Kyrkohandbok kallas en sådan bok, som innehåller ritual för kyrkogudstjensten äfvensom för kyrkliga förrättningar i allmänhet. Redan i den äldsta kyrkan firades gudstjensten efter bestämd ritual, i enkel form. Dess innehåll var dock icke skriftligt, utan utgjorde, enligt hvad somliga antaga, en del af den s. k. arkandisciplinen och meddelades katekumenerna muntligt. I 2:dra årh. började man sannolikt uppteckna liturgiska formler, förnämligast böner för lefvande eller döda församlingsmedlemmar, öfver hvilka församlingen småningom upprättade skriftliga förteckningar (s. k. diptycher). I 4:de årh. uppkommo i vesterlandet de s. k. libelli, hvilka innehöllo vexlande liturgiska formler för de särskilda högtidsdagarna, och sedermera utkommo "libelli" äfven, för den vanliga gudstjenstens ("missans" l. "mässans") fasta former. I 5:te årh. utgåfvo de romerske biskoparna Gelasius och Leo den store mässordningar, s. k. sacramentaria, på hvilka Gregorius den store i 6:te årh. grundade sitt "Sacramentarium". Denna liturgiska handbok innehöll väsentligen de beståndsdelar, hvilka sedermera ingått i den katolska gudstjenstens ritual. Fullkomlig likformighet rådde dock icke i den katolska kulten under medeltiden. Utom de egentliga missalen, som innehöllo föreskrifter för gudstjensten, utkommo i olika land och antogos till bruk många hvarandra olika liturgiska böcker under olika namn såsom manuale, obsequiale, benedictionale, sacerdotale, rituale, ordinarium, agenda o. s. v. Dessa handböcker innehöllo vanligen föreskrifter om sådana presterliga förrättningar, som skedde utom den egentliga gudstjensten (dop, begrafning etc.), samt understundom äfven det vigtigaste af kyrkolagen. Dessutom funnos särskilda handböcker rörande biskoparnas ämbetsförrättningar, hvilka buro namnet pontificalia. Sedan boktryckerikonsten uppfunnits, ökades mängden af kyrkohandböcker, i det att särskilda sådana utgåfvos för de särskilda biskopsstiften och uppkallades efter den biskop, som utgifvit dem. Påfven Pius V sökte åstadkomma en behöflig likformighet derigenom att han 1570 utgaf Rituale romanum, som påbjöds till allmänt bruk i alla biskopsstift, hvilka ej bevisligen sedan sin stiftelse eller åtminstone sedan tvåhundra år tillbaka haft samma oförändrade ritual. Sedan under Klemens VIII en ny reviderad mässbok utkommit, 1604, fick den romerska gudstjenstordningen 1634 sin sista gestaltning genom den af Urban VIII utgifna och ännu gällande Ordo missae l. Missale romanum. Under samme påfve utkom Pontificale, som innehåller ritualen för de biskopliga tjenstförrättningarna, samt Breviarium, handbok för presters och munkars dagliga bönstunder (de s. k. "horae canonicae").
Ett af reformatorernas första kyrkliga åtgöranden var att ordna kulten reformatoriskt. I det syftet skref Luther redan 1514 Von ordenung gottis dienst ynn der gemeyne, hvarpå följde Formula missae et communionis pro ecclesia vuittembergensi, båda tryckta 1524, samt Deudsche messe vnd ordnung Gottis dienst, tryckt 1526. Äfven utgaf han en liten dopbok af år 1523 och 1526 samt en vigselbok af år 1529. Snart insåg man emellertid fördelen af att hafva föreskrifterna för de presterliga ämbetsförrättningarna samlade på ett ställe, hvarför de lutherska kyrkohandböcker, som i mängd utkommo i de olika landskyrkorna, i sig förenade alla föreskrifter för de presterliga ämbetsförrättningarna såväl vid sjelfva gudstjensten som vid sidan af den. I dessa handböcker, hvilkas vanliga namn på 1500-talet var "kyrko-ordningar" (men äfven kallades "agenda"), hvilket namn sedan blef det vanliga, förenades således innehållet i den katolska kyrkans pontificale, missale, manuale och breviarium. Derjämte innehöllo 1500-talets kyrkoordningar äfven kyrkolagsbestämmelser. De flesta af dessa kyrkohandböcker anslöto sig till Luthers "Formula missae", några hade en katolsk, andra en calvinsk anstrykning. Alla dessa 1500-talets gudstjenstordningar bibehöllo sig oförändrade till trettioåriga krigets tid. Derefter utkommo nya lutherska kyrkohandböcker, delvis påverkade af pietismen. En ny, mera genomgripande, förflackande omarbetning af dem i "upplysningens" stil och anda skedde allmänt under senare hälften af 1700-talet och det första årtiondet af 1800-talet. I Tyskland inträdde deruti en betydelsefull reaktion, då konung Fredrik Vilhelm III af Preussen 1822 utgaf Kirchen-agende für die hof- und domkirche in Berlin, hvilken gaf uppslag till författande och införande i andra tyska land af kyrkohandböcker i mot "upplysningen" reaktionär anda. -- Hvad särskildt Sverige angår, lät Gustaf I Olaus Petri författa en Svensk mässordning för den allmänna gudstjensten tillika med en Handbok för presterliga förrättningar utom gudstjensten. Den senare var till största delen en omarbetning af det af biskop Hans Brask i Linköping utgifna Manuale lincopense. Båda böckerna utgåfvos flere gånger, med några förändringar, men alltid särskildt. Olaus Petris mässbok afskaffades af Johan III, som i stället 1577 påbjöd införandet af sin Liturgi, den s. k. Röda boken, hvilken i det närmaste liknade "Missale romanum". Upsala möte återinförde 1593 Olaus Petris mässbok och handbok. 1614 påbjöd Gustaf II Adolf antagandet af dessa böcker, med några förändringar, sammanslagna till en bok under namnet "Handbok". Sedan den tiden har den svenska kyrkohandboken innehållit föreskrifter om alla presterliga tjenstförrättningar. Då 1693 Upsala mötes jubelfest firades, utgaf Karl XI en ny reviderad kyrkohandbok. 1809 antogs af riksdagen i Stockholm ett nytt handboksförslag, som 1811 påbjöds af konungen. Med ytterligare förändringar, gjorda 1860, 1868 och 1874, är denna handbok den svenska kyrkans nuvarande. -- Inom den reformerta kyrkan utkommo 1523 särskilda formulär, författade af Leo Judae och Zwingli, för vissa kyrkliga kulthandlingar, såsom dop, vigsel etc. 1525 utkom den första fullständiga reformerta kyrkohandbok Ordnung der christenlichenn kilchenn zü Zürich. Calvin bifogade till sin katekes af 1538 en Formula precum ecclesiasticarum, som blef mönstret för de calvinska l. franska kyrkohandböckerna, liksom Zwinglis ofvannämnda kyrkohandbok blef mönstret för de zwingliska l. schweiziska. Den reformerta kyrkan i Tyskland har sina särskilda handböcker, hvilka visa spår af lutherskt inflytande. En undantagsställning bland de reformerta kyrkohandböckerna intager den engelska kyrkans book of common prayer (se Common prayer). -- Jfr Liturgi. J. P.