Lokomotiv

Lokomotiv (af Lat. locus, ställe, och movere, flytta), en vagn med en kraftmaskin, nästan alltid en ångmaskin, men någon gång en elektrisk motor, hvilken vagn tjenar till att framdraga andra vagnar på en jernväg. Stundom bygger man s. k. landsvägslokomotiv, hvilka äro afsedda att framgå på vanliga vägar (utan underlag af skenor), men dessa hafva endast undantagsvis fått användning i praktiken. Numera bygger man vanligtvis lokomotivet som en sexhjulig vagn, men i vissa fall har man fyra och i andra fall flere, ända till tolf, hjul. Dessa äro icke såsom vid vanliga fordon rörliga kring tappar, utan de äro fast förenade med axlarna, hvilka äro rörliga i lager. En ångpanna jämte maskinen uppbäres af en ram, som medelst fjädrar är förenad med nyssnämnda lager. Två cylindrar, en på hvardera sidan af pannan, ligga horisontalt eller nära horisontalt, och från deras kolfvar öfverföres kraften till en af axlarna medelst kolfstång, vefstake och vef. De för snälltågen afsedda lokomotiven hafva två drifhjul med stor diameter, hvilka sålunda sättas i rörelse, under det att fyra äro ledhjul med mindre diameter. Deremot hafva de blandade tågens lokomotiv de fyra och godstågens alla sex hjulen hopkopplade såsom drifhjul. Lokomotivets ram är vanligen af tjock jernplåt. Vid dess ena ände finnes en grof ekplanka eller en balk med två s. k. buffers, hvilka innehålla starka spiralfjädrar för att utjämna stötarna. Ångpannan utgöres af två delar, en yttre af jern och en inre af koppar, förenade med bultar och innehållande ett stort antal mässingstuber. Eldningen sker med koks eller stenkol. Ångtrycket är vanligen 6 till 10 atmosferer. Endast undantagsvis begagnas kondensation. Ångans inlopp och utlopp regleras medelst slider, som drifvas medelst excenterskifvor och excenterstänger. Sedan ångan verkat i cylindern, får hon utströmma i ett afloppsrör, som står vid skorstenens nedre del, så att draget i denna ansenligt förstärkes. -- Lokomotivets framåtrörelse uppkommer derigenom att drifhjulen kringvridas, då den adhesion, som eger rum emellan dem och skenorna, tvingar lokomotivet att gå framåt. Är adhesionen mycket ringa, eller är den last lokomotivet skall draga alltför stor, kunna hjulen kringlöpa, utan att rörelse framåt derigenom uppstår. För att öka adhesionen låter man en stor del af lokomotivets tyngd belasta drifhjulen; och ju större lasten är, som lokomotivet skall framdraga, dess flere drifhjul erfordras. För att qvarhålla lokomotivet i spåret, förses hjulen, hvilka formas som en stympad kon af smidjern eller stål, med en fläns på inre sidan. Vid banor med mycket skarpa kurvor användas stundom s. k. bogie-lokomotiv med i viss man vridbara axlar, som kunna intaga den för gången i kurvan mest passande ställningen. För banor med stora stigningar gör man bruk af särskildta s. k. bergs-lokomotiv. -- Sitt förråd af vatten och kol medför ett lokomotiv antingen i en reservoar och en låda på maskinen sjelf, -- lokomotivet kallas då tanklokomotiv -- eller ock i en särskild vagn, tender, som närmast åtföljer lokomotivet. G. R. D.