Lök

Lök (Lat. bulbus), bot., är en egendomlig, under jordytan befintlig stambildning, som närmast kan jämföras med ett knopplikt skott, enär lökstammens mellanleder icke kommit till utveckling, utan äro sammanträngda till en kort och bred s. k. lökstock, hvars undre yta är bar, och från hvilken ofta ganska många rottågor utgå, bildande hvad man kallar en sammansatt rot. Å lökstocken sitta stundom några få, men i de flesta fall en mängd bladorgan, hvilka här antingen utgöras endast af fullständiga blads sliddelar eller ock mera undantagsvis, såsom hos tulpanen, motsvara hela blad i förkrympt tillstånd. Dessa lökblad kunna antingen hafva formen af tjocka, köttiga, på aflagrad näring rika fjäll eller ock, då näringen är förbrukad, blifva tunna, ofta brunaktiga hinnor, hvarför man skiljer emellan fjällig och hinnskälig lök. Antingen kan tillväxten af lökstocken (axeln) vara obegränsad, då blommorna blifva sidoställda, såsom hos snödroppen och pingstliljan m. fl., eller ock begränsas axeln af blomningen. En lök af sistnämnda slag dör bort samt ersättes af nybildad lök, som utväxer såsom en knopp, lökknopp, i vinkeln emellan ett lökblad och lökstocken. En lök kan hafva ett- eller flerårig utveckling. Om flere lökknoppar komma till utveckling, såsom hos hvitlöken, kallas löken mångklyftig. Lökens form kan omvexla, hvilket i synnerhet eger rum hos de odlade arterna af slägtet Allium, från den vanliga äggrunda eller rundade formen till platt, sammantryckt eller långsträckt form, såsom hos den förr i medicinen använda näthinniga A. victoriale L. Lökartad stam träffar man hos de flesta liljeväxter (nat. fam. Liliaceae) samt hos Narcisseae och några Irideae. Sådana lökväxter finner man i mängd i varma och torra luftstreck samt vanligast å torra platser. De kunna nämligen genom sina tjocka, saftiga, näringsrika blad länge motstå inflytelsen af torka och värme samt ligga derför i hvila under sommaren hos oss eller under den torra årstiden i varmare land. I kallare klimat utvecklas lökarna under sensommaren och hösten samt under vintern, om kölden tillåter. Derför blomma hos oss de flesta lökväxter tidigt på våren eller högsommaren, liksom i varma trakter liljeväxterna utveckla hela yppigheten af sina ofta praktfulla blommor under början af regntiden. -- Benämningen »lök» tillägges ock de i hushållen begagnade arterna af lökslägtet, t. ex. hvitlök, chalottenlök (Fr. échalote), purjolök o. s. v. Af gräslök (Allium schoenoprasum L.) nyttjas icke sjelfva löken, utan de trinda, smala, nästan gräslika bladen, hvilka hafva stark löksmak. (Se vidare under Lökslägtet.) O. T. S.