Locke [låck], John, Englands ryktbaraste filosof, föddes i grefskapet Somerset d. 29 Aug. 1632. Han egnade sig i början åt medicinska studier, men måste af helsoskäl öfvergifva dessa. Sedan lefde han som privat lärd, skriftställare och politiker, hvartill en betydlig förmögenhet beredde honom tillfälle. Ifrig whig, blef han 1682 landsförvist och tillbringade några år i Holland, men återvände till England efter 1688 års revolution. Under sin återstående lifstid vistades han i sitt fädernesland och åtnjöt der stort anseende. Han dog i Oates (grefskapet Essex) d. 28 Okt. 1704. -- Såsom tänkare tillhörde L. den sensualistiska riktning inom den moderna filosofien, som alltsedan Bacos tid fortlefde i England. Men förutom den betydelse hans lära i spekulativt afseende onekligen eger såsom en vigtig länk i den historiska utvecklingen af denna riktning, är det äfven genom honom hon vunnit det utförande och den utbredning, som gifvit henne egentlig filosofisk och kulturhistorisk betydelse. Först af allt måste man, framhöll L., söka göra sig reda för gränserna för den för oss menniskor möjliga kunskapens omfattning. Detta åter skall ske genom besvarande af frågan hvarifrån vi få våra kunskaper. Härvid vänder sig nu L. först och främst polemiskt emot Cartesius' lära om s. k. medfödda idéer. Sådana, lärde han, finnas ej. Funnes de, så skulle de finnas hos alla menniskor, och alla skulle om dem vara ense. Men lika så litet som det nyfödda barnet eger några idéer och föreställningar, lika litet gifves det några satser, om hvilka alla menniskor äro ense. All vår kunskap kommer fasthällre till oss utifrån: från erfarenheten eller sinnena. Medvetandet är ursprungligen att förlikna vid en tom tafla (»tabula rasa»), på hvilken erfarenheten ristar sina intryck. Huru detta ristande tillgår och huru menniskan i och genom detsamma verkligen får några kunskaper eller förnimmelser, som öfverensstämma med verkligheten, är deremot frågor, på hvilka L. ej inlåter sig. Så mycket ligger dock redan i den använda bilden och angifves äfven af L. med uttryckliga ord, att medvetandet, eller själen, är vid sinnesintryckens mottagande passivt. Sinnesförnimmelserna uppkomma i och genom intryck utifrån på själen, hvilka intryck väcka uppmärksamhet och derigenom varseblifvas samt äro materialierna for all kunskap. En medveten förnimmelse kallas af L. idé. Man har att skilja emellan enkla idéer (ideae simplices) och sammansatta (ideae compositae). De förra uppkomma genom intryck af objektet på sinnet, hvilket intryck omedelbart varseblifves. De äro i sin ordning dels sensationer, dels reflexioner. Sensationerna uppkomma genom intryck på det yttre sinnet, och i dem förnimmer menniskan qvaliteter hos yttre ting. Anmärkningsvärd är den skilnad L. i detta afseende gör emellan känseln och de öfriga sinnena. Med det förra sinnet fatta vi bestämningarna hos tinget, sådana de äro oberoende af vårt förnimmande, med de senare deremot bestämningar, som väl motsvaras af något hos tinget verkligen förefintligt, men ej något, som är identiskt med det af oss fattade. Reflexionerna åter uppkomma genom intryck på det inre sinnet, och i dem förnimmer menniskan sin själs inre tillstånd, dess tänkande och viljande med bådas modifikationer. -- De sammansatta idéerna uppkomma ur de enkla derigenom att man sammanbinder och jämför flere sådana och fasthåller det gemensamma, hvarvid ej det passiva sinnet, utan det aktiva förståndet är verksamt. Hit räknar L. genera och species samt förhållanden emellan ting och substansbegreppet. Detta sistnämnda är begreppet om ett obestämdt något, hvilket har eller är substratet för alla de egenskaper, som vi i och med våra förnimmelser fatta. Att en objektiv verklighet är oss gifven i och med tingens qualitates primariae (det för känselsinnet gifna) anser L. vara i sig sjelf klart, likasom äfven att en substans finnes till bärare för alla de bestämningar, som vi i våra förnimmelser fatta. Själens immaterialitet kan ej bevisas. Själen kan till äfventyrs vara en materiel substans, vid hvilken tänkandet vore fäst. Men hon är i alla händelser en annorlunda beskaffad substans än kroppen. Till Guds tillvaro sluta vi från det ändliga, som ej kan hafva uppkommit ur intet. Om honom ega vi dock blott negativ insigt, till hvilken vi kunna leda oss genom att frånkänna honom vår egen själs inskränkningar. I öfrigt känna vi tingen, endast så vidt de äro i och för oss (qualitates secundariae), hvilket nog eger någon motsvarighet i verkligheten, men blott en relativ. Detsamma