans egen samtid var detta arbete det högsta, hvartill måleriet hunnit, och ännu i dag är det ett af konstens underbaraste verk, ehuru vi knappt kunna göra oss en föreställning om dess ursprungliga effekt på grund af det förderfvade skick, hvari det nu befinner sig. Men förstörelsen inträffade redan tidigt, först och främst såsom en följd af L:s försök att måla på putsad vägg med oljefärg, hvilken ensam kunde gifva honom medel i hand att åstadkomma den fina förtoning i färgen ("sfumato"), som han uppfann och städse åsyftade. Vasari, som såg målningen 1566, fann den redan då halft förstörd. Under 1600-talet upptogs en dörr i nedre delen af väggen, på 1700-talet restaurerades bilden af stympare, och under Napoleon I:s krig användes rummet omvexlande såsom stall, hölada och arrest. Vår tid har sökt aflägsna de svåraste främmande tillsatserna. Men äfven i sitt förnedringstillstånd verkar bilden storartadt genom sina dimensioner (figurerna äro nära 3 m. höga) och genom den snillrika kompositionen, i synnerhet om man på förhand känner Raphael Morghens kopparstick eller sett någon af de äldre kopior, som finnas, och af hvilka de bästa tillskrifvas L:s lärjunge Marco d'Oggionno. Det märkvärdiga med kompositionen är den sammansmältning mästaren lyckats åstadkomma emellan den äldre kyrkliga traditionens konventionella anordning af den högtidliga akten och sin egen, det vill här säga en nyare tids, fordran på natur och verklighet. Och denna framträder dels i den berömda grupperingen af tre och tre lärjungar samt frälsaren med böjdt hufvud ensam i midten, sedan han yttrat de ödesdigra orden, som satt allas sinnen i rörelse: "En af eder skall förråda mig", dels ock i det sätt, hvarpå hufvud och minspel, händer och åtbörder äro begagnade för den lefvande karakteristiken, samt äfven i den mästerliga teckningen och anordningen af draperierna. En studie, utförd i svart och röd krita, i Milanos Brera, återger ypperligt det härliga kristushufvudet. -- Efter 1499 inträdde för L. en tid af oro, som varade ända till några år före hans lefnads slut, och hvarunder han flyttade från stad till stad. Så var han 1500 i Venezia och 1502 i Romagna såsom krigsingeniör åt Cesare Borgia. 1503--06 bodde han i Florens. 1507 tog han tjenst under Frankrikes konung i Milano och vistades efter den tiden mest i Lombardiet. Dock besökte han emellanåt Florens, vistades 1514 en tid vid Leo X:s hof i Rom samt följde sist 1516 Frans I till Frankrike, hvarifrån han ej återkom. -- Bland hans florentinska arbeten under denna tid märkas först två kartonger: den ena till en aldrig fullbordad altartafla i Servitklostret, framställande S. Anna vid sidan af sin dotter Maria med Kristusbarnet (nu i Londons akademi), högeligen berömd af samtiden och märklig såsom den första bild, i hvilken L:s bekanta qvinnotyp, med smal haka, simmande ögon och leende mun, förekommer; den andra åter den berömda kartongen till Slaget vid Anghiari (vunnet af florentinerna öfver milaneserna 1440), utförd 1505, på uppdrag af rådet i Florens, i täflan med Michelangelo, men aldrig färdigmålad och numera förlorad (kompositionen var ämnad för Palazzo Vecchios stora sal). Man känner endast midtgruppen, en ryttarestrid om en fana, efter en teckning i Louvre, som tillskrifves Rubens och stuckits i koppar af Edelinck. Denna kartong var L:s största och rikaste komposition. Två porträtt från samma tid äro högst berömda. Det ena, Ginevra Benci, har man trott sig igenkänna i ett damporträtt i Palazzo Pitti, men i verkligheten har det gått förloradt. Det andra är Mona Lisa, l. Madonna Lisa Gherardini, tredje hustru åt Francesco del Giocondo (1495), hvarför porträttet, som befinner sig i Louvre, blifvit kändt under namnet La Joconde. Enligt Vasari skall L. hafva arbetat dermed i 4 år, utan att hafva fått det färdigt. Originalets typ, med den beslöjade blicken och det outgrundliga småleendet, hann dock under denna tid så etsa sig in i hans fantasi, att ej blott alla hans egna, utan äfven hans lärjungars qvinliga figurer antoge en lätt igenkänlig likhet med den. Bilden inköptes af Frans I för 4,000 écus i guld (öfver 45,000 francs). Angående L:s arbeten under hans senare vistelse i Milano herskar mycken ovisshet, i det att flere äro förlorade, andra betviflade. Till de senare höra: en framställning af S. Anna, Maria och Kristusbarnet (enligt den kyrkliga traditionen den ena i knä på den andra, likasom för att försiniiga härstamningen), nu i Louvre, endast delvis utförd, vidare Johannes döparen, likaledes i Louvre, i hvilka verk hufvudens typ och modellering tydligt hänvisa på L. Till den förra kategorien höra Leda och Pomona. Under sina sista lefnadsår utförde L., så vidt man vet, inga arbeten. Bland hans senaste handteckningar må blott påminnas om hans mäktiga sjelfporträtt (i kongl. biblioteket i Turin), som visar ett skarpögdt, storslaget gubbhufvud, omflutet af rikt grått skägg. -- L. följde 1516 Frans I till Frankrike och bodde med sin lärjunge Fr. Melzi och ett par tjenare på slottet Cloux vid Amboise i Touraine, der han dog d. 2 Maj 1519. Han efterlemnade flere lärjungar, af hvilka de närmaste voro: Andrea Sala, kallad Salaino ("lilla Sala"), af L. i hans testamente upptagen under benämningen "servitone", och Francesco Melzi, en dilettant ur de högsta milanesiska kretsarna, i samma urkund kallad "gentiluomo di Milano", derjämte några mera sjelfständiga konstnärer, Giov. Ant. Boltraffio, Marco d'Oggionno och Cesare da Sesto (alla dessa, utom Melzi, omgifva L:s år 1872 i Milano resta bildstod, utförd af Pietro Magni) samt slutligen några mästare, som stodo under inflytande af honom, nämligen Andrea Solari, Bernardino Luini och Gaudenzio Ferrari och äfven Sodorna, hvilken dock sedermera intog en sjelfständig ställning inom skolan i Siena. -- Såsom af det anförda synes, återstår föga af L:s arbeten, och af det, som förekommer under hans namn i museerna, är blott en ringa del med säkerhet af hans hand. Det oaktadt är hans betydelse oerhördt stor, ty i detta lilla framlyser allt det snille han fått af naturen och allt det ändlösa arbete, hvarmed han oupphörligt sträfvade fram mot nya mål. Resultatet deraf föreligger till stor del i den moderna konstens utveckling efter hans tid. Ty i det mesta af det, som utgör denna konsts oundgängligaste medel för illusoriskt återgifvande af lifvets sken, är han banbrytare och upptäckare, på samma gång han genom sin höga och ädla uppfattning visat, att en sann realism kan stå tillsammans och smälta ihop med den högsta ideala åskådning. En mångfrestare kan han kallas. Dock måste man gifva Burkhardt rätt, att han icke kan sägas hafva splittrat sig, ty den mångsidiga verksamheten var för honom natur. Men beklaga kan man, att af hans utkast inom alla konster så litet kommit till stånd, och att af detta lilla det bästa gått förloradt eller finnes qvar endast såsom ruin. -- Bland den rika literaturen om L. må utom Vasari framhållas C. Amoretti: "Memorie storiche sulla vita etc. di L." (2:dra uppl. 1804), J. W. Brown: "The life of L." (1828), Arsène Houssaye: "Histoire de L." (2:dra uppl. 1876), G. F. Waagen: "Leonardo da Vinci" (i "Kleine schriften", Stuttgart, 1875). Jfr för öfrigt Woltmann och K. Woermann: "Geschichte der malerei", Burkhardt: "Der cicerone", och Ch. Clément: "Michel-Ange, Léonard de Vinci, Raphael". C. R. N.