Liturgi

Liturgi (Grek. leiturgia, se Leiturgi) betecknar i det kyrkliga språket sammanfattningen af alla till den offentliga gudstjensten eller kulten hörande handlingar. I en mera inskränkt betydelse förstås med liturgi endast de formulerade beståndsdelarna af gudstjensten, till skilnad från det fria föredraget (predikan, icke formulerad bön). Ofta användes ordet äfven såsom benämning på sjelfva den formulärsamling eller ritual, hvarefter gudstjensten förrättas. Den äldsta kyrkans enkla liturgi, som hade uppvuxit ur apostlarnas anordningar, var i hufvudsak densamma öfverallt, ehuru den visserligen i enskildheter gestaltade sig olika på olika platser. Nybildade församlingar antogo merendels moderkyrkans gudstjenstordning. Småningom åvägabragtes större enhet genom kyrkomötenas och, hvad vesterlandet angår, påfvarnas bemödanden. Då det romerska riket sönderföll (395), kunde nationella afvikelser emellertid ej undgås. I 5:te årh. var den liturgi, som enl. traditionen härrörde från den helige Jakob, utbredd öfver nästan hela Österlandet. Den synes i verkligheten blifvit utbildad under inflytande af Basilius den store (biskop i Caesarea, d. 379) och Johannes Chrysostomus (patriark af Konstantinopel, d. 407). En bearbetning deraf, som bär den sistnämnde lärofaderns namn, ligger till grund för den grekiska kyrkans ännu gällande gudstjenstordning. I vesterlandet blef latinet kyrkospråk, och de provinsiella liturgierna utträngdes till större delen af den romerska, som i sina hufvuddrag föreligger i påfven Gregorius den stores (590--604) "sacramentarium" och vann sin afslutning i 11:te årh. Fullständig likformighet uppnåddes emellertid icke. Mötet i Trident (1545--63) lemnade påfven rätt att ombesörja en af omständigheterna påkallad ny redaktion af mässboken. Efter åtskilliga förarbeten utkom också, 1634, under Urban VIII, "Missale romanum" (den romerska mässboken), som ännu tillämpas vid den romersk-katolska kyrkans gudstjenst. Under 16:de årh. hade emellertid i de reformerade kyrkorna medeltidsliturgien undergått en grundligare omgestaltning. Latinet utbyttes mot modersmålet, och det, som ansågs oförenligt med protestantisk bekännelse, uteslöts ur ritualen. Denna utrensning blef dock i allmänhet vida mer radikal inom den calvinska än inom den lutherska kyrkan, som af de gamla kyrkobruken bibehöll hvad som utan anstöt kunde bibehållas. Genom Luthers två skrifter "Formula missae" (1523) och "Deutsche messe oder ordnung des gottesdienstes" (1526) erhöll den lutherska liturgien den medelvägsprägel, som den sedan troget bevarat. Den förra af dessa mässordningar var förebilden till den af Olaus Petri 1531 offentliggjorda "Svenska mässan", hvilket arbete i sin ordning utgör den grund, hvarpå i senare kyrkohandböcker den svensk-lutherska gudstjenstordningen utvecklat sig till hvad den för närvarande är. Jfr Agenda, Gudstjenst och Kyrkohandbok. -- Den gudstjenstordning för svenska kyrkan, som Johan III år 1576 lät trycka och hvars antagande han 1577 genomdref, kallades "Liturgien" eller -- efter färgen på bokens band -- "Röda boken". Se Liturgiska striden. P. F.