gäller om de allmänna idéerna. Lagbundenhet och ordning finnas nog i naturen, men de äro för oss oåtkomliga. Allt utom det nu nämnda kan blifva föremål endast för tro, ej för egentlig insigt. -- Äfven på det etiska området nekade L. tillvaron af medfödda idéer. Hänvisande till det obestridliga erfarenhetsfaktum att föreställningarna om rätt och orätt äro olika hos olika folk, under olika tider och t. o. m. hos olika individer på samma tid och bland samma folk, uppställde han sin lära om ett irrande samvete (conscientia erronea). För öfrigt satte han lycksaligheten, beroende af lust och olust, såsom målet. Dygden är aktningsvärd såsom innebärande en nyttig verksamhet; men något i sig sjelf rätt och orätt finnes ej, utan allt måste i detta afseende återföras till belöningar och straff. Emellertid bör man, då man sträfvar efter sin egen lycksalighet, betrakta sig som en lem i det hela. Den kristna religionen försvaras ur denna synpunkt såsom en lära om eviga belöningar och straff. -- Såsom skriftställare på det rättsfilosofiska området uppträdde L. till försvar för det engelska folkets rätt att beröfva det stuartska huset tronen och för Englands konstitutionella statsskick. Han opponerade sig i denna syftning mot R. Filmers försök att härleda regeringsmakten ur fadersmakten och dermed ådagalägga dess okränkbarhet. Fadersmakten, anmärkte han, upphör, så snart barnen kommit till myndig ålder. Han slöt sig i stället till den riktning, som sökte förklara statsmakten ur ett s. k. samhällsfördrag, men han opponerade sig mot de absolutistiska slutsatser, som Hobbes velat draga ur denna teori. I det naturtillstånd, som föregått samhällsfördraget, hade, så lärde han, menniskorna full frihet och obegränsad rätt. Detta tillstånd var visserligen ej, såsom enligt Hobbes, ett tillstånd af allmänt krig och ohejdadt våld, men det var ett tillstånd af osäkerhet. Derför hafva menniskorna ingått ett samhällsfördrag, genom hvilket de visserligen inskränkt sin ursprungliga rätt, men utan att derför öfvergå till fullständig rättslöshet gent emot de styrande. På basis af dessa principer utvecklas nu en lära om den konstitutionella monarkien, hvarvid staten fattas i analogi med ett bolag. Det vore ändamålsenligast att fördela statsmakten emellan ett parlament, som eger den lagstiftande makten, och en regering, som eger den verkställande. Missbrukar regeringen det förtroende folket lemnat henne, eger folket rätt att återtaga detta. I sin statslära är L. en direkt föregångare till Montesquieu. -- Inom pedagogiken påpekade L., att uppfostran skall hvila på sunda principer, eller vara naturlig. Han är i detta afseende en föregångare till flere moderna uppfostringsteoretici, särskildt till Rousseau. -- L:s filosofi röjer jämte sin bestämdt sensualistiska ståndpunkt jämväl en afgjord sträfvan att på alla områden göra gällande den subjektiva synpunkten och subjektets rätt. Ditåt syfta ej blott hans kunskapsteoretiska undersökningar, utan jämväl hans praktiska läror, de politiska såväl som de etiska. I sistnämnda afseende må man särskildt lägga märke till läran om de moraliska föreställningssättens olikhet såsom innerst syftande på häfdandet af öfvertygelsens och den subjektiva ståndpunktens betydelse på detta område. Härigenom häfdar L. inom kulturens och filosofiens historia sin plats såsom en af den nyaste tidens betydelsefullaste föregångare. Också återfinna vi detta drag, ofta än mer utfördt, hos hans många efterföljare. Såsom sådana måste vi beteckna målsmännen för det s. k. upplysningstidehvarfvet inom Europas olika kulturland, hvilka, trots de olika drag de hos olika folk företedde, dock bibehöllo såväl det sensualistiska som det subjektiva draget. Förnämligast genom dessa sina efterföljare har L. utöfvat ett afgörande inflytande på hela den europeiska bildningens historia, ett inflytande, som ännu ej blott fortlefver i hvad dessa direkt lyckades åstadkomma inom samhällslif och seder, utan äfven framträder i en del nutidsriktningar, som, med alla sina modifikationer i detalj, dock tydligen röja sin härkomst från den tankeriktning, i hvilken L. slog in.
L:s förnämsta filosofiska arbete är An essay concerning human understanding (1690; 39:de uppl. 1875), som framkallade Leibniz' »Nouveaux essais sur l'entendement humain». Den bästa uppl. af hans verk är den 1835 i London utgifna (i 9 band). Hans filosofiska skrifter äro utgifna af S:t John (Lond. 1854, 2 b.). L:s lefnad är skildrad af Lord King (»Life of Locke», 1830; ny uppl. 1858) och Fox Bourne (1876). L. H. Å